LÄRKAN

Ett annat Roma nu ur gruset stiger

Med nya tempel uti andens verld,

Och på en hedniskt smyckad altarhärd

Åt nya gudar tiden offer viger.

Och tanken kläder sig i herrskarskrud,

Till strid han kallar sina legioner,

Och svänger spiran öfver millioner,

Och yfs när slafvar kalla honom gud.

Nej, än en gång, o Roma, skall du falla;

Af egen storhet krossad skall du falla!

En smädad kärlek skall ånyo blöda,

Och med sitt qval försona andens verld,

Och höja sig på nytt ifrån de döda,

Med evig kraft till salig himmelsfärd,

Och teckna svaren uppå andens frågor

I hjertats djup med rena stjernelågor.

Ja, kärlek, kärlek skall vår lösen bli’,

Och teckna svaren uppå andens frågor!

Men meningsstormar grumla lifvets vågor,

Att inga stjernor spegla sig deri.

Dock, stormen tystna skall. Den unga tiden

Lik Orleanska jungfrun fram skall stå,

Och svinga hänförd jublande i striden

En oriflamme med fridens liljor på.

Det gamlas välde undergången nära

Skall se med misstro hennes svärmeri,

Och kanske tveka, men dock hänförd bli’,

Och kämpa sig till seger och till ära.

Du unga tid! tag skölden fram och glafven,

En mäktig röst ur fjerran kallar dig.

Ditt bröst med korsets dyra tecken vig,

Och hasta att befria helga grafven!

Den helga graf, der kärlekens idée

Af verlden misskänd och föraktad fryser,

Och tidens Islamstro hvälft sin mosquée,

Hvars dôme af tviflets bleka halfmån lyser.

Låt riddartidens kraft, dess sköna lära

Om kärlek, tapperhet och dygd och ära

Ånyo lefva upp i andens verld!

Och skulle än ur striden för det sanna

Du bära blott ett blodigt svärd

Och dödens liljekrans kring bleknad panna,

Så lyssna glad till dessa toners gång,

Som dig förkunna att man seger vunnit,

Och sof i frid. — Din blod ej fåfängt runnit,

Ej rosor vattnat blott för skaldens sång!

Men se, en dämon vildt sitt gissel svänger

Kring böjda skuldran af en slafvisk verld,

Och dyster oro för dess blickar hänger

Sitt kalla töcken, sitt Damokles-svärd.

Lik fordom David kom med frid du unga,

Du varma tid och höj din starka röst!

Din harpa stäm; till hvila skall du sjunga

Det mörka qvalet uti Sauls bröst.

Som fordom David mot de Philistéer

Med andans kraft i härnad skall du gå,

Till jorden sjelfviskhetens Goliath slå,

Och hugga ned barbariska idéer!

Men när den gamle Saul tar sitt spjut,

Och det förtviflad mot ditt hjerta kastar,

En makt från höjden till ditt bistånd hastar,

Och genom kärlek segrar du till slut.

När under natten, så oss Skriften säger,

Vid Sauls bädd den ädle David stod,

Han ville ej sin hätske oväns blod,

Men bägarn tog och spjutet från hans läger;

Och Saul vaknad skådar David stå

På afstånd lugnt föraktande hans hopar:

Välsignad vare du, min son! han ropar,

Du skall det göra, skall det genomgå.

Så vill det ädla segra öfver alla

De onda makterna i andens verld,

Och allt det sjelfviska, allt hat skall falla,

Som Saul falla på sitt eget svärd!

Allt mörkt och dystert skall engång förjagas,

Och slöjan lyftas af, som verlden bär,

En fridens tid, en ljusets morgon dagas,

Så skön och frisk som vårens morgon är;

En nyfödd sol från blåa fästet lysa

På tidens klara spegelbölja ner,

Och intet enda menskohjerta frysa,

Ett öga ej i mörker famla mer;

Och kärleken sin makt skall återtaga,

En känsla lifva verlden och en röst,

Och friheten, som verlden trott en saga,

Skall trycka menskligheten till sitt bröst!

Då slumrar ljuf

Den jord ännu

Och sött hvar blomma hvilar;

Och ingen fläkt,

Ur dalen väckt,

I skogens famn änn’ ilar.

Då går jag lätt

Med tysta fjät

Och lyss vid jordens läger;

Och hviskar öm

En rosendröm

Och åt den hulda säger:

”Snart kommer Han

Sin ljusa ban,

Mot dig sin strålfamn sträcker;

Och tycker att

Ej mer’ är natt

Och med en kyss dig väcker.”

Så hviskar jag.

Ett andedrag

Af sällhet blott mig svarar;

Så är det slut

Med min minut,

Den blomsterstund jag varar.

O! sälla lott

Att lefva blott

För hvad man skönast skådat;

Att offer bli,

Men vissna i

Det ljus man förebådat.

Ej darrar den vid höstens öppna graf,

Och inga tårar den som blomstren gjuter;

Den står, som klippan i det vreda haf,

När böljan henne i sitt famntag sluter.

När vinterns svepning höljer haf och jord

Och lifvet i naturens pulsar lyktat,

Står granen alvarsam i skendöd nord,

Ett minne likt, som undan glömskan flyktat.

Så står med styrka också mannen tryggt,

Fast ödets stormar omkring honom rasa;

Fast allt, hvarpå han sin förhoppning byggt

Går under, likt ett skepp, i stormens fasa.

Lilla hastande sorlande bäck,

Du som här öfver stigen dansar,

Du som glittrande vaggar din bölja så täck

För att leka bland ängens kransar,

— Snart skall han väl komma —

Då snabb må du hasta ditt tåg

Och höja i glädje din glittrande våg,

När han kommer!

Hvita doftande hägg och J små

Lätta siskor i trädens toppar,

Och du vind, som i lunden går susande så,

Och J fjärlar kring blomstrens knoppar,

— Snart tör han väl komma —

Då sjungen J lärkor i höjd,

Då doften J häggar och nicken i fröjd,

När han kommer!

Klara stråle, som just stiger opp,

Du, som gullbeströr molnens kanter,

Du, som skimrar i böljan, i lundernas topp,

Du, som klänger på bergens branter,

— Ej länge han dröjer —

Din skäraste rodnad, mest huld

För honom då spar, och ditt vakraste guld,

När han kommer!

Är du glad, o du sorlande bäck,

Och du lam, som på ängen leker,

Är du glad lilla blomma, så leende, täck,

Då dig fjärilens vinge smeker? —

— Han kommer, han kommer! —

Du björk, som vid stigen der står

Och kastar din skugga på ängen,

När under din krona han går,

Då böj dina hängen,

Hviska stilla,

Susa sakta,

Hviska en helsning från mig

När han kommer! —

Dunkla sommarnatten

Sväfvat ur skogen nyss:

Tyst kring land och vatten

Bleknade solens kyss.

Men o min Engel ljuf!

Men dig mitt hjertas brud

Kysser min själ ännu,

Klingar min harpas ljud,

Att du drömmer ljuft om din kärleks dag!

Den ilar med stormen

Till hemmet, till Nord,

Och bär dit en helsning

Från främmande jord.

Vind! rasa; mot fönstren

Vräk yrande snö;

Du natt i ditt mörker

Låt stjernorna dö.

Jag sitter och leker

Vid midnatt ändå

Med minnets blå blommor,

De leende, små.

Dig! minne jag helgar

Min nattliga sång;

Led hopp mig till hemmet,

Till norden engång!

Ja! dig jag sjunga vill, min älskarinna,

Min barndoms brud, min längtans första mål;

Du evigt unga — o! må allt försvinna,

Du är dig lik, din kärlek gräns ej tål;

Må allt bli mörkt — jag flyr till dig, ditt hjerta,

Det klappar varmt i glädje som i smärta.

Hur’ väl jag känner dig, hur’ sköna stunder

Jag drömt hos dig — hur’ mången gyllne syn;

Du lärt mig älska dessa tusen under,

Du lät mig se en Fader ofvan skyn;

Välkommen då! — Glad vill till dig jag ila,

Och i din famn bland doft och sånger hvila.

Ja! sjunga vill jag nu; allt ler, allt andas

Ju sång och glädje blott; — hvart sakta sus,

Hvar liten fläkt i ljufva toner blandas;

Allt strålar endast skönhet, lif och ljus;

Ja nu är vår, nu vill jag njuta, drömma,

Och uti sången jordens smärta glömma.

Skola de knoppar spricka, de blommor ljusa,

Skola de mogna, blifva till frukt och frö;

Lefva de blott att vandrarens öga tjusa,

Tjusa en stund och falla i stoft och dö?

Så för hvar morgon, du dig ur Östern höjer,

Tusende drömmar sväfva i hjertat opp;

Tusende känslor, vaknade nyss, du röjer,

Tusende tankar spira och skjuta knopp.

Skola de knoppar spricka, de blommor ljusa,

Skola de mogna, blifva till frukt och frö;

Lefva de blott att vandrarens öga tjusa,

Tjusa en stund och falla i stoft och dö?

Mins du ljuft hur af min arm

Säll du slöts emot min barm?

Mins du famnen änn’ så varm?

Lockomskuggad panna böjde

Mot mitt bröst du; — blicken höjde, —

Öga uti öga dröjde;

Mins du famnen änn’ så varm?

Tänk på glömda vännen änn’;

Hulda, ljufva blif igen,

Blif din varme ynglings vän!

Unna honom änn’ ett möte

Der i poppellundens sköte,

Kom din gosse kom till möte,

Flicka, sista gängen änn’!

Sommarns fjäril varm

Kysser blommans barm,

Ack! men innan kort

Flyr han åter bort!

Gosse! huru väl

Känner jag din själ:

Vindens, fjärilns lott;

Jag har minnets blott!

Hyn är mörk, men yppigt glöda

Rosor dock på bruna kinder;

Svarta lockars natt det röda

Silkesnätet sammanbinder.

Barmen är en blomstertufva,

Hennes vext, en liljestängels;

Läppen lik en mognad drufva, —

Blicken som en fallen engels.

Hennes drägt af glädjen lånad,

Vexlar rikt i färger bjerta,

Men ur ögat blickar trånad

Och i stämman darrar smärta.

Sången klingar mellan träden,

Sväfvar öfver flodens vatten,

Vild som vindens suck på heden,

Ljuf, som forsens svall om natten.

Kanske när sig sorgen sänker

Kring din själ, i hjertat vaknad,

På din barndomsfröjd du tänker,

På dess flydda ro, med saknad.

Oskuldsvåren rosenfärgad

Bleknat, alltför snart förfluten,

Lemnande din himmel härjad,

Lifvets skönsta blomma bruten.

Nyckfullt skiftar ödets vilja,

Outgrundlig, jordens lotter:

Snöhvit strålar steppens lilja,

Fallen gråter steppens dotter.

Men din bild, den vill jag gömma,

Dyrbar för mitt minne vorden;

Aldrig, aldrig skall jag glömma

Hvad jag skönast sett på jorden.

Ack! hvad jag längtar

Åter att helsa,

Grönskande jord, dina blommor en dag!

Glad skall jag sitta

Ensam vid stranden,

Lyssnande stilla till vågornas slag.

Dröj icke längre

Ljufliga vårdag, —

Kom med din värme, med kärlek och sång!

Väck ur sin dvala

Slumrande hjertat, —

Ack! låt det vakna till lifvet engång!

Se! bland drifvor högt vid polen

Strålar klar midsommarsolen:

Det är Suomis sång!

Se! på himlens mörka båga

Nattens norrskensflammor låga:

Det är Suomis sång!

Och de väna, blyga dalar,

Der en bäck bland blomstren talar:

Det är Suomis sång!

Och de skogbekrönta fjellar,

Ekande i stjerneqvällar:

Det är Suomis sång!

Öfverallt en röst oss bjuder,

Öfverallt en stämma ljuder:

Det är Suomis sång!

Broder, äger du ett hjerta,

I dess tjusning, i dess smärta,

Hör blott Suomis sång!

— — — — — — — — — — — —

S å gick han sakta bort ur menskohvimlet

Och kom till hafvets strand, emot hvars klippor,

Af stormen jagad, vågen skumhöljd flög

Och krossade sin hvita barm och dog.

Och hvar en bölja dog, der steg en ande

Förlossad upp på tunga suckars vingar —

Han stod och såg mot ändlös rymd, han såg

Hur solens gyllne klot bland slitna skyar

Gick ned i blod, sjelf blodig, lik ett hjerta,

Som slutat striden förr än lifvets storm

Sig lagt till ro. — Då vidgar sig hans bröst.

Den bundne stormen i hans själ får vingar,

Han talar — — — Solen, stormen, hafvet, klippan,

De voro vittnen till den fallnes ord:

— — — — — — — — — — — — —

”Förnuft, förnuft! du mördar dina tvifvel,

Och tvår din hand i deras offerblod,

Och detta — detta kallar du för kärlek! —

Så famlar anden — Skuggor, dimmor, mörker! —

Nej, nej, o nej! det finnes ingen tro! —

En gissning blott är menskans hela kunskap,

Och lika litet som den blinde kan

Bli skicklig bågskytt, lika litet når

Ett enda sträfvande sitt tänkta syfte —

En stockblind Höder menskosjälen är,

Och Loke, slumpen, ödet, satan rigtar

Dess pil, att den i sjelfva hjertat far

Utaf den Balder, som dess andakt tillber —

De säga: tro! — Dock, tro — och ej begripa? —

O nej! i skapelsen finns intet, intet,

Som ej engång skall klart i dagen läggas,

Så enkelt synas som att två och två är fyra. —

Den urprincip, på hvilken nu

All vishet lastar, det som den ej mägtar

På egna skullror bära, skall med tiden

Sitt välde, stödt på mörkrets skuggfantomer,

Förlora. — Ja! som lugna källkristallen

Uti sitt sköte sluter himlahvalfvet

Med all dess prakt och med dess alla stjernor,

Skall menskosjälen äfven engång klar

Den högsta vishet ofördunklad famna,

Och mäktigt känna, att hvad förr han sökte

Bakom en diktad slöja utaf moln,

Hon bär inom sig sjelf, att sjelf hon är

Den kraft som verldars millioner ordnar,

Med makt att styra ödet med sitt bud;

Att sjelf hon är det enda, högsta, — Gud —

Men långsamt skrider all förädling!

Se, detta hår, som från mitt hufvud faller,

Hvi föll det? — Bort det flög, — måhända,

Att snärja in sig i det fina urverk

Af händelser, dem tanken flygtigt ordnat,

Och hämmande det blinda öde bli,

Hvarpå så många tusen andra hänga. —

Förr’n menskan hunnit ödets irrgång lära,

— En svårlärd kunskap — förr’n hon mägtar leda

Naturens krafter, och dess mål bestämma,

Skall hon ej veta, och ej kunna tro.

— — — — — — — — — — — — —

En ofrivillig vördnad för den stora

Och höga kraft, hvars frö i själen gror,

Men, utaf brist på värme och på ljus,

Sitt hjertblod ej i dagen mägtar skjuta,

Sig tränger aningslik på själen, anden:

Och denna aning om hvad stort hon kan,

Och detta tvifvel på sin egen höghet,

Dem kläder menniskan i ljusets skrud

Och faller ned och tillber såsom Gud —

Men hjertats längtan att sin storhet njuta,

Den dunkla fruktan att, ett lumpet stoft,

I verldens chaos åter mörk försvinna,

De skapa menniskornas evighet” — — — —

— — — — — — — — — — — — —

Mot hafvets djup han sänkte mörka blicken,

Men vågen suckade och steg och sjönk,

Han såg mot himlen opp, af samma makter

Förföljda såg han molnen kämpa, fly —

Då känner han hur kring hans bröst, som bäfvar,

Två veka armar smidigt linda sig,

Ett hjerta känns emot hans eget klappa.

”Du här?” han säger, och sitt sköna rof,

Den veka liljan, darrande i stormen,

Han sluter eldigt uti starka armar.

”Ännu jag älska kan! Fast jord och himlar

Och hafvets afgrund evigt gäcka mig;

Fast denna Gud, hvars sköna dikt jag trodde,

Hvars höga allmakt allt försona skulle,

Ej mera på sin egen allmakt tror;

Fast hvarje bubbla har sin egen himmel,

Och hvarje himmel är en flyktig dikt — — — —

Likväl jag älskar — en förtviflans kärlek,

Som icke frågar hvarför? — Ve, o ve!

Med delta hvarför flög min tro, min dufva,

Ur själens ark — och kom ej mer igen.

Min tro, mitt allt, mitt lif du är o flicka!

Och dock! — Om blott på en af dessa frågor,

Som anden gjort, jag finge svar, — lik stormen,

Som bryter blomman, kastar henne bort

Och känner hvarken smärta eller fröjd,

Jag skulle offra dig, mitt allt, min kärlek

Åt vreda makter, skulle slunga dig

I dessa böljors spöklikt hvita armar,

Se hvarest afgrund slukar dig och — le.”

— — — — — — — — — — — — —

Och Emili den smärta satt midtemot;

Spotskt såg hon på de båda med skämtfullt hot.

Bredvid i djupa tankar skön Lina satt,

Och vinden kysste floret på hennes hatt.

Men främst uti högsätet naturligtvis

Satt Evas egen mamma och Emilis;

Hon såg på sina döttrar, på alla tre,

Och log och tänkte: ”säkert mig likna de!”

Hon såg tre rosenknoppar på hafvets blå,

Hur mången bölja kysste de späda små;

Hon såg tre gracer gunga i Amors char,

Och smålog åt krigsguden, som styrman var.

Och vinden sprang så frisk öfver vågens kam,

Och vågen bröt sig munter mot slupens stam,

Och slupen gick i gungning behagligt fram,

Som lastad blott med rosor, så lätt han sam.

Och Leopold den glade, han log deråt;

Och Emili den smärta log högt i båt,

Hon doppade i fjärden sin hvita hand

Och log när böljan sköljde den högt ibland.

Och Evas vackra läppar de logo godt,

Berömde hafvets skönhet och sjömans lott:

Hur som en svan han gungar på vänlig våg,

Hur lätt han är om hjertat, hur glad i håg.

Men Linas röda kind blef i hast så blek;

Den lilla blef så ängslig vid vågens lek,

Hon lutade sitt hufvud mot modrens bröst

Och klagade så barnsligt och bad om tröst.

Och Kejsarinnans sköna beprydda slup,

Han bar de unga lätt öfver böljans djup;

De vackra strålar glänste på fjärdens blå,

Och den som skrifver detta såg tyst derpå.

En okänd tid, i dunkel höljd,

Med hoppets rosor prydd,

Har grytt i dag, — dess långa följd

I ödets bok står tydd.

För mig ett hopp den med sig bär,

Som kanske dock bedrar;

Det hoppet att få se de skär,

Der jag min vagga har; —

Att uti hemmets ljufva tjäll,

I fridens lugna hamn,

Få se hur soln går ner en qväll

Och sluts i vågens famn. —

Du nya år! fyll detta hopp,

Det enda — ej bedrag!

Bryt ej den veka, friska knopp,

Som hoppet slog i dag!

O! låt den vecklas ut i år;

Mitt hjerta högt skall slå

När hoppets ros i blomning står, —

Då är det nyår , då!

Ensam i mörka skogarnas djup

Går jag enslig stig.

Sjungen skogar!

Sjungen grottor och källors sus,

Sjungen alla vid månens ljus,

Sjung mitt hjerta,

Sjung o! stilla i natten!

Ensam i gröna skogarnas lund

Går jag enslig stig.

Vaknen andar!

Vaknen andar i lunders sus,

Vaknen alla vid nattens ljus,

Vakna hjerta,

Vakna stilla i natten!

Som hafvets svarta våg,

Som höstens vilda vind,

Fritt trängta mörk i håg,

Fritt klaga blek om kind!

Ej finner du en barm

För dig, som min, så varm.

Fritt må i himlars glans,

Vid ljusa stjernors sken,

I Englars sälla dans,

Du sväfva skär och ren —

Dig ingen älskar der

Så rent, som jag dig här!

Ljufva minnen, glada liksom våren,

Skänka mig i sakna’ns stunder tröst;

Men i ögat tindrar stundom tåren,

Och af längtans suckar häfs mitt bröst.

Ser jag åter fosterbygdens dalar?

Får jag lyssna än till bäckens sång? —

Får jag höra, uti skogens salar,

Vakans slag i sommarnatten lång? —

Skön är södern — ack! men höga norden

Står för minnet skönare ändå;

Suomis söner älska fosterjorden,

Hvart af ödet än de kastas må.

Söderns aftonfläkt min helsning bringar

Till dig, Suomi, ifrån Dniesterns strand;

Tanken följer den på lätta vingar — — —

Nu godnatt! du hulda fosterland!

Och stormen kom i trädens topp,

Men källan bad så full af hopp:

”Låt gömda källan blifva klar!”

Och bönen fick ett vänligt svar,

När källan log och tänkte,

Och solen åter blänkte.

O, låt mig blifva källan lik,

Min själ så lugn, så ren och rik

På bön och hopp, och få ett svar,

Likt källan af en huldrik far!

Och låt mig liksom källan tänka,

Att solen ock mot mig må blänka!

En hvar af dem förståndet mig beröfvar,

Vid bådas rus besinningen förgår;

Men vinet endast för en stund mig döfvar,

Det slår i själen inga djupa sår.

Så frisk en krans sig om min tinning sluter,

Ljuft doftar han, dess färger skimra klart;

Han vissnar hastigt, inom få minuter,

Men qvinnans kärlek engång till så snart.

Sin fordna vällukt kransen ännu sprider,

Då rosen, vissnad, redan faller af;

Men gäckad kärlek dör för alla tider

Och lemnar hjertat kyligt som en graf.

Fågelns sång i skogens salar

Älskas utaf berg och dalar;

Lunden gläds åt vindens smek,

Stranden lyss till böljans lek;

Allt har språk, som hörs och talas,

Allt har ljud som älskas, svaras;

Endast skalden okänd går,

Intet bröst hans röst förstår.

O! hvi bodde ej min moder

Bredvid ödemarkens floder;

Hvarest Suomi änn’ har qvar

Eget språk från fordna dar.

Då jag känt den ton, som talar

Ljuft kring fosterjordens dalar,

Och ej gått med bröst i brand

Ensam i mitt eget land.

Och om nu en stund jag drömmer,

Och min sorg i sången glömmer;

Sen när jag ej mera finns

Ingen skalden mera mins.

Ja! ty snart den dag skall randas

Då det Finska lifvet andas;

Och, der förr blott mörker fanns,

Stråla i ungdomlig glans.

Men då ligger jag i mullen,

Under tysta blomsterkullen;

Och mitt namn, min lyras slag

Bleknat för en högre dag.

Sörjen toner, skaldens öde,

Sjungen hur’ hans lif är öde! —

O, hvi fick jag sångens verld,

Ensam blefven på min färd!

Tankfull jag i dunkla skuggan dröjer

Af en lummig ek;

Tjusad af de toner sångarn höjer,

Smekt af fläktars lek. —

Själen flyktar till de ljufva ställen,

Der min barndomstid

Tändes först, och slocknade bland fjällen

Uti himmelsk frid.

Och jag ser, hur’ aftonrodna’n brinner,

Matt, ett purpurhaf;

Tills den sista skymten ren försvinner

Tyst i vesterns graf.

Lätta skyar öfver himlen ila,

Likt en andehär;

Näktergalarne bland löfven hvila,

Tystnad sången är.

Blygsamt träder månens silfverskifva

Uppå himmelen;

Och dess skära, klara strålar gifva

Ljus åt aftonen.

Mild en fläkt emellan löfven susar,

Och på afstånd hörs

Huru Dniepervågen ilar, brusar,

Och mot stranden förs.

Der på fältet, lik en svärm af svanor

Uppå böljor blå,

Glänsa tälten, och kanoner, fanor

Rundtomkring dem stå.

Dödens väktarskara trygg der hvilar

I sin blanka skrud; —

Aftonvinden genom tälten ilar,

Bringar fridens bud. —

Lyran tystnar. Minnets toner strömma

Häftigt i min själ;

Mycket mins jag — mycket vill jag glömma —

Aftonstund farväl! —

Haf mod att älska, att med kärlek sluta

Allt stort och herrligt i ditt varma bröst;

Haf mod att höja till dess lof din röst,

Att för dess ära glad ditt hjertblod gjuta

I farans stund.

Se tiden mörk emot en framtid pekar,

Och stormar bådar han och hårda lekar.

Välkomne strider! — Luft skall anden få,

Och friska pulsslag tidens hjerta slå

I farans stund.

All min fröjd, min frid hon rånar,

Samvetslöst och utan skoning;

Djupt mig sårar, grymt mig kränker,

Utan önskan om försoning.

Och med ränker, idel ränker,

Så hon mig i bojor slagit;

Med det blåa ögats fråga

All besinning från mig tagit.

Med den ljufva kindens låga

Feberns glöd uti mig jagat;

Med två stumma läppars böner

All min kraft, mitt mod försvagat.

Så blott hädelse jag röner,

Skall jag evigt henne bida? —

Nej! jag kommer ej i morgon,

Och mitt qval hon sjelf skall lida!

Säkert, ljufva, är du vorden

Mig en himmelsk vän;

Ack! ty ingen uppå jorden

Här förstod dig änn’.

Säkert är du vorden

Mig en himmelsk vän.

Ingen, ingen skall få känna

Hur’ du lågar här;

Ensam, osedd skall du bränna,

Tills du mig förtär. —

Ingen skall få känna

Hur’ du lågar här.

Det var en kulen morgon. Dimmans slöja

Låg tung, ogenomskådlig öfver jord,

Och solen ville ej sitt öga höja,

Att lysa upp en dag för eld och mord.

Tyst låg, i slummer sänkt, hvar krigarskara,

Blott vakter vandrade än här, än der,

Med ögat spändt för hvarje plötslig fara,

Och stundom lutade mot sitt gevär. —

Hur mången drömde ej om fröjd och ära,

Om anförvandter, vänner, denna natt,

Väl anande den sista stunden nära,

Och troende, att snart han, blek och matt,

I morgondagens strid för alltid skulle sluta

Det öga, som nu slöts att hvilans ro blott njuta!

Men dimman flydde. Solens strålar blänkte

Från molnens bädd och lyste dödens fält;

Uppå kanonerna och svärden sänkte

Den svala dagg sig.

Man vid man sig ställt —

Och vid ett tecken hela hären böjde

Sitt knä — och tyst en hvar höll morgonbön;

En enda man sin klara stämma höjde,

Hans tal var kraftigt och hans önskan skön:

”J Rysslands hopp, J männer, segervana,

Som med triumph Europa genomgått;

Som på Kaukasens klippor Eder fana

Rest upp, der vilda krigarhorder stått; —

I dag, i dag Er fosterlandet ropar,

Att skingra upprorsmännens tappra hopar.

Välan! vi ila fram — vår lösen Hoppet är,

Och tron på vunnen strid vår fana framåt bär!” —

Så framåt nu ilar,

Likt ljungande pilar,

Hvar krigareskara

Att fienden slå.

De akta ej fara,

De framåt blott gå;

Och vagnar dem följa,

Som död i sig dölja.

Nu brösta de af! —

Kanonerna dundra, —

Der falla nu tusen,

Och lågorna plundra

De fredliga husen,

Och bädda en graf! —

Ha! tumlet sig öker;

Hvar krigare söker,

Att släcka sin hämnd!

Men fienden strider,

Med glesnade leder.

Och Wola är stängd.

Dess portar, de slutna,

Fast halftgenomskjutna,

Ej brytas så lätt;

Dock tornet re’n skakar

Och kyrkväggen brakar,

Ty kulorna tätt

I stenmuren hamnat,

Som brusten dem famnat! — —

Allt hetare går

Den rysliga striden,

Och qvällen, framliden,

Kring jorden nu rår.

Men dödsbuden sprida

Bland fienden sig;

De sårade qvida,

På blodbestänkt stig.

Kartetscherna susa,

Och glupska de skörda

Hvad stålen ej mörda. — —

Som stormarne brusa,

Så krigarne gå

Med hurrarop på! —

Och tusende eldgap mot fienden sigtas;

Kanonerna långsamt, men säkert, nu rigtas

Mot fästningens vallar, som stå ännu hela;

Till storm, i kolonner, sig krigarne dela.

Och änn’ några skott — och porten är bruten,

Och vallen är ramlad, och muren är skjuten;

Och blodiga skynda de tappraste söner

Från Wola — och flykta till Weichseln med böner. —

Så blodig, molnfull, så förskräcklig var

För tio år tillbaka denna dag! —

Hur annorlunda nu! Bort tiden tvättat

Det blod, som flöt. — — Nu tyst är allt och stilla,

Och der, som dödens blanka vapen brunno,

Och skickade de varma kyssar ut,

Der bor blott friden — rosor blomma der,

Och liljor vid hvarann — och poppelns krona

Åt vandrarn skänker efterlängtad ro.

Och jorden helgad är till stilla hvila

För alla dem, som dödens vinge slog. —

Der reser mången herrlig urna sig,

Och tärnor lutade mot marmorn stå —

Symboler utaf Saknaden och Minnet, —

Men ack! som marmorn, bleka, känslolösa,

Som hvita marmorn, kalla äro de!

Der står ock kyrkan änn’, som vittne var

Till tapperhet och dödsförakt; — som såg

Hur strids af den, som kämpar för sitt allt;

Och såsom hemska minnen qvarstå änn’

De kulor, som, uppsökande sitt mål,

På vägen hindrades af kyrkomuren,

Som i sin famn dem ännu varma slöt;

Och, liksom hjelten sina djupa ärr

För barn och barnabarn framvisar länge,

Så visa kyrkans kalla murar ock

Åt vandraren i månget, månget år

De djupa ärr, dem stridens åskor gifvit!

Skyr du för skördaren, ändra ditt val!

Här leder vägen till lifvets dal ;

Slingrande stigar bland dimmorna gå,

Matt skiner solen och himlen är grå,

Blek som en höstdag är rosens knopp;

Sent skall dock sluta din vandrings lopp.

Aldrig, jag sade, o engel, af nåd

Ömkligt jag tänjer min lefnadstråd.

Tungt är att vandra i lifvets dal,

Höjden jag älskar, for den är mitt val. —

Gif mig, o engel, gif njutning och strid,

Skördaren gifve sin eviga frid. —

Ack! så höjes ock min sträfvan

Emot himlens ljusa blå;

Tusen önskningar mot höjden,

Ur mitt hjertas inre gå.

Men kristallen lik, som skimrar

Af den glans af solen gifs,

Så hvar önskan i mitt inre,

Af en enda låga drifs;

Kärleken det är, som svallar

Mägtig, glödhet i min barm;

Likt en dröm från himlen vaggad,

Likt en aning ljuf och varm.

Se den stam, hvars krona stormen röfvat,

Mot hvars grenar yxans våld sig öfvat,

Glömd, kanske föraktad stod han der.

Men i dalen telning efter telning

Skjuter rundtomkring — ur sin forstelning,

I de ungas friska lif den gamle

Nu förlossad och föryngrad är.

Suomi-språk blott Suomi-jorden talar.

Hvarje annat utaf berg och dalar

Der till svar ett halfklart echo fann —

Skola väl de komma dessa dagar,

Då den gamla Suomi-modren klagar,

Att dess söner hafva lärt att glömma,

Att ej folk och land förstå hvarann?

Är för lifvet ej vårt språk nog härdigt,

Är det helgedomen icke värdigt,

Icke kraftigt nog för rätt och lag?

Månn’ för armt att ut i verlden träda,

Att de stora sanningar bekläda?

Månn’ för hårdt, för klanglöst för att kunna

Tolka skönheten och dess behag?

Finska folket, skall det ännu dröja?

Eller skall det sig med djerfhet höja

Till en bildning, stödd på egen grund?

Märkas inga spridda röster höjas,

Börjar intet lif åt djupet röjas,

Ingen rörelse, som ana låter

Starka själars mäktiga förbund?

Sköna lund, der sjunken på gräsgrön bädd,

Löfomhöljd, jag sommarens högtid njöt,

Säll af kärlek, säll af längtan!

Dig genombäfvar dyster min klagosång.

Helga ö, ljuft speglad i nattdjup våg,

Fristad du för kärlekens fröjd och qval!

Kring bland dina klippor, lunder,

Irrar min suck, en klagande höstvind lik.

Stum bland dessa leende minnen går,

Nattomhöljd, min tanke, en vålnad lik,

Söker fåfängt der sin sällhet,

Fåfängt sin frid, förjagad af ödets storm.

Glada sol, som tände, i rosig glans,

Lifvets morgon upp för min tjusta blick,

Blott en vårdag huld du glänste,

Sjönk så för evigt ned i det flyddas natt!

Tärna, tärna, dig som engång min själ,

Kärleksdrucken, trodde för evigt sin!

Ve! i glömska föll ditt hjerta,

Ve! och med det en himmel så skön, så ljus!

Döden slöt dig; — ack! från den natt du gick,

Säg, hvart gick du? Intet kan svar mig ge;

Sjelft mitt hjerta brustet tiger,

Hoppet mot jorden skådar med tårskymd blick.

Lif, så tomt, af kärlekens ljus ej närdt!

Dig jag pröfvat, smärtor du ägde blott;

Dig mitt hjerta kallt föraktar,

Glad jag åt döden skänker din gåfva nu.

Kanske, kanske anden befriad se’n

Irra får, lik vinden, med fröjd igen

Kring i fordna sällhetslunder,

Störd utaf längtan ej mer och ej af strid.

Då darrade en sträng uti mitt bröst,

Ej förr berörd, och klang med okänd ton,

En hoppets sträng, en ljuflig frihetston;

Och bröstet häfde sig och stolt min blod

Flöt lätt och frisk i mina ådror hän. —

Jag tänkte då: När skall i fröjd en gång,

När skall väl solen höja sig en gång

I edert kulna land och sprida ljus

Och jubel i de gömda, dunkla dalar?

När så jag tänkte, just från österns rand

I glans gick solen upp och spred sitt sken;

Och hvarje blomma slog sitt öga upp

Och tåren skakade utur sin blick,

Och siskan jublande mot höjden flög; —

Jag föll på mina knän och bad till Gud.

Hvita Vegas doftande slätter

Glänsa i nattens magiska skönhet;

Högt upp i skyn ses Sierra Nevadas

Silfver svalkande glimma.

Och ur lundernas milda dunkel,

Från balkongernas balustrader,

Klinga Guitarrers ljud i natten,

Kärlekens smäktande toner.

Eller vid Darros silfverflöden,

I Alamedas poppelskuggor,

Sväfva i sprittande, yr Fandango

Andalusiska tärnor.

Dock allt tystnar! — Och lugnt Granadas

Mäktiga dômer och klostrens spiror

Och palatsernas pelarrader

Drömma i månens skimmer.

Allt är så tyst! — Och blott der dalens

Tjusning höjes och Generalifes

Kullar glänsa klingar den vakna

Tonen af näktergalen.

Säg är ej natten ljuf? — Dock klagar

Sörjande sångarn i himmelska natten;

Hör! så tala dess vemodstoner

Stilla ur lundens dunkel:

”Hvar är El Ghalib? Hvar är segrarn?

Slumra hans ögons blixtrar endast?

Slumrar hvar klingas ljusa flamma,

Då ej ett dån stör Alhambra?

Hvar döljs o! Lindaraxa din tjusning,

Då ej ett löf i din trädgård prasslar,

Då en ton från terassen ej sväfvar

Lockad från lutans strängar?

Hvar? — Ej ett ljud från Alhambra svarar.

Borta! de äro — för evigt borta!

Blott, som bleka, irrande andar,

Söka de änn’ dig Alhambra.

Månens trollsken leker, som fordom,

Ljuft omkring dina myrtenparker;

Ack! men salarnas tystnad sörjer

Spanias flyktade storhet.

Lutande ler du änn’ från kullen,

Skön af ditt minnes dröjande skönhet;

Ensam skalden i nattens timme

Sjunger ditt sorgsna öde”.

Tonen tystnar, lundarne skälfva,

Sångarn smyger till ro bland löfven,

Mild en fläkt genom natten suckar, —

Blek står Alhambra på kullen.

Fallna englar ären j dock båda,

Se, mot mitt, ert öga brinner matt!

Är för svagt att ljusets ursol skåda,

Och för svagt att bryta jordens natt.

Hvartill sällhet, dina vackra vingar?

Upp långt ofvan detta ljusa blå,

Dit min tankes starka örn sig svingar,

Bära dessa vingar ej ändå!

Lik en fjäril yrande du ströfvar,

Der du möts af blommans prakt och doft,

Och i tanklös flygtighet du öfvar

Vingen, prydd af ett förföriskt stoft.

Fröjd, släck ut din facklas dunkla flamma!

Som mitt hjertas varma lågor — så,

Som min kärleks himlaburna flamma,

Värmer ej din facklas eld ändå!

På de blommor, hvilka våren föder,

Sprid din glans, din dunkelt milda dag.

Med den eld, som i min ande glöder,

Nya vårar skapar evigt jag!

Fröjd och sällhet, svaga gudamakter,

Segrat har min ande öfver er.

Ej till eder — nej, till högre makter

Han om frihet och försoning ber!

Han till sin drömverld längtar blott,

Dit ingen dödlig når,

Och tung han känner lifvets lott

I lifvets första vår,

Då ungdomen i rosig glans

Så huld mot honom ler,

Då knappt, som tår, ur glädjens krans

En perla fallit ner.

Hvi välja så med dyster håg

Blott smärtan sig till vän?

Vi drifvas ej på tidens våg

Mot idel sorger hän.

Det moln sig kring oss lägrat har

Skall solen snart förströ;

Der tindrar mången stjerna klar

Utöfver stormig sjö.

Men skalden ser ej stjernans brand,

Blott nattens skuggor ser;

Och sångmön suckar i vårt land,

Men ganska sällan ler.

Qvällens rodnad på fästet dröjer,

Molnet gullströr sin skära rand;

Blyg och tvekande, redan höjer

Första stjernan sin bleka brand.

Nattens slöja sig sakta breder

Öfver dimmande sjö och lund;

Fågeln tystnat, och böljan lyssnar,

Tyst i qvällens stund.

Stilla vemod sig sakta sprider

Öfver kullar, och dal och sjö;

Nattens ande högtidlig skrider,

Mörkommantlad, kring lund och ö;

Plöjarn, drömmande, hemåt vänder,

Dagens möda ej mins han mer;

Frid och sällhet, i qvällens timma,

Slå i hjertat ner.

Ej fjerran dök ur djupa böljor upp

Den fasta stenmur, ur hvars sköte

Re’n döden lurat under krigens lekar,

Och mot hvars fasta, klippomhvärfda fästen

Nu aftonvågen häfde hvitklädd barm,

Och sjöng så klagande, som smärtan sjunger,

Sin sorgeklagan vid ett brustet hopp.

Hvi klagar, mörka bölja, ständigt du,

Och tårar stänker emot Ehrnsvärds borg,

Den trygga, fasta, med de jättemurar?

Min själ du stämmer till en lika sång,

Der jag från stranden Sveas ädla borg,

I vemodsfulla tankar, stilla skådar.

En suck. — Jag gick, — och lätt det kändes mig,

När denna hemska sång ej mer mig nådde.

Hur’ ljuft alt fosterländska minnen minnas,

Der ära, trohet icke fläckad blef,

Men tapperheten gick mot faran djerf,

Och stålsatt mod i striden krigarn följde,

Hvars varma känsla icke släcktes förr

Än i det blod, som höljde fosterlandet,

När oväns svärd derpå, som haglet, föll. —

Hell Er, J hjeltar ifrån denna tid!

Lugnt hvile Edert stoft i himmelsk frid!

Er efterverlden troget, varmt änn’ minnes,

Så länge Finska hjertan och ett Finland finnes.

Du vind, Smyg tyst emellan skogens trän,

Du källa, sorla sakta genom lunden hän;

J fåglar tystnen, sjungen icke så,

När Finland slumrar! —

Var tyst, var tyst! Stör ej dess lätta sömn!

En darring, som af oro, af en plågsam dröm,

Nu skälfver öfver det; var tyst, var tyst,

När Finland slumrar!

Milda, vakna!

O! den blyga natten

Blott för kärlek

Danades så skön;

Öppna ögat,

Låt dess stråle

Saligt bäfva

Vid min bön.

Milda lyssna!

Ser du icke lunden,

Hur’ den bjuder

Oss sin ljufva ro?

Endast kärlek,

Endast kyssar,

Endast tystnad

I den bo.

O! hur’ ljufligt!

Dröj då icke längre,

Hjertat brinner,

Älskade, o kom!

Stjernan vinkar,

Fläkten hviskar;

Milda, ljufva!

Kom, o kom!

En ros vill jag måla, en rosenkalk,

Två fjärlar slumra i rosen röd, —

Då sänker sig natten så kall, — den dödar,

Dödar de fjärlar två, — o ve!

Så blef, o ve! min tafla svart. —

Duger ej, duger ej! röda rosor!

En flamma jag målar, en blixt, en brand,

Två hjertan famnas af lågans glöd, —

Då kommer der hatet så mörkt, — det härjar,

Härjar de hjertan två, — o ve!

Så blef, o ve! min tafla svart, —

Duger ej, duger ej! lågor, lågor!

Och jag vill har ensam sitta

Uti qvällens stilla stunder,

Tills att solens lågor bleknat,

Tyst kring alla nejdens lunder.

Och jag går ej bort, fast natten,

Dunkel, öfver fästet tågar;

Månen blickar, blek, på grafven,

Och ur skyar stjernan lågar.

Fråga dock ej, hvi jag dröjer,

Gerna så på kyrkogården,

Här, inunder granens skugga,

På den enkla minnesvården.

Ty Hon hvilar här, den enda,

Hon som var mitt allt på jorden;

Hon som uti sjelfva döden

Änn’ mitt enda lif är vorden.

Och Hon slumrar djupt, den hulda,

Bäddad i den svarta mullen;

Och jag sitter, lugn och lycklig,

På den gröna blomsterkullen.

Ty när änn’ den dyra lefde,

Vid min barm ännu min lilja,

Fruktade jag dock beständigt,

Att oss något kunde skilja.

Men nu vet jag visst och säkert,

Att Hon icke från mig viker;

Att dess kärlek ren och evig,

Aldrig någonsin mig sviker.

Och nu kan Hon äfven veta,

Huru kär Hon var mitt hjerta;

Hur’ Hon var mitt allt, mitt enda,

Så i glädje, som i smärta. —

Och en fläkt går tyst i natten,

Och den hviskar stilla sånger;

Och jag lyss till dem så gerna,

Fast jag lyssnat tusen gånger.

Och en suck går ur mitt hjerta,

Och en bön på sucken stiger;

Och i nattens djupa tystnad

Kärleken oss sammanviger.

Derför’ dröjer jag så gerna

På den lugna kyrkogården;

Här, inunder granens skugga,

På den enkla minnesvården.

O moder min, o moder kär,

Från lund och grönan äng;

Jag plockat har Violer der

Allt från min blomstersäng.

Så grön är lund, och äng så ljuf;

Mitt barn, dig akta väl,

Och bed till Gud, att ingen tjuf

Din bästa blomma stjäl!

Ren sol gått ned och qväll gått in

Och det är natt rättnu;

Kär dotter min, kär dotter min,

Säg, hvadan kommer du?

O moder min, o moder kär,

Ifrån mitt dufvoslag;

Der just min älsklingsdufva är;

Hos henne dröjde jag.

Skön är din älsklingsdufva visst,

Och vänlig ock derhos;

Blott ingen hök på skogens qvist

Med henne far sin kos!

Ren månen gått i molnet in

Och sol går opp rättnu;

Kär dotter min, kär dotter min,

Säg, hvadan kommer du?

O moder min, o moder kär,

Från lund och grönan äng;

Min bästa ros blef bruten der,

Förödd min blomstersäng.

O moder min, o moder kär,

Ifrån mitt dufvoslag,

Min älsklingsdufva borta är

Och ensam qvarblef jag.

Så tröste Gud dig, arma barn,

Förvisst din sorg är stor;

Din dufva föll i jägarns garn —

O ve din gamla mor!

Hvit blir själen i månens skimmer,

Bleka strålen tvättar dess vinge;

Hvit blott kan den lyfta

Vingen från jorden.

O, du natt!

Låt mig få dö;

Låt mig somna af ingen sedd,

Ensam uti ditt sköte!

Solen kommer, dagen rodnar igen,

Då vill själen ej mera fara.

Ljuset värmer,

Blomman doftar, så oskuldsvarm;

Själen fäster sin blick på den,

Älskar jorden på nytt igen.

Skalden har det i sin vård,

Söker blott ett bröst, som känner,

Öppnar glad for sina vänner

Idealens rosengård!

Och här vänta på Dig fyra,

Bjuda vänligt Dig till sig;

Deras sång och deras lyra,

Hvarje rad — den tillhör Dig!

Här är målet — Hvarför hasta, fika?

Hit Din oro Dig dock slutligt bär!

— Alla Dina gyllne drömmar svika;

Intet utom villan verkligt är.

Kunskap, kärlek, lycka, dygd och ära,

Deras börda har oss endast — tryckt !

Lycklig den, som dem ej måste bära !

Grafven blott från deras last oss ryckt.

När Professorn från kathedern lärde

Om odödlighet, han stödde sig

På oss; nu vi känne lärans värde

— Vår odödlighet vi skänke Dig!

Se, i den feston-beprydda salen

Föll mot oss en Nådig Furste-nick,

Och från nödens koja ner i dalen

Mötte oss en blyg, men tacksam blick.

Vi vår gång till talarstolen höjde,

Till monarkens marmorprydda slott —

Men i stoftet dock vi voro böjde;

Slafveri, betryck var städs vår lott!

Tro ej kärleken! — Vi från hvarandra

Aldrig sletos; styrda af en själ,

Skilda knappt ett steg man såg oss vandra,

Följande hvarann i hamn och häl.

Man oss skapta för hvarandra trodde

Och ett mera lyckligt par ej fann;

— Ingen kärlek i vår barm dock bodde,

Våra bröst ej klappat för hvarann.

Vi oss i en glad familjkrets rörde;

Förr en talrik slägt har hastat sig

Mot oss, blott ett ljud den af oss hörde,

Och hvem böjer hit nu mer sin stig?

Så är allt på jorden blott en villa;

Allt i skenets lätta narrdrägt går.

— Först då Du i grafven hvilar stilla

Verkligt har Du hvad då återstår.

Så oss tryckte lifvets tunga börda,

Så vår vandring genom åren var;

Tills af vägens längd och törnen störda,

Ingen kraft vi hos oss funno qvar,

Tills en dag vi emot gammal vana

Mer ej sågos i vår gömda vrå,

Ty då ren uttrampad var vår bana;

Här från färden hvilade vi då!

— Fremling! vid vår grafskrift här Du dröje;

Den en gåta, såsom lifvet, är

Ämne för en tår och för ett löje,

Och den allt och intet innebär.

Men om öden Dig till griften föra,

Till hvars stöd vår möda helgad var,

Du en hviskning skall ur kullen höra.

Se, här hvilar trött Ditt toffel-par!

Vi väl skulle än Dig tjena vilja —

Ödet dock den sällhet ej oss ger.

Nu då det och grafven sjelf oss skilja;

Gråt, men stör vår hvila icke mer.

Du var redan i oss liksom gjuten,

Vi oss smögo till Dig lent och ömt;

Nu i andra tofflors sköte sluten

Du vårt minne säkert snart har glömt!

— Dock; vi kände så Din svaga sida,

Rörde ej vid några sjuka sår,

När de nu af andras hårdhet lida,

Kom då hit beklämd och gjut en tår!

Närd utaf vår aska, hvarje sommar

Från vår graf en blomma reser sig,

När Du kommer — när den lilla blommar,

Hon vårt afsked doftar än åt Dig!

Så sänkte jag ifrån de ljusa landen

Mig vänligt till min fångne broder här

— Ett tröstens budskap till den sorgsne anden,

Som smidd vid natt och grus sin boja bär.

Han såg mig och min åsyn hastigt väckte

Hvart dunkelt minne, slumradt i hans håg;

Och famnen Han med namnlös känsla sträckte

Mot fordna vännen, som han för sig såg.

Magnetiskt af hans djupa längtan dragen

Jag ofrivilligt till hans hjerta föll;

Och nu oskärad af hans kyss mig, slagen

I dunkla fjettrar, stoftet ock behöll.

Derför, som han, jag här alltjemt ock smäktar,

Tillbaka trånande till ljusets hem;

Ej stoftets son de bojor lösa mäktar,

Ej anar Engeln sluten innom dem.

Men brinner hos Dig känslans milda låga

— Den varma flägten från mitt fosterland —

O träd då fram! Tryggt må din hand då våga

Att lossa Anden frän de tunga band.

Seraphiskt då från jorden jag mig svingar

Och börjar glad min sköna himmelsfärd,

Och lyftad på musikens svane-vingar

Ser tjust Din själ en skymt af Edens verld.

Ty den tunga, dofva smärta,

Som allt närmre når hans hjerta,

Hviskar tyst att innan kort

Barnet trött sin lek har slutat,

Och mot modrens sköte lutadt

Somnar lugnt och stilla bort.

Ja till målet visarn ilar;

Men en högre skönhet hvilar

— Högre än den nånsin var,

På de flyktiga sekunder,

Som af lifvets aftonstunder

Återstå för honom qvar.

Och Hans ande, som dock höjer

Vingen halft befriad, dröjer

Tjust likväl vid stoftets verld

Och dess fägring ack! förblandar

Med de stränders der han landar

Snart ifrån sin pilgrimsfärd.

Ren för morgonsolens strålar

Lund och dal och kulle prålar,

Klädd i daggens silfverskrud.

— Hvarje ros ur sömnen vaknar

Och blott Dig ibland dem saknar

Dagens unga varma Gud.

Skynda då! O, hvarför dröja?

Svep Dig lätt uti Din slöja

Och vi lifvet njuta må!

— Snart vår morgon är förfluten,

Och den fröjd ej nu blir njuten

Aldrig sen vi återfå!

Ej ro jag finner mera nu

I barndoms lugnets band,

Och jag, o Fader, stolt som Du

Kan dö för Fosterland.

Soldat ren i de första år

Jag lekte hvarje dag,

Och blott om faror, kamp och sår

Om natten drömde jag.

Ur mången strid mot Turken har

Mitt stridsrop upp mig väckt —

Och nyss ett väldigt slag, som var

Mot sjelfva Paschan sträckt.

När sist här drog uppå sin stråt

En krigarflock förbi,

Och när husaren flög framåt,

Som fågeln lätt och fri,

Då gladde pojke-hopen sig,

Men innerst i min barm

Jag stum, o Fader, grämde mig

Och pröfvade min arm —

— Min arm är stark och stort mitt mod,

Gif Fader mig ett svärd!

Le icke — ungt är väl mitt blod,

Men jag är fädren värd!

Med sommarns blommor slog den ut

Och var då öm och ren;

Nyss deras tid har blifvit slut,

— Dess var det längesen.

Hur trognare dock blomman var!

Af söderns ljumma flägt,

Af solens ljus i vårens dar

Hon blef till lifvet väckt,

Och först när nordanstormen röt

Och solen hädandrog,

Den lilla blomman ögat slöt

Och vissnade och dog.

Och Hennes kärlek väcktes ju

Och närdes vid min barm,

Hvars låga, liksom förr, ännu

Är lika ren och varm.

Men Hennes kärlek sjönk ändå,

Och fritt min stilla tår,

Lik höstens dagg, nu falla må,

Den lif ej återfår.

När vintern flyktar, strax igen

Sig öppnar blommans knopp;

Men Hennes kärlek — endast den

Ej mera vaknar opp.

Och när till fjerran ort jag drar

Och der engång blir vår,

Då har jag endast minnet qvar

Och endast saknans tår.

Och förrän en blommas knopp sig höjde,

Förrän trasten slog,

Re’n Ditt hufvud mattadt ned Du böjde

Och Du hädan drog!

— Ack, när gubbens dag från hvalfvet skridit,

Lugnt han afsked tar;

Han har älskat, njutit, lett och lidit

Och han lefvat har.

Dig blef lifvet skyldigt allt — Ditt hjerta

Ingen fröjd här vann;

Knappt bevingad till Din barm en smärta

Före döden hann!

Ja, en graf, som tårbegjuts af qvällen,

Jorden blott Dig ger;

Intet minne Dig till trånga cellen

Vänligt följer ner.

Ensam der, kanske Din skugga klagar,

Kanske ännu der

Tröstlös vårens blommor, sommarns dagar

Och sin höst begär?

Men Du späde slumrare ej svarar

Och du småler blott —

Dock Ditt löje redan allt förklarar;

Jag har Dig förstått!

Dig del lugna land, som grafven gömmer,

Vedergällning ger;

Allt, hvad än Dig svikit här, Du glömmer

Och ej saknar mer.

Skönare än våren här nu blommar,

Blommar våren der,

Mera rik och herrlig är dess sommar

Och den molnfri är.

Höstens storm dess rosor icke hinner,

Glädjen der ej dör;

Ha, och sjelfva qvalet mer ej finner

Vägen, som dit för.

Väl då Dig, Du drömmare, Du stilla,

Du som hamnen nått

Långt från lifvets stormar, strid och villa;

Väl Dig! Slumra godt!

Våren redan vaggan åt Dig reder,

— Åt sin lilla vän!

Och sitt gröna täcke snart hon breder

Stilla öfver den.

Slumra godt! — Sitt lån naturens Andar

Vänligt återta,

Och det rena stoft, sig till dem blandar,

I sin vård de ha.

Väckt af dem, skall oskuldsfull en blomma

Dofta på Din graf;

Lik det hjerta, lik det menlöst-fromma

Henne näring gaf!

Ty hvad fängelse mig än må sluta,

Hvilken boja ödet må mig gjuta,

Fri från alla jordens band

Du min ande ändock städs skall finna

Der, som dessa tankar varmast brinna:

Frihet , Ljus och Fosterland !