OM
MORDET PÅ KARL XII
HISTORISK OCH JURIDISK UNDERSÖKNING

2

3

Ehuru flera skarpsinniga forskare uttalat den åsigt, att Karl den tolfte föll för en lönnmördares kula, har likväl allmänna omdömet allt sedan den danske historieforskaren C. Paludan Müller år 1846 i en i Köpenhamn utgifven historisk tidskrift sökte bevisa, att Karl den tolfte icke föll »ved Snigmord», lutat åt den meningen, att konungen föll för en fientlig kula, afskjuten från fästningen Fredrikssten.

Men vid den undersökning af utmärkta vetenskapsmän, som den 31 augusti 1859 företogs å Karl den tolftes lik, kommo omständigheter i dagen, hvilka påkalla en granskning af Paludan Müllers skrift, som år 1847 utkom i svensk öfversättning med titel: »Carl 4 XII:s död af C. Paludan Müller, öfversättning med tillägg af G. Svederus.»

Såsom inledning till en sådan granskning må ur 29 delen af Fryxells »Berättelser ur svenska historien» de händelser anföras, som närmast föregingo konungens död, hvilka det är nödvändigt att minnas, då man vill sätta sig till doms om hans dödssätt.

I början af november 1718 började Karl den tolfte belägringen af Fredriksstens fästning vid Glommen. Den hade en besättning af 2000 man, men bakom Glommen stodo 13000 till dess undsättning. Fästningen angreps af svenskarne från norra sidan. Ett utanverk, Gyllenlöw, togs genom stormning den 27 november. Derefter uppkastades löpgrafvar mot fästningen, hvilka gingo i sneda riktningar. Första natten blefvo två af arbetarne skjutna från fästningen. Under natten till den 29 november blefvo af 200 arbetare 55 dels sårade, dels dödade. Natten till den 30 november upptogs en 210 steg lång löpgraf, 5 paralell med fästningsvallarne. Bland 400 denna natt arbetande soldater sårades eller skötos blott 30, emedan dimman hindrade fienden att sikta. Den 30 november, som var en söndag, red konungen klockan 4 på eftermiddagen från lägret vid Tistedalen, följd af två i hans tjenst varande officerare, fransmännen Maigret och Sicre, för att bese belägringsarbetet, för hvilket Maigret var chef. I skymningen började 2 à 300 soldater att arbeta. Sedan Maigret anvisat soldaterna deras platser på fältet, der en hvar lade sig bakom sin risknippa eller skanskorg och började gräfva sig ned i jorden, återvände han till konungen, som klockan 8 på aftonen förtärde sin aftonmåltid i en löpgraf, belägen inom musköthåll från fästningen, från hvilken det sköts skarpt, så att många af de arbetande soldaterna stupade. Kommendanten på fästningen lät uthänga brinnande beckkransar och kasta lichtkulor, hvarigenom fältet upplystes. Dessutom gick månen omkring klockan 9 6 upp öfver horisonten. Konungen, som misstänkte ett utfall, steg upp från löpgrafvens djup och lade sig på inre sluttningen af bröstvärnet med hufvud och armar öfver krönet så att han kunde obehindradt se fästningen och de på fältet arbetande soldaterna.

Om det vidare förloppet har man berättelser af två ögonvittnen öfverste Maigret , till börden fransman, och dåvarande löjtnanten, sedermera öfverstelöjtnanten, vid fortifikationen Carlberg . Enligt den senares berättelse var, såsom nedan skall visas, den löpgraf, i hvilken konungen enligt Fryxells berättelse förtärde sin aftonmåltid, icke belägen inom musköthåll. Äfven är det tvifvel underkastadt, huruvida Fryxells uppgift, att Sicre åtföljde konungen från Tistedalen, är riktig.

Maigrets berättelse utgör ett bref till svenske ministern i Paris, baron Gedda (af Maigret oriktigt titulerad grefve), hvilken fått i uppdrag att af Maigret söka underrättelse angående omständigheterna vid konungens 7 död. Det har enligt den svenska öfversättning, som är intagen i 3 delen af Handlingar rörande Skandinaviens historia, följande lydelse.

Min bäste grefve! Jag har nyss mottagit det bref, hvarmed hr grefven behagat hedra mig. För att svara derpå, får jag äran meddela, att då konungen var i tranchéen mellan kl. 7 och 8 på aftonen, steg han upp på bröstvärnet med halfva kroppen obetäckt för att se arbetena och den starka musköt- och kanonelden från fästningen och dess skansar. Jag stod under honom med hufvudet mellan hans stöfvelklackar och Kaulbars stod vid min högra sida. Nyss efter sedan han stigit upp, kom Sicre förbi och frågade mig hvad konungen gjorde, hvartill jag svarade, att det inte var jag som placerat honom der. Sicre skyndade bort och jag besinnade mig på en eller annan förevändning för att förmå Hans Maj:t att stiga ned. Medan jag inom mig öfvervägde om hvad jag skulle säga till 8 honom, fick han ett kanonskott ofvanför venstra örat och som gick ut på andra sidan ganska nära intill örat. Kulan var som ett stort dufägg. Då han fick skottet, sade han icke ett ord: hans fötter halkade ned men han blef kvar, stödd på bröstvärnet. Skottet, som träffade hufvudet, gaf samma ljud som en sten, den man häftigt kastar i dy. Vid detta ljud sade adjutanten Kaulbars till mig: kungen är sårad. Jag svarade honom att han var död. Han sade: vi få se efter. Jag tillade, att det var tyvärr allt för sant. Vi anmälde saken för generalen af tranchéen och läto soldaterna draga sig tillbaka på det de icke skulle få kännedom derom. Man förde honom tillbaka till batterierna, öfvertäckt med sin kappa under namn af en ingeniör utaf hans storlek, som man sade hafva blifvit skjuten. Man kan alldeles icke fatta någon misstanke om att det skulle vara en person af hans armée som dödat honom, ty det vapen, som skjutit den kulan, kunde icke 9 bäras af någon menniska, huru stark den än måtte vara. De som besigtigat honom efter hans död voro öfverens om denna sanning. De som anklaga den person hr grefven antyder hafva sannolikt sina bevekelsegrunder att söka bibringa folket denna åsigt.

Det är nu hr grefve den sanna berättelsen om denna store furste som man måste hafva känt för att veta till hvilken grad han föraktade faror och döden. Samma dag — det var en söndag — hade han bevistat gudstjensten, ömsat linne och påtagit en alldeles ny klädning. Han kom också till tranchéen i ganska muntert lynne, lät kalla mig och talte temligen länge med mig om belägringsangelägenheterna.

Jag har äran o. s. v.

Hvad som i denna berättelse är egnadt att ådraga sig synnerlig uppmärksamhet, är försöket att vederlägga misstankarna om mord med uppgiften, att kulan var stor som ett 10 dufägg och blifvit skjuten ur ett vapen, som icke kunde bäras af någon menniska . Då kulan aldrig blifvit funnen och ingen bestämd anledning fins att antaga, att det varit en kanonkula, så äro Maigrets uppgifter härom egnade att draga hans sanningskärlek i tvifvelsmål samt ingifva den misstanken, att han afsigtligt velat missleda.

Den af Carlberg vid äldre år författade berättelse, hvilken är intagen i första delen af handlingar rörande Skandinaviens historia, har följande rubrik: »Sanfärdig Berättelse af några få omständigheter, som sig tilldrogo den natten då Högstsalig Hans Kongl. Maj:t konung Carl XII uti tranchéen för Fredrikshall olyckligen blef skuten».

I denna berättelse förekommer följande:

»Ändtligen efter långt väntande kom manskapet med deras tilldelte officerare anmarcherandes in uti den förut färdiggjorda linien, hvars bröstvärn blef genomskuret till communication emellan begge linier, den gamla 11 och den nya, som nu skulle framföras. Så snart det var gjordt och manskapet blifvit tilldeladt, trädde fransyske öfversten Maigret, som var direktör af attacken, framför arbetarne och utstakade den nya linien på det sättet, att efter honom defilerade soldaterna man för man som buro fasciner jemte spadar och hackor. Så fort nu som Direktören gick linien fram, lades fascinerna efter honom i en rät linie, hvarjemte soldaterna blefvo liggandes. När då den tillernade linien var utstakad, defilerade å nyo flera soldater fram, som äfven väl lade sig vid fascinerna med nödiga verktyg försedde. Derefter framburos de förut färdiggjorda skanskorgar, som fortifikationskaptenen Faschung blef kommenderad att låta dem efter den utstakade linien uppställa.

När då skanskorgarne voro i ordning komne, blef jag anbefalld att gå in i nya linien och låta fylla skanskorgarne. Hvarpå efter ett sakta gifvet tecken arbetet begyntes, då jag uppmuntrade manskapet att flitigt 12 arbeta och gräfva sig neder, på det de snart måtte få skanskorgarne med jord uppfyllde till deras betäckning.

Här måste jag åter något stanna och berätta, att från nya linien kunde distansen till utanverken vara något öfver 200 alnar och således under musköttskott. Det var alltså nu den första natten under attacken, som de belägrade kunde bruka muskötten , hvarmed de ock hela natten igenom höllo en sträng eld under täta kedjesalvor ditåt de märkte att arbetet fortsattes, hvarjemte icke heller försummades ett oupphörligt kanonerande och bombkastning samt lichtkulor till att upptäcka de operationer som hos oss förehades. Fästningen var ock emot den sidan af attacken upplyst med många brinnande beckkransar som gjorde ett vackert anseende och upplyste hela fältet.

Då jag nu detta berättat, kommer jag åter igen till den nya linien eller approchen, der jag höll på att låta fylla skanskorgarna 13 och många gånger gick linien upp och neder att anmana manskapet till flitigt arbetande, som de icke heller underläto, helst då de sågo många af sina kamrater stupa utmed dem, innan de hunno så djupt neder i jorden, att skanskorgarne blefvo fyllda och gjorde betäckning för muskötkulorna. När jag då vid pass 1½ timma varit hos arbetarne, gick jag derifrån in uti den gamla färdiga approchen i den tanken att strax gå tillbaka igen, men blef af en bedröflig händelse hindrad som vidare skall förmälas. Uti denna approche var man genom bröstvärnet betäckt för skott så väl från fästningen som begge skansarne Öfverberg och Malmberg, ty Gyllenlöw hade vi genom Escalade reda intagit men på sjelfva fästningen var ännu icke ett skott lossadt.

Då jag nu som bemält var kommen in uti den gamla approchen ungefär 6 eller 8 steg fram, såg jag Kongl. Maj:t liggande på tranchéens inre talud eller docering, der Kongl. Maj:t hade dragit sig upp och låg på venstra 14 sidan med kappan om sig och hade dragit knäna något åt sig upp så att fötterna lågo ungefär 6 kvarter högre upp än sjelfva botten af approchen, hållande venstra handen under kindbenet och hufvudet upprätt öfver krönen af bröstvärnet. Uti en sådan ställning låg H. M. med ansigtet något vändt mot fästningen och nya linien derutanför hvar några arbetare gingo. Denna nya linie, som formerade en spetsig vinkel mot den gamla, lopp icke så synnerligt långt ut från den gamla der H. M. låg, att ju åtminstone de närmaste arbetarne hade kunnat sett hufvudet af H. M. öfver gamla liniens bröstvärn om de annars derpå hade aktning gifvit. Denna omständighet anser jag för betydlig att anmärka.

Hvar nu H. M. anten stod eller satt i approchen så var vanligt att det samlades strax åtskilliga högre och lägre herrar officerare som nu ock hade skett till 8 eller 10 personer som stodo neder uti approchen nära intill och framför H. M. fötter. När jag nu 15 kom in i samma approche der H. M. låg, ställde jag mig bland de officerare som der förut stodo och hade H. M. för ögonen liggande tätt framför oss, som redan sagt är, med hufvudet öfver bröstvärnet, men hvad derutanför passerade kunde ingen af oss observera för det höga bröstvärnet efter vi stodo innan detsamma neder på botten af approchen, ej heller vet jag huru länge H. M. hade så legat exponerad för ett den natten öfver måttan träffligt skjutande utur kanoner och handgevär.

Det var nu den olyckliga stunden för handen som gjorde slut på alltsammans. Knapt en half fjerdedels timma hade jag bland dem som voro tillstädes stått vid och framför H. M. fötter, så träffade utanifrån tranchéen ett skott inpå venstra sidan genom H. M. hufvud hvarvid icke den minsta rörelse mer förspordes än att handen undanföll venstra kindbenet och hufvudet lutade sig så sakta neder uti kroppen utan någon den ringaste ryckning 16 på kroppen, som blef så alldeles stilla liggandes som den förut låg, det var ej heller naturligt, att efter ett skott, som så ackurat träffade genom hufvudet, annat kunde följa än att i ett ögonblick vara död utan att röra minsta lem. Således hafva de som härom andra orimligheter utspridt grufveligen afvikit från sanningen. Stället hvarifrån detta olyckliga skott kom, om det skedde från ett längre bort eller närmare håll, det kunde ingen af oss, som stodo lågt nere inom bröstvärnet under ett så starkt skjutande utur kanoner och handgevär ogörligen med rätt visshet utmärka.

Den förste af oss närvarande som nämnde konungens död var generaladjutanten Kaulbars som i det samma då skottet träffade och hufvudet sänkte sig så sakta neder, slog mig, som här då närmast stod, på axeln, ropande helt bestört: »Herre Jesus, konungen är skjuten, sök upp general Schwerin och berätta honom det.»

17 Fortsättningen af Carlbergs berättelse handlar om likets forslande till högkvarteret i Tistedalen. Berättelsens klarhet och rikedom på detaljer är egnad att ingifva förtroende. Anmärkningsvärdt är ock, att Carlberg uppgifver, att skottet träffade »inpå venstra sidan genom H. M. hufvud», hvilket blifvit bekräftadt vid en år 1859 af sakkunniga personer hållen undersökning, ehuru man vid en år 1746 hållen undersökning kom till det resultat, att skottet gått in på högra sidan.

I den danske öfversten och kommendanten på Fredrikssteen Landsbergs rapport till konung Fredrik IV förmäles, att fienden, i trots af fästningens eld ur kanoner, mörsare och musköter från contrescarpen avancerade denna på 250 steg nära, i synnerhet gynnad af de långa, mörka nätterna och en tjock dimma om dagen. »Hans Maj:t konungen» — yttrar Landsberg (se sid. 119 i Svederi öfversättning af Paludan Müllers skrift: Er kong Karl den tolvte falden ved Snigmord?) 18 — »skall såsom alltid hafva mycket blottställt sig och ofta nattetid hafva kommit ganska nära under vår contrescarpe för att recognocera densamma, så ock beständigt hafva uppehållit sig hos arbetarne i approcherna för att påskynda arbetet, som icke gick så fort som han gerna ville, eftersom arbetarne nödigt ville dertill för det de bekommo så många döda och blesserade. Hans Maj:t hade sjelf en liten brädhydda, hvilken, allt efter som arbetet avancerade, förflyttades till tätt under Gyldenlöwe bakom ett berg, der den ännu står. Till denna lilla hytta har konungen också låtit bära sin mat ända till söndagen den 11 december (gamla stilen), då han mellan kl. 9 och 10 på aftonen blef skjuten i approchen, som några tro med en karteschkula men andra af en muskötkula från contrescarpen. — Om morgonen den 12:te sågo vi att de icke hade avancerat vidare med deras arbete; vi märkte också att de marcherade fram och tillbaka liksom i förvirring; äfvensom 19 att här och der hastade åtskilliga kurirer; dock kände vi ännu icke anledningen dertill. Emellertid voro vi ganska uppmärksamma på vår post helst vi af desertörer erfarit, att fienden om möjligt ville försöka en storm, som också skulle gått för sig om icke generalerna afrådt derifrån; om densamma skulle lyckats, lemna vi derhän; eljest vore stormstegarne redan färdiga och i beredskap. Följande dagen, nemligen den 13 december, kom en desertör, som väl med alla omständigheter bragte oss underrättelse om konungens död, men vi kunde knappt till hälften sätta tro till denna nyhet, eftersom den var af så stor vigt — —».

I svensk historisk tidskrift för år 1892 finnes en artikel med rubriken: »Ännu en gång Karl XII:s död». Anledningen till den är, att i en rysk tidskrift Russkaja Starina år 1891 förekommit en uppsats af baron N. Kaulbars, grundad på en i hans familjearkiv på godset Mödden i Estland befintlig handskrift 20 af generaladjutanten hos Karl XII, J. F. Kaulbars, enligt hvilken Karl den tolfte skulle blifvit mördad i löpgrafven af sin privatsekreterare Sicre, som af J. F. Kaulbars i och för öfning i målskjutning skulle lånat den studsare, med hvilken mordet begicks, hvilken studsare, försedd med alla dess egares namn sedan 1669, ännu i dag fins på nämnda estländska gods.

Artikeln i den ryska tidskriften innehåller, utom förenämnda uppgifter, den upplysning, att baron N. Kaulbars i Wien sammanträffat med svenske ministern baron Åkerman och med anledning af ett samtal mellan dem, angående Karl den tolftes dödssätt, hade baron Kaulbars till Stockholm skickat ett fotografikort af studsaren jemte en afbildning i vax af kulan. I Stockholm hade skett en undersökning, som ledt till det resultat, att kulan icke passade till sårets öppningar och att dess storlek icke svarade mot densamma.

21 Häremot anmärker baron Kaulbars i den ryska tidskriften, att sårets öppningar under tiden kunna ha undergått förändringar vid kroppens upplösning. Dessutom betonar han, att löpgrafven låg utom skotthåll för fästningens musköteld, så att konungen ej kan ha blifvit skjuten från fästningen.

Författaren i den svenska historiska tidskriften bestrider trovärdigheten af J. F. Kaulbars berättelse bland annat på den grund, att uppgiften att Siquier, hvilken af Maigret kallas Sicre och sannolikt hade sistnämda namn, icke var Karl den tolftes privatsekreterare, utan adjutant hos arfprinsen af Hessen.

Men om också Sicre eller Siquier egentligen var adjutant hos konungens svåger, arfprinsen af Hessen, kan han likväl, när så behöfdes, samtidigt ha tjenstgjort i egenskap af handsekreterare hos Karl den tolfte, hvilkens ekonomiska ställning gör sannolikt, att han vid denna tid icke hade någon egen privatsekreterare, 22 utan vid sin fransyska korrespondens begagnade sin svågers adjutant. Utan all anledning har väl konungens generaladjutant J. F. Kaulbars icke kallat Sicre för Karl den tolftes privatsekreterare.

Likaledes bestrider författaren i svensk historisk tidskrift baron N. Kaulbars påstående, att löpgrafven, i hvilken konungen blef skjuten, var utom skotthåll för fästningens musköteld.

Men i detta påstående har baron N. Kaulbars ett godt stöd i Carlbergs förenämnda berättelse, att den nya linie, som började uppkastas den natt, då konungen blef skjuten, var inom musköthåll men att detta var »den första natten under attacken som de belägrade kunde bruka musköten», hvaraf följer, att den löpgraf, i hvilken konungen befann sig, då han träffades af skottet, hvilken var belägen bakom den nya linien, var utom skotthåll för fästningens musköteld.

Författaren i den svenska historiska tidskriften 23 förklarar slutligen, att den omförmälda handskriften af generaladjutanten J. F. Kaulbars icke bevisar mera än att Siquier eller Sicre under tiden närmast efter Karl den tolftes död varit föremål för misstankar att ha mördat konungen — och häri har han utan tvifvel rätt.

År 1722 fick den nämnde officeraren Sicre eller Siquier en feber och under yrseln yttrade han till sin läkare att han skjutit konungen, hvilket han ock ropade till på gatan gående menniskor. Sedan han tillfrisknat, nekade han, att han begått mordet, men från den tiden började rykten om konungens mord att flyga kring land och rike och kommo äfven till främmande land; dock hade redan 1719 vid Ulrika Eleonoras kröning i Upsala arkiater Rudebeck i ett tal yttrat, att skottet icke var danskt.

Sicre, son af en fransk officer, hade under konungens vistelse i Turkiet fått anställning i hans tjenst. Efter konungens hemkomst 24 blef hans adjutant och sekreterare hos konungens svåger, arfprinsen af Hessen, sedermera konung Fredrik den förste. När konungens lik skulle bäras från löpgrafven, grep Sicre hans hatt och satte på liket sin egen hatt och sin peruk, på det soldaterna ej skulle igenkänna den döde, skyndade med konungens genomskjutna hatt till arfprinsen, hvilken han bragte första underrättelsen om konungens död. Af arfprinsen skickades han till Stockholm för att underrätta dennes gemål, konungens syster, om dödsfallet. År 1721 var Sicre misstänkt för ett mordförsök mot hertigen af Holstein, Karl den XII:s systerson. År 1728 skickades han till Ludvig den femtonde med Fredrik den förstes och hans gemåls porträtter. Han mottogs väl och stannade till sin död i Frankrike, der han lefde på vänners understöd.

År 1746 skedde en besiktning å Karl XII:s lik af riksråden Höpken och Ekeblad samt öfverintendenten Hårleman. Ingen läkare 25 var der vid närvarande. I protokollet öfver denna besigtning är följande antecknadt: »På högra sidan strax nedanför tinningen fans en plåsterlapp, så starkt fastsittande, att man med möda kunde upplyfta och aftaga den, då derunder sågs och kändes en aflång öppning på tvären lutande nedåt bakhufvudet, 7 linier lång och tvenne bred, på venstra sidan under en annan plåsterlapp var hela tinningen bortrifven och kanterna af benen uti en sådan ställning, att skottet nödvändigt måste hafva gått ut derigenom.»

Emellertid hvilade länge på Sicre den misstanken, att han var Karl XII:s mördare, men då man ej känner detaljerna af hans bekännelse, äro skälen till denna misstanke temligen svaga. Bekännelsen kan hafva skett i yrsel men sannolikare är, att den skett i en låtsad sjukdom, för att afleda misstankarna från den verkliga mördaren. Denna förmodan vinner stöd deraf, att Voltaire i sin »l’histoire de Charles XII» uppgifver, att endast 26 Sicre och Maigret befunno sig i den löpgraf, der konungen stod, då han träffades af skottet. Denna bevisligen falska uppgift, som antagligen meddelats Voltaire af Sicre och Maigret sjelfva, hvilka befunno sig i säkerhet i Frankrike, då Voltaire skref sin historia, har påtagligen tillkommit för att afleda misstankarne från andra.

På enahanda sätt torde man ock böra förklara, att en i Karl XII:s tjenst anställd militär vid namn Fabricius vid slutet af sitt lif anklagat sig att ha mördat konungen. Han vistades i Tyskland, då konungen blef dödad, och kunde således ha bevisat, att han var oskyldig, ifall han blifvit anklagad för mordet.

Hvad Fryxell berättar derom, att Sicre ifrågavarande afton skulle följt konungen från Tistedalen, synes icke sannolikt, då Sicre var adjutant hos arfprinsen af Hessen, hvilken hade sitt kvarter i Torpum, ¾ mil från Fredriksten. Fryxell nämner 27 honom icke heller bland de i löpgrafven varande officerarne, då konungen blef skjuten. Bland dem uppräknar han endast Kaulbars, Schlippenbach, Marchetti, Schultz, Carlberg och Maigret.

En fransman, vid namn de la Motraye som vistades i Sverige 1714-1720, har i en skrift med titel »Voyages de S. A. de la Motraye en Europe, Asie & Afrique» uppgifvit, att Sicre, skickad med depescher af arfprinsen af Hessen, skulle kommit till Fredriksten strax efter konungens död, hvilket ock öfverensstämmer med den berättelse, som general Liewen, såsom nedan skall visas, meddelat.

Om ingen sett Sicre vid Fredriksten innan konungen blef skjuten, och om han ingen annan bössa hade än den han i och för målskjutning lånat af Kaulbars, hvars mynning icke passade till den kula, af hvilken konungen träffades, så äfventyrade Sicre icke mycket på en falsk bekännelse, att han skjutit konungen, helst de maktegande fruktade undersökning 28 och Sicre såsom fransman hade att påräkna sin mäktiga regerings beskydd, men genom denna falska bekännelse afleddes misstankarne från den verklige mördaren.

Men om falska bekännelser i nämnda afsigt afgifvits, så måste man antaga, att en verklig mördare funnits och att hans medbrottsliga föranledt de falska bekännelserna.

Finnas anledningar att misstänka att Karl XII blef mördad?

På sätt Fryxell berättar, framkom år 1768, således 50 år efter Karl XII:s död, en skrift, som sades vara författad af den år 1759 aflidna, för sin fromhet allmänt värderade kyrkoherden i Stockholm Erik Tollstadius. Den skall ha innehållit, att en högre artilleriofficer (såsom sådan utmärkt) vid namn Karl Cronstedt skall på sin dödsbädd år 1750 för Tollstadius under samvetsångest bekänt sig ha i samråd med en officer vid namn Magnus Stjernros , som var Karl XII:s drabant under de sista 11 åren af hans lefnad, 29 begått mordet å konungen, dervid skulle så ha tillgått, att Cronstedt laddat geväret och Stjernros aflossat skottet. Cronstedt skulle bedt Tollstadius besöka Stjernros för att förmå honom till bekännelse, men Stjernros hade nekat och sagt sig tro, att Cronstedt yrade. När Tollstadius kom tillbaka med detta svar, yttrade Cronstedt: »För att visa att jag icke talar i yrsel så säg honom, att den bössa, med hvilket skottet lossades, är den tredje i ordningen bland dem som hänga i hans rum.» När Tollstadius framförde denna helsning till Stjernros, blef han nedslagen och bad Tollstadius gå.

År 1847 utkom i en dansk historisk tidskrift den förutnämnda skriften af Paludan Müller med titeln: »Er kong Karl den tolvte falden ved snigmord?» Deri söker författaren bevisa, att konungen blef skjuten från fästningen.

Den 30 augusti 1859 skedde en undersökning å Karl XII:s lik af anatomie professorn 30 Retzius, kirurgie professorn Santesson och medicine doktorn V. Lundberg, hvilka på ansökan af professor Anders Fryxell af kongl. Maj:t förordnats att företaga en sådan undersökning.

Det dervid förda protokoll, som fins i riksarkivet, slutas sålunda:

»På grund af ofvanstående få vi undertecknade härmedelst förklara och tillika såsom svar på antydda frågor meddela följande:

1) Skadan har varit ögonblickligen dödande och tillkommit genom skjutvapen;

2) Skottet har gått in på venstra sidan vid yttre kanten af ögonhålans benring (margo orbitalis) derifrån med i det närmaste horisontal riktning passerat genom hjernhålans främre hälft, utefter dennas botten snedt bakåt till trakten framom högra örat och der gått ut . Skulle någon skottkanalens afvikning från horisontalplanet möjligen hafva egt rum, synes denna, att döma af skadorna i hufvudskålen, hafva bestått uti en lutning mot utgångsstället , 31 sålunda antydande, att skottet afskjutits från en punkt belägen högre än den plats på hvilken konungen befann sig då han träffades af detsamma;

3) Hvad angår formen och beskaffenheten af den dödande kastkroppen, så kan derom intet med bestämdhet sägas. Sannolikhet synes dock, att denna varit en muskött eller karteschkula; möjligen, ehuru mindre sannolikt, (att döma af formen på hålet i betäckningarna å högra sidan) ett skrotstycke eller en bombskärfva. I sistnämnda båda fallen har dock den sårande kroppen haft minst lika stor utsträckning, som genomskärningen af endera utaf nämnda kulor;

4) Har kastkroppen varit en kula eller ett skrotstycke, så måste skottet hafva blifvit aflossadt från så långt håll, att detsamma, redan då den träffade konungens hufvud, något mattats, d. v. s. dess primitiva hastighet minskats; ehuru farten ännu var tillräckligen stark att drifva projektilen tvärt igenom hufvudet;

32 5) Hvarje stöd för den förmodan, att tvenne kulor följts åt och åstadkommit skadan, saknas;

6) Ingen del af skottet fanns vid den af oss gjorda besigtning kvarstannad inom hufvudskålen;

7) Att uppgifterna uti besigtningsinstrumentet af den 12 juli 1746 om så väl skadornas i hufvudskålbenens dimensioner som skottets riktning äro dels ofullständiga, dels oriktiga, hvilket tydligen berott derpå, att undersökningen verkställts utan att hudbetäckningarna förut blifvit öppnade, så som nu skett, och hvarigenom det endast blifvit möjligt att fullständigt öfverse skadan i hela dess utsträckning och riktigt bedöma beskaffenheten af densamma.

A. Retzius, Carl Santesson, Vincent Lundberg.

Denna besigtning skingrade icke misstankarne, att Karl den tolfte blef mördad. Snarare kan man påstå, att genom denna undersökning 33 anledningarne till antagande, att konungen blifvit mördad så ökats, att de närma sig till en öfvertygande bevisning.

Såsom bevisadt anses det, hvarom en för hvarje sundt och af partisinne oförvilladt omdöme giltig öfvertygelse åstadkommits. Denna öfvertygelse måste hvila på klara skäl.

Bevisning åstadkommes ej blott genom åsyna vittnen utan äfven genom liknelser och omständigheter, när de äro af den beskaffenhet att de verka öfvertygelse. Men när liknelser och omständigheter äro att anse som öfvertygande bevisning, kan icke genom allmän regel bestämmas utan endast af ett upplyst och opartiskt omdöme i hvarje särskildt fall afgöras. Emellertid är bevisning genom omständigheter och liknelser oftast den enda i gröfre brottmål användbara, emedan sådana brott sällan begås i närvaro af åsyna vittnen.

De liknelser och omständigheter, som förekomma till antagande, att Karl den tolfte blef mördad, äro följande:

34 Redan år 1713 hade en riksdag varit sammankallad utan konungens samtycke, på hvilken grunddragen uppgjordes till 1719 års regeringsform, genom hvilken Sverige snarare blef en adelsrepublik med en namnkonung till statens representant än en konstitutionel monarki. Så länge konungen lefde kunde emellertid en sådan regeringsform icke blifva antagen.

På 1719 års riksdag hördes bittra anmärkningar öfver reduktionen och häftiga rop höjdes om ersättning för genom den lidna förluster. Så länge konungen lefde, hade sådan ersättning ej varit att hoppas. De öfver reduktionen missnöjde önskade derföre konungens död.

I landet rådde ett doft missnöje med konungens långa och olyckliga krig, så att en suck af lättnad höjdes af hela svenska folket vid underrättelsen om konungens död. Detta förklarar hvarför man vågade underlåta att företaga undersökning, oaktadt både Sicre och Fabricius bekände sig ha mördat konungen.

35 I Paludan Müllers skrift om Karl den tolftes död omtalas, att en engelsk resande vid namn Wraxall i ett bref, dateradt Elfkarleby den 8 juni 1774, berättat, att han varit på godset Forsmark, der han träffat grefve Liewen, en af de 16 riksråden, och att, när deras samtal fallit på Karl den tolftes död, grefven yttrat: »Få menniskor äro ännu i lifvet, som kunna tala om denna sak med så mycken säkerhet som jag. Jag var i lägret för Fredrikshall och hade den äran att såsom page uppvakta konungen den natten då han blef skjuten. Jag tviflar icke att han ju omkommit genom lönnmord. Natten var ovanligt mörk och det var nästan omöjligt att en kula från fästningen kunde träffa hans hufvud på ett sådant afstånd och på det ställe der han stod. Jag såg konungens lik och är öfvertygad att såret i tinningen var af en pistolkula. Hvilken som skänkt honom den, är ovisst; man misstänker Sicker, emedan han före skottet icke var hos konungen 36 men lät se sig ett ögonblick sednare . De, som hafva erfarenhet af kriget, känna bullret och smällen af en kanonkula men smällen af detta skott var närmare invid och helt annorlunda. Jag tror icke att prinsen af Hessen haft del deri, eller på något sätt vetat derom, men hela arméen trodde, att han blifvit dödad af okänd hand .»

Carlbergs berättelse innehåller, att då han genast efter konungens död af general Schwerin skickades till konungens hytta efter en bår »för en officer som blifvit skjuten», kom öfverstelöjtnanten grefve Posse emot honom »med några herrar som befunno sig i hyttan», och frågade: »är konungen skjuten?»

Vidare berättar Carlberg, att då han fått båren och därpå lagt konungens lik samt beordrats att begära nödigt manskap af kaptenen baron Malkolm Hamilton, som kommenderade gardets betäckning, och Carlberg bedt Hamilton om 12 karlar »som skulle bära en 37 officer som var blifven skjuten», hviskade honom Hamilton sakta i örat: »kungen».

Dessa Posses och Hamiltons frågor kunna endast förklaras genom antagande af en mot konungens lif riktad sammansvärjning.

Enligt Tollstadii förutnämnda berättelse skall Cronstedt hafva bekänt, att Stjernros afskjutit det mördande skottet. Stjernros hade under Karl den tolftes regering haft en ganska trög befordringsbana, hvaröfver han kan antagas hafva varit missnöjd. Född 1681 på Öland och son af en prest, hade han 1717, ehuru han deltagit i slaget vid Pultava och i kalabaliken vid Bender, ej hunnit längre än till löjtnant och korporal vid lifdrabanterna. Efter Karl den tolftes död blef han 1723 öfverste och 1744 generalmajor, samt dog år 1762 som general. I Paludan Müllers skrift anföres, att en engelsman vid namn Wilh. Coxe , som i senare hälften af förra århundradet utgifvit en beskrifning om sin resa i Polen, Ryssland, 38 Sverige och Danmark, deri berättat, att man i Sverige påstått, att Stjernros på dödsbäden bekänt sig hafva mördat konungen.

Den vigtigaste omständighet i fråga om mordet på Karl den tolfte är Tollstadii förutnämnda berättelse om Cronstedts bekännelse på dödsbädden. Hvad man härom vet förekommer i nionde delen af det af P. Wieselgren utgifna Delagardieska arkivet sid. 128 och innehålles i en der meddelad uppsats af excellencen grefve Jacob de la Gardie af denna lydelse:

Man vet huru många olika omdömen blifvit fälda om k. Carl XII:s död och att åtskilliga personer, stundom efter nog starka liknelser, både sjelfve såsom af samvetskval bekänt och andra åter blifvit misstänkte att genom något förrädiskt skott i förtid hafva slutat denne konungs dagar. Ja, man har 39 härom icke en gång tyckts behöfva tvifla och man ansåg en sig sjelf anklagande brottsling icke allenast såsom den rätta, utan hans samvetskval äfven såsom ett honom redan tilldeladt straff. Dock har detta varit gissningar, grundade på andra gissningar. Och förvisst kunde man ej säga mera än att all liknelse varit, det en rebellisk kula slutat hjeltens lif, men hvem det varit som lossat detta skott, har ända hittills varit förborgadt, åtminstone icke bevist. Man har ändtligen dragit täckelset af denna okunnighet och funnit helt andra handlande personer än man tillförene föreställt sig. Den för sina geschwinda skotts uppfinnande rekommenderade öfversten grefve Cronstedt blef på sitt yttersta angripen af en mattande feber, som påskyndade hans slut. Sin biktfader N. N. (salig kyrkoh. Tollstadius i St. Jacobs och Johannis församl. — uti mscr. satt som not —), som ständigt var hos honom, bad han en dag gå till öfverste Stjernros, sägande till honom: Hälsa Stjernros, 40 säg honom att jag nu för eder bekänt det jag så länge slutit inom mig sjelf och att mitt samvete nu först känner den största förebråelse. Bed honom för Guds skuld göra detsamma och påminna sig hvad han gjort samt att han skjutit konungen. Då presten kom till öfverste Stjernros med Cronstedtens begäran, svarade denne: att han alldeles icke kändes härvid utan måste säkert Cronstedt radottera. Då presten kom tillbaka med detta svar, sade grefve Cronstedt: på det han skall finna att jag ej radotterar, så säg honom, att det är den 3:dje bössan bland de gevär som hänger i hans kammare. Vid detta budskap blef öfverste Stjernros helt och hållet förstämd, svarade intet utan bad presten endast gå sin väg. Att så var passeradt, har man funnit efter den omtalta presten i dess förseglade papper, hvilket han med ed intygat vara händt. Han nämner deruti äfven, då han kommer att tala om grefve Cronstedt, att dennes egen berättelse på dess yttersta lydt 41 sålunda: att sedan han hade laddat geväret, tog öfverste Stjernros det och sade: nu skall det vara gjordt; gick så åstad och då han fick se att konungen ännu stod kvar neml. i sjellva approchen framför communikation, som krökte sig något, gick han ofvanpå gräsvallen ikring, och då skottet lossades stod konungen följaktligen lägre än han och att detta skott således gått på sne igenom hufvudet, kan man deraf finna . Han har äfven derjemte yttrat sig att Stjernros fått 500 ducater men af hvem står det ej. Man tycks således tämmeligen vara hulpen ur det mörker, hvari man i denna sak hitintills lefvat. Men olyckligt nog, att man måste tillstå, det både äldre och nyare historiska berättelser i denna sak alltid kommit öfverens att det varit en svensk som begått denna gerning och att detta allt mer tyckes bekräftas. Detta har jag afskrifvit ur ett manuscript som finnes i Rammelska samlingarne 17- ¹³ ⁄ ₈ -99.

42 A tergo anmärkt å samma dokument:

Denna H. E. Grefve Jacob De la Gardies copia är tagen från en d:o, som tillhört H. Ex. baron Malte Ramel. Jag omnämnde denna i sällskap i Stockholm samt det stöd dess innehåll syntes få af de äfven på Löberöd förvarade origin. dokumenter om krigskassans fördelning efter Carl XII:s död (der Cronstedt är en bland de få som får större andel än efter sin grad inom militären). Men då jag nämnde Cronstedts namn, for en gubbe upp och svor, att det var lögn, ty Cronstedt vore hans morfar . Jag fann, att detta skäl vore ännu svagare för än de anförda skälen vore emot Pres. Cronstedt, hvarvid vreden lade sig och gubben (Frih. Funk, riksrådets son) med vänligt anlete ledde mig i enrum samt der med mycken omständlighet utlade hvad som var grunden till det utkomna ryktet och huru originalet till dessa copior tillkommit. Hans föräldrar, hette det, hade en donation för morfadrens 43 förtjenster. Denna önskade k. Gustaf III ega skäl att återtaga. Han lät förfalska en berättelse om Carl XII:s död i Tollstadii namn och försegla. Detta konvolut lät han i R. R. Funks närvaro inbära och öppnade detsamma, uppläsande det för R. R. m. m. Derifrån afskrifterna och ryktet. Denna berättelse medger emellertid, att ett original funnits, det må ha varit verkligt eller förfalskadt, och äfven i sednare händelsen gynnade det misstankar, visande att ryktet både om gerningen och bekännelsen fans till och ansågs ega grund i de kretsar, som borde vara om slika katastrofer bäst underrättade. Ty annars hade svårligen ett slikt mystifikationssätt valts. Emellertid har jag hört af äldre personer intygas, att detta rykte fans till i vissa kretsar förr än Gustaf III började både intrigera och regera.

Paludan Müller gör flera anmärkningar mot denna berättelse.

44 Den första är, att handlingen icke angifver sig vara original utan blott en uppsats efter ett obekant dokument, som säges hafva innehållit berättelsen om Cronstedts bekännelse på dödsbädden.

Vid detta ostridiga förhållande kan man ej tillmäta handlingen samma bevisningskraft, som om den varit en originalhandling, men viktigt är, att, såsom Wieselgren erinrar, Cronstedts dotterson icke vågade förneka, att i Gustaf III:s tid funnits en originalberättelse af uppgifna innehåll, samt att han icke kunde anföra någon sannolikare orsak, hvarföre ett falskt dokument skulle tillverkats än att Gustaf III skulle derigenom fått anledning att icke längre utbetala en donation till Cronstedts dotter och hennes man, riksrådet Funk.

Hvad som åtminstone bekräftar, att en skriftlig berättelse af förutnämnda innehåll funnits till, är dels att en tysk resande vid namn Büsching i ett år 1776 utgifvet arbete 45 (Wöchentliche Nachrichten) om von Cr., med hvilken utan tvifvel menas Cronstedt, meddelat en berättelse liknande den, hvilken Tollstadius meddelat, dels att den förutnämde engelske resande Coxe uti en i senare hälften af förra århundradet utgifven reseberättelse omtalat sig i Stockholm ha hört ryktet om Cronstedts bekännelse för Tollstadius.

Büsching berättar (se Svederi öfvers. af Paludan Müllers skrift, s. 9), att von Cr. inbjudit några slägtingar och vänner till sig, men då man skulle sätta sig till bords, utbröt han i största häftighet, anklagande sig såsom Karl den tolftes mördare, och visade på ett skåp, der han hade förvarade saker, som han tagit ur den döde konungens fickor, hvarefter han öppnade ett fönster för att störta sig ut. Det förskräckta sällskapet höll honom väl tillbaka men några dagar senare dog han och de omtalade sakerna funnos då i skåpet. Dessa saker kunna, om berättelsen 46 är sann, ha blifvit tagna sedan liket förts till Tistedalen.

Coxe berättar (se Svederi öfvers. af Paludan Müllers ofvanämnda skrift, s. 10), att han i Stockholm hört, att Cronstedt på sin dödsbädd bekänt för presten Tollstadius, att han haft del i Karl den tolftes mord och att presten antecknat bekännelsen och lemnat den till konungen och riksrådet samt att, då Coxe skref sin berättelse, den skrift, som innehöll bekännelsen, fans i arkivet, hvarmed sannolikt menas riksarkivet. I fråga om tiden då Coxe skrifvit detta, kan blott upplysas, att Paludan Müller hemtat uppgiften ur en år 1786 utgifven tysk öfversättning af Coxes resebeskrifning. Det är derföre sannolikt, att originalet till Tollstadii skrift fans i riksarkivet i början af 1780-talet. I denna Coxes resebeskrifning förekommer följande: »Jag kunde icke få reda på de närmare omständigheterna vid denna bekännelse, blott i allmänhet att Cronstedt försäkrade, 47 att han laddat pistolen och att Stjernros, hvilken dog som generallieutenant och öfverste för lifvakten, varit den, som på nära håll bakom konungen skjutit skottet på honom; man påstår äfvenledes, att Stjernros på dödssängen bekänt sitt brott .»

Detta i förening med den omständigheten, att intet motiv kan uppgifvas, hvarföre någon många år efter Cronstedts död skulle hopdiktat och utspridt en så ohygglig lögn om honom, hvilken under sin lifstid var en för sina uppfinningar i artilleriet högt ansedd militär, som blef erbjuden att bli riksråd, men undanbad sig detta förtroende, gör det svårt att frånkänna Tollstadii berättelse trovärdighet. Hvad Coxe meddelat i nu omförmälda resebeskrifning förringas icke deraf, att Coxe i berättelsen om en senare företagen resa i norden säger sig ha erfarit, att de anekdoter, han anfört i den först utgifna resebeskrifningen, äro osäkra och att berättelsen om Cronstedts bekännelse saknar all 48 grund. Detta bevisar endast, att vid Coxes senare besök i Stockholm allmänna tänkesättet ändrat sig i fråga om Cronstedts brottslighet, men icke att den af Coxe i den tidigare utgifna reseberättelsen meddelade underrättelsen saknar all grund.

Paludan Müller anmärker vidare, att det icke är sannolikt, att Stjernros skulle haft mordvapnet på ett bestämdt ställe i sitt rum liksom för att hvarje ögonblick hafva en påminnelse om sin illbragd.

Men 32 år efter Karl den tolftes död och sedan det fria regeringssättet blifvit befästadt, kunde Stjernros anse sig ganska trygg mot en angifvelse för mord å konungen, och kan med en viss stolthet ha föreställt sig ha varit den svenska frihetens Brutus.

Paludan Müller anmärker också, att Tollstadii namn ej förekommer i berättelsen, som blott uppgifves vara författad af Cronstedts biktfader.

Detta förklaras deraf, att kyrkolagen i 49 7 kapitlet 2 § stadgar dödsstraff för prest, som röjer hvad en syndare vid hemligt skriftermål yppat. Ehuru Tollstadius således aldrig ämnade i sin lifstid offentliggöra berättelsen, torde han likväl, af fruktan att den i hans lifstid, honom ovetande, kunde komma i obehöriga händer, ha underlåtit att utsätta sitt namn.

Vidare anmärker Paludan Müller, att berättelsen gifver både Cronstedt och Stjernros oriktiga militära titlar.

Detta kan förklaras deraf, att Tollstadius, som till lif och själ var prest, kan hafva misstagit sig om titlarne. Deremot är det mindre troligt, att tillverkaren af ett falskt dokument skulle gifvit de deri omnämnda personerna oriktiga titlar.

Derjemte anmärker Paludan Müller, att hvarken Cronstedt eller Stjernros nämnes bland dem, som voro närvarande vid dödstillfället, och särskildt erinras, att Cronstedt såsom artilleriofficer ej hade något att der beställa.

50 Denna omständighet är snarare egnad att öka än minska trovärdigheten af Tollstadii berättelse, enligt hvilken Stjernros icke utförde sitt dåd i löpgrafven utan »gick ofvanpå gräsvallen ikring.»

Slutligen anmärker Paludan Müller, att om så tillgått som Cronstedt uppgifvit skulle mördaren utsatt sig icke blott för den största fara utan äfven utfört sitt dåd i åsynen af en mängd soldater.

Häremot erinras, att konungamördare i allmänhet icke sky faran samt att, då mordskottet aflossades, soldaterna sannolikt gräft sig så djupt ned i löpgrafven, att de, hindrade af skanskorgarne, ej kunde se hvad som tilldrog sig på något afstånd från den löpgraf, hvari de arbetade.

Man kan numera ej alldeles bestämdt utvisa platsen der konungen föll, ty strax sedan svenskarne aftågat, fyllde danskarne löpgrafvarne. En hög obelisk uppsattes der konungen, enligt en svensk öfverlöpares berättelse, 51 skall hafva fallit, men på svenskarnes begäran blef den i anseende till den för dem kränkande inskriptionen redan år 1730 nedrifven. Denne öfverlöpare, som enligt Paludan Müllers meddelande var fänrik Hallenfeld, har dock lemnat oriktig uppgift, då han sagt, att skottet träffade konungen ofvanför högra ögat, hvilket strider mot hvad som upplystes vid den år 1859 hållna besigtning, vid hvilken utröntes, att skottet gått in på venstra sidan. Detta hindrar dock ej, att uppgiften om platsen der konungen föll kan vara riktig. År 1788 uppsattes ett träkors der man då trodde, att konungen föll, och år 1814 har en mindre obelisk der blifvit uppsatt.

Enligt Voltaires sannolikt på Sicres och Maigrets uppgifter grundade berättelse skall konungen, då han stupade, ha stått vid ett ställe, der den nya linien gjorde en vinkel mot den gamla. Med den gamla linien menas här den löpgraf, som fullbordades natten till den 29 november 1718 (nya stilen), 52 hvilken förut i denna skrift kallas paralelen och är utmärkt med nummer 6 på närstående planritning, som är kopierad efter den i Svederi öfversättning af Paludan Müllers skrift befintliga »plan af Fredrikstens fästning och belägringsarbeten 1718» och kompletterad i riksarkivet efter der befintliga kartor. Med den nya linien menas den löpgraf, som påbörjades aftonen den 30 november och på planritningen är utmärkt med nummer 7.

Enligt Carlbergs berättelse stod konungen, då han träffades af skottet, i den gamla approchen (n:o 6 på planritningen) 6 eller 8 steg från det ställe der den nya under arbete varande linien (n:o 7 på planritningen) utgick »från den gamla approchen». Detta ställe är utmärkt med bokstafven m å planritningen.

De la Motraye, hvilken vistades i Sverige åren 1719 och 1720, har i sin förutnämnda resebeskrifning (Svederi öfversättning af Paludan Müllers skrift, s. 86) yttrat: »deraf slöt man, att det varit en falkonettkula, samt af den ställning, hvari han stod, att skottet kommit från Overbjerget, som underhöll en fruktansvärd eld och hvars skott förnämligast riktades på den punkt der konungen stod».

53

M = höjden der mördaren stod.
m = platsen der Karl XII stod.

54 Att de la Motraye fått oriktig underrättelse, att det den ifrågavarande aftonen sköts från Overbjerget, skall nedan visas, men anmärkningsvärdt är hvad han förmäler, att man af den ställning, hvari konungen stod, slöt, att skottet kom från Overbjerget. Såsom planritningen visar, ligger Overbjerget rakt i vester från den punkt, der konungen stod då han träffades af skottet. Enligt detta antagande har alltså skottet gått in på venstra sidan, hvilket bekräftas af 1859 års undersökning, och om konungen blef lönnmördad, skall mördaren ha stått så, att skottet kunde förmodas ha kommit från Overbjerget.

I Carlbergs berättelse uppgifves ock, att skottet träffade utanifrån tranchéen »inpå venstra sidan genom H. M. hufvud».

55 Deremot berättar Voltaire, hvilkens »l’histoire de Charles XII» utkom år 1731 och således efter Sicres återkomst till Frankrike, att kulan träffade den högra tinningen . Då Voltaires sagesman troligen är Sicre, synes denna uppgift ha tillkommit för att vilseleda.

Den förutnämnde engelsmannen Coxe berättar (Svederi omförmälda öfversättning s. 118) att han under sin vistelse i Fredrikshall uppsökt en 96-årig man Bengt Elkenson i Tistedalen, som tjent vid artilleriet i fästningen under belägringen, hvilken sagt honom, att det dödande skottet sannolikt kommit från fästningen men icke från Overbjerget, emot hvars eld löpgrafven var skyddad af en mellanliggande höjd och hvarifrån den natten icke ett enda skott lossades, hvilket Elkenson med så mycket större visshet kunde säga, som han sjelf då befann sig tjenstgörande i det sistnämnda utanverket .

Man har invändt mot denna berättelse, att då Bengt Elkenson var 96 år gammal, 56 då han samtalade med Coxe, han kan hafva glömt, huruvida det sköts från Overbjerget den ifrågavarande aftonen. Men det, hvarom han icke bör hafva misstagit sig, är uppgiften, att platsen, der konungen stod då han stupade, af en mellanliggande höjd skyddades mot eld från Overbjerget.

Hvad som bekräftar Bengt Elkensons berättelse, att ifrågavarande afton det icke sköts från Overbjerget, är att kommendanten på Fredriksstens fästning Landsbergs dagbok gifver anledning till antagande, att det icke sköts från Overbjerget den aftonen då konungen föll. I denna dagbok nämnes nemligen, att det »kanonerades » från Overbjerget den 28 november och den 2 december (gamla stilen), hvaremot deri icke omnämnes, att det sköts från Overbjerget de öfriga dagarne.

Den första underrättelse, som från Sverige i utlandet offentliggjordes om konungens död, är, efter hvad Paludan Müller upplyser, ett meddelande i en tidskrift benämnd »Historische 57 Nachrichten von dem Nordischen Kriege», hvilket börjar sålunda: »Förliden fredag, som var den 15 december, ganska sent på aftonen, sedan H. K. H. redan gått till sängs, ankom H. Durchlaucht arfprinsens generaladjutant Sicker, anmälde sig vid hofvet och begärde skyndsammast audiens, som också genast beviljades honom. Han hade intet bref med sig , men aflade muntlig berättelse om H. Majestäts, vår allernådigaste konungs olyckliga och beklagliga bortgång vid stormen på skansen som hörde till Fredrikshalls hufvudfästning. Skottet har skett med en kartesch från en annan skans som låg på sidan på afstånd derifrån .»

Underrättelsen är oriktig deri, att det var vid en stormning konungen blef skjuten. Det är icke utan vigt, att den första underrättelsen om konungens död, som var afsedd att meddelas allmänheten, innehöll en afsigtlig lögn. Anmärkningsvärdt är vidare, att uppgiften icke innehåller, att konungen blef 58 skjuten från fästningen utan från »en annan skans som låg på sidan på afstånd derifrån.» Med denna skans menas påtagligen Overbjerget, som ligger på venstra sidan om den plats der konungen föll på omkring 500 stegs afstånd derifrån. Men om skottet i anseende till den mellanliggande höjden icke kan hafva kommit från skansen Overbjerget, så ligger det antagandet nära till hands, att skottet kommit från den mellanliggande höjden. Afståndet mellan denna höjd och platsen der konungen föll tyckes vara omkring 300 steg och således icke längre än att en muskötkula derifrån kunde nå konungen.

I 1859 års undersökningsprotokoll uppgifves, att det dödande skottet varit antingen en musköt- eller karteschkula, men möjligen, ehuru mindre sannolikt, ett skrotstycke eller en bombskärfva. Enligt Carlbergs berättelse kunde en muskötkula från fästningen icke nå fram till den löpgraf, hvari konungen befann sig. Om konungen skulle blifvit skjuten 59 från fästningen med en kastkropp ur en kanon, så enär han, enligt Carlbergs berättelse, låg »med ansigtet något vändt mot fästningen,» och således hufvudets venstra sida endast obetydligt var vändt mot fästningen, skulle en kastkropp ur en kanon, som gått in genom venstra tinningen, gått mera i riktningen åt bakhufvudet än ifrågavarande kastkropp enligt 1859 års besigtningsinstrument gått.

Det dödande skottet måste således hafva kommit från ett vapen, som afskjutits från ett ställe, hvilket var beläget i riktningen åt den mellan Overbjerget och löpgrafven, i hvilken konungen befann sig, varande höjd.

Cronstedts bekännelse enligt det tollstadiska dokumentet gifver väl ingen bestämd anledning till antagande, att mördaren stått på nämnda höjd, men ingenting deri motsäger ett sådant antagande. Deri uppgifves, att mördaren »gick ofvanpå gräsvallen ikring», men det förmäles hvarken hvarifrån han utgick eller hvar han stod. Ledning för gissning 60 angående utgångspunkten lemnar emellertid Carlbergs berättelse om den utomordentliga aningsförmåga, som ådagalades af grefve Posse, hvilken »med några herrar» befann sig i konungens, bakom skansen Gyllenlöwe befintliga, hytta eller koja. Om mördaren utgått derifrån och gått öfver löpgrafven vid det ställe, som å planritningen är utmärkt med »den 24 nov.», hvarest löpgrafven blott synes hafva utgjort ett dike, och om han vidare »ofvanpå gräsvallen» gjort en kringgående rörelse, så har han just kommit till den ofvannämnda höjden.

Om mördaren stått på nämnda höjd och afskjutit en muskötkula mot den punkt der konungen enligt Carlbergs berättelse låg på tranchéens inre docering »med hufvudet upprätt öfver hörnet af bröstvärnet», så skulle kulan hafva »gått in på venstra sidan» af hufvudet och kunnat gå ut »framom högra örat» samt, emedan »skottet afskjutits från en punkt, belägen högre än den plats på 61 hvilken konungen befann sig då han träffades af detsamma», fått »en lutning mot utgångsstället». Skottets riktning, om det kommit från den nämda höjden, skulle således varit alldeles öfverensstämmande med beskrifningen i 1859 års besiktningsprotokoll, hvilken beskrifning också öfverensstämmer med Cronstedts bekännelse, att »då skottet lossades stod konungen följaktligen lägre än mördaren» och att skottet gick »på sne igenom hufvudet».

Om vidare mördaren vid gerningens begående stått på den nämnda höjden, så kan det antagas, att kastkroppen, alldeles såsom i 1859 års besigtningsinstrument anses utrönt, »blifvit aflossad från så långt håll, att densamma, redan då den träffade konungens hufvud, något mattats d. v. s. dess primitiva hastighet minskats, ehuru farten ännu var tillräckligt stark att drifva projektilen tvärt igenom hufvudet».

Om det Tollstadiska dokumentet varit falskt, skulle författaren till detsamma, för 62 att bli trodd, utan tvifvel skrifvit bekännelsen i öfverensstämmelse med 1746 års undersökningsprotokoll. Han skulle då låtit skottet gå in på högra och ut på venstra sidan med lutning »nedåt bakhufvudet» och således låtit det gå i alldeles motsatt riktning mot den, som 1859 års besigtningsinstrument angifver.

Att Cronstedts bekännelse enligt det tollstadiska dokumentet, som redan fans i Gustaf III:s tid, i alla väsentliga omständigheter öfverensstämmer med 1859 års besigtningsinstrument men står i strid med 1746 års felaktiga syneprotokoll, är ett särdeles starkt inre bevis för dess äkthet och trovärdighet, så att man numera knapt kan betvifla, att Karl den tolfte blef mördad af Stjernros .

Om mördaren befann sig på den förenämnda höjden, så var han ej blottställd för någon fara, då det ej sköts från Overbjerget och skotten från fästningen riktades åt ett annat håll. Funnos på höjden, såsom sannolikt är, stenar och buskar, så var det nästan 63 omöjligt att från löpgrafvarne varseblifva honom.

Såsom bevis på det lättsinne, hvarmed historiska författare ofta behandla vigtiga ämnen, kan anföras, att i Starbäcks »Berättelser ur svenska historien» uppgifves (s. 654), att vid den år 1859 hållna undersökning utröntes, »att skottet gått in på venstra sidan, således den som var vänd åt fästningen», hvaraf författaren drager den slutsats, att det är »nära till visshet sannolikt, att Carl XII fallit för en fientlig och ej för en lönnmördares kula».

Vid 1859 års undersökning kunde ej utrönas, hvilken sida af konungens ansigte var vänd åt fästningen då han träffades af skottet. Då ändamålet med konungens uppklättring ur grafven var dels att uppmuntra de soldater, som gräfde den nya linien, dels att iakttaga, om ett utfall skulle ske från fästningen, så kan venstra sidan af hans ansigte icke hafva varit vänd åt fästningen, 64 emedan ögonen då skulle varit vända både från fästningen och soldaterna, hvilket icke hindrar, att enligt Carlbergs berättelse, konungen kan hafva legat med »ansigtet något vändt mot fästningen och nya linien».

I »Lärobok i Sveriges, Norges och Danmarks historia för skolans högre klasser af C. T. Odhner » yttras om Karl den tolftes död: »Plötsligt såg man honom rycka till och hans hufvud sjunka ned i kappan — en kula från fästningen hade genomborrat hans bägge tinningar och ändat hans hjeltelif.»

Deremot antaga äldre författare af läroböcker i Sveriges historia — Silfverstolpe , Bruzelius och Ekelund — att Karl den tolfte föll för en mördarekula.

För den åsigten, att Karl den tolfte blifvit mördad, hafva tvenne ansedda historieskrifvare uttalat sig.

Rühs i sin Svea rikes historia yttrar: »Jag tviflar icke att Carl blef mördad; att hans död var beräknad, förutsedd, ådagalägges 65 af många omständigheter som framdeles än mer skola uppdagas; huru öfver måttan misstänkt förefaller icke regeringens likgiltighet för alla sägner om hans död, som dock väl hade förtjent en undersökning äfvensom skiljaktigheterna derom».

I Schlossers verldshistoria yttras: »Den mening, att Karl fallit såsom offer för en sammansvärjning och att hans yngre syster icke var alldeles obekant med de sammansvurnes plan, synes bekräftas så väl genom revolutionen som följde i Sverige omedelbart efter Karls död, som äfven genom några andra omständigheter. Adjutanten Siquier, som 4 år derefter, ehuru likväl i tillstånd af vansinne, anklagade sig själf för konungens mord, var den förste som öfverbragte underrättelsen derom till arfprinsen af Hessen, hvilken vistades på ett i grannskapet beläget herresäte och genast skickade Siquier i hemlighet till sin gemål i Stockholm.»

66 Äfven hafva två framstående svenska skriftställare, Brunius och Per Wieselgren, framställt den anklagelsen, att Karl den tolfte blef mördad.

Professor C. G. Brunius har i »antiquarisk och arkitektonisk resa» s. 143 yttrat: »Erinrom oss att fästningen då var på detta håll vida svagare än den nu är; att breschebatterierna skolat dagen efter konungens död öppnas och att Maigret trott densamma inom 8 dagar falla och att dessutom allting var beredt till en stormning. Det tyckes åtminstone att i händelse den älskade konungen stupat för en fientlig kula och en behjertad furste stått i spetsen för hären Fredriksten med dess utanverk snart blifvit såsom en naturlig hämnd förvandlad i grushögar. Denna tilldragelse liknade en mörksens gerning som inger dess upphofsmän fasa och feghet». Och å sidan 144 yttrar samme författare: »Om härtill lägges en lågsint hätskhet mot hertig Carl Fredrik af Holstein, en afskyvärd blodsdom 67 öfver friherre von Görtz — — — så kunna häraf sammansättas mörka titelemblemer för minnesteckning öfver Ulrika Eleonoras och Fredrik den förstes uppträdande på den blodiga slägttronen.»

I 9:de delen af De la Gardieska arkivet yttrar domprosten Per Wieselgren : »Hvad som här faktiskt ådagalagts, nemligen krigskassans s. k. fördelning torde för en hvar med det rätta historiska ögat innebära mera än ett svenskt sinne önskar att se kungen skynda att stupa förr än penningarna och ryska fredsfördraget och Görtz hinna fram; att se det mynt, som i förening med Carls och hans bussars mod snart torde gjort Sveriges och Norges förening till en sanning, fördelas mellan herrarne under det de gemene och det lägre befälet förfors på hemvägen, är visst upprörande — — Mordet torde varit först tänkt i den afskyvärde fransyske minister kardinal Dubois hjerna och påskyndades sedan den tidens kvadruppelallians kommit 68 till stånd. Carls ridderliga sinne drog hans hjerta till Maria Stuarts dåvarande landsflyktiga ättling, som hoppades åtminstone rädda Skottlands krona åt sig om än Englands fästades på en hannoversk hjessa och det ridderliga i hugen eggades här af ett svenskt patriotiskt bemödande att bibehålla alla de länder, som förvärfvades med Gustaf Adolfs och andra svenska fältherrars blod. 1715 hade Georg blifvit herre öfver Bremen och Verden. Han kunde bättre anfallas i spetsen för alla missnöjda i England och Skottland, hvaribland största delen bland det af Whigs undanträngda torypartiet torde räknats i samma stund hjeltekonungen af Sverige och Norge ledt operationerna än genom svenskt krig på tysk botten utan bundsförvanter och penningar — — — Frankrike, som nu slutit sig till konung Georg och Whigpartiet, hade ock mycket att frukta, än mer att hoppas då ej ett jernhufvud ledde Sveriges utrikes politik. I dåvarande franska ministèren — den ateistiska 69 — fans hvarken religion eller moral. Hertigen af Orleans och Kardinal Dubois ansågo säkert som en god finansoperation om de kunde genom lönnmord undanrödja det lif, hvarpå allt berodde. — — — Vi se i lägret vid Fredrikssten en fransk ambassadör grefve de la Marck — — — Grefve de la Marck hade två handtlangare för sin politik i sina landsmän direktören öfver belägringsverket Maigret och generaladjutanten Siquier — — — Hvem skulle dock verkställa det vid slika tillfällen s. k. nödvändiga? Denna fråga lär nog brytt prins Fredrik. På de båda fransosernas hand var mindre att lita än på deras goda vilja att tjena ett kabinett. Den snällaste laddare i arméen, Cronstedt, kunde väl för 4000 specier ladda en liten reffelbössa. I hans karakter låg både kärlek till eld och kärlek till frihet, hvilket han sedermera uttryckte i sitt valspråk: malo quam vincula flammas, men något oridderligt låg dock i aflossandet äfven för den liberalaste 70 ridderlighet. Den som läsit eller hört det tollstadiska dokumentet uppläsas vittnar att Stjernros för afskjutandet fått 500 dukater men af hvem står der ej. Det kan ock göra detsamma om de togos af de 1200 daler silfvermynt som Essen uttog till partisaner och kunskapare eller ur Prinsens eller grefve de la Marcks pung eller ur alla tre källorna. — — — Emellertid tror utg. det vara klart att kung Carl ej föll blott för en kvinnas kärlek till en man utan alla högre egenskaper, eller för denne mans kärlek till en krona som han ej kunde ambiera med synnerlig styrka, då han så ringa frågade efter den makt hon kunde skänka, ja att Carl ej ens föll för ett folks frihetskärlek, i sin tids formation varande en aristokratisk egennytta, utan att han som kämpat mot en verld också stupade för en koalition af Europas väldigaste makter, hvilka dock måste för att segra om ej ‘mörda sömnen’ dock köpa lönnmördaren .»

71 På Svanbäck & Komp. förlag har i bokhandeln utkommit:

72 På A.-B. Svanbäcks Boktryckeris förlag har utkommit:

Den välkända signaturen G—g N. skrifver i A. B:

»I Voldemars nya samling »Kuriöse Historier fra Hexernes Tid» finnas ett par kulturhistoriska noveller af första rang, behandlande djefvulstrons offer. — Det fins bland de skandinaviska ländernas nu lefvande författare absolut ingen , som öfverträffar honom som kulturhistorisk novellist. — Voldemars historier tillhöra konstverken af rang inom den moderna skandinaviska litteraturen. Författaren är teolog och hans borgerliga namn är V. Holm.

Ur pressens omdömen: » Synnerligen redigt uppstäld — — innehållsrik. Goda och talrika illustrationer.» »En värdefull och på samma gång prisbillig handbok öfver Stockholm. »

74