The Project Gutenberg eBook of Bläck och saltvatten, by Albert Engström.

Det borde egentligen heta baktal, ty man skriver det alltid först då boken är färdig, och arbetet, som man tror, ligger bakom en. Men man misstar sig, ty företalet är det svåraste av allt.

Om läsaren kunde ana, vilken möda redan dessa enkla rader ha kostat mig, skulle han beklaga mig och önska slut på mitt lidande. Hur krystade låta de icke! Hur dålig är icke vitsen!

Jag önskar honom lycka i hans djärva företag att under krigstider utge annat än krigsromaner eller mer eller mindre politiska ting. Men hans människovänliga avsikt med utgivandet torde vara att med dessa berättelser överrösta krigsbullret.

Som vanligt tillägnar jag denna bok Svenska Folket. Det är en ringa gärd av tacksamhet för att jag så länge blivit tolererad av detsamma.

P. S. Titeln Bläck och Saltvatten symboliserar vemodigt mina båda liv — det vid arbetsbordet och det på havet.

Vemans hämnd.

Vid Nybrovikens kaj låg gubben Vemans höskuta och i dess trånga kabyss satt gubben själv och frös, ty det var i november och sjöpälsen gav icke värme nog. En kall västlig körare pep i de otäta väggarna.

Han svor och muttrade för sig själv över den förbannade pojken, som fått lov att gå i land för att hälsa på moster sin, som var gift långt ute vid Hornstull. Nu slog klockan tolv och pojkfan hördes ändå inte av, fast han bara fått landpermission till tio. Men ju mera gubben frös, desto mera glömde han pojken, ty ett minne från sista stadsresan stod med allt retsammare och klarare tydlighet för hans Rådmansösjäl.

Den förbannade polisen!! Såna polisförordningar det finns! Att inte få tända ljus ombord på en höskuta, tänk bara det! När det är kallt, så fan kan frysa klorna av sig, och man ändå inte kan få värma lite kaffe till en kask! Det var det gubben Veman gjort förra gången han låg där, och bums kom konstapeln ombord och skrev upp honom, fast han kunde ha fått litet värme han med, om han bara varit en människa. Visst hade [8] Veman skällt ut honom, så han inte var värd mer än ett svansborst på ett vanligt hyggligt svin — det hade han gjort, men polisen hade också skällt, så det kunde kvitta lika. Och Veman hade måst upp dagen därpå och plikta för brott mot någon paragraf, som var riktigt svindum — det hade han sagt ut så tydligt, så de borde ha fått det i sig.

Veman frös, så att han skakade. Visst kunde han ta sig en ordentlig slurk ur flaskan, men sådant värmer bara en liten stund och kyler etter värre efteråt, det var han för mycket skärkarl för att inte ha reda på! Och den förbannade pojken sen!

Klockan slog ett. Visst hade det varit rakt på tok att lämna skutan och gå in på Flaggen och få sig en kaffehalva, men det var för sent nu, om det också hade kunnat behövas. På det här viset fick han lunginflammation, det kände han. Han trevade sig i mörkret fram till skåpet, tog fram flaskan med Hoffmans droppar, stoppade in en sockerbit bland snuset i sitt rospiggsgap och tog en liten klunk. Det sved åtminstone gott för en stund. Men om några minuter skakade hans gamla kropp åter av köld, och han började hosta, så att han blev svettig. Detta gick åt hälsefyr för fulla boliner. Var det bättre att bli dödssjuk än att få plikta igen? Men kanske konstapeln inte var så vaksam i natt som förra gången. Han kunde ju ha tur, och nu måste han ha kask, om han inte ville frysa ihjäl!

Men den rackarns konstapeln skulle inte komma ifrån saken så ledigt som sist, om han [9] verkligen gick på sitt pass i natt, ty gubben Veman fick en stor och lysande idé. Den idén värmde riktigt upp honom för några sekunder.

Han smög sig upp ur kabyssen. Lyktraderna glänste vackert längs med kajen, men Veman hade inte ögon för detta slags skönhet. Det var i alla fall mörkt nog för realiserandet av idén.

— Han ska få, den faen! Han ska få! mumlade Veman. Han ska få för böterna!

Sakta drog han tillbaka landgången, bara några tum. Det gällde att gillra upp den, så att den gick i sjön, så snart någon rörde vid den. Det var svårt i skymningen, men gubben Veman var försiktig och målmedveten. Resten fick skymningen klara upp. Men pojken, om han skulle komma före polisen! Äsch, pojken har ögon som en katt i mörkret, och för övrigt fick väl vår herre hjälpa till på sitt håll. Veman skulle nog ha ett öra på vem som gick däruppe.

Veman gjorde fyr i spisen. Det gick som en dans med några droppar fotogen, och sump fanns nog i kaffehurran. Ibland öppnade han dörren försiktigt och lyssnade. De smala fönstren hade han hängt för med pojkens arbetsbyxor, så att ingenting mer än en och annan gnista ur plåtskorstenen kunde synas utifrån. Den satans röklukten och kaffeoset var han också rädd för, fast han var västlig.

Men herren var med gubben Veman, och [10] snart slog den goda kaffelukten ut genom kannpipen, den fräste och kokade, och den sköna värmen från järnspisen började tina upp de stela lederna, fast fötterna ännu kändes som is.

Veman slog bleckmuggen halv med kaffe och fyllde på med brännvin till brädden, så att han skulle kunna dricka utan att bli skållad i munnen. Han tog djupa klunkar. Det var mums! Det var mat för en sjuk! Det var så gott och hälsosamt att han gjorde i ordning en kask till — — — men vad faen nu då?!

Veman stod tyst som en råtta en halv sekund. Så tog han kaffehurran och hällde dess innehåll över spisglöden, fast det fräste väl mycket, tyckte han själv. Det blev kolsvart i kabyssen.

Landgången gick med buller och brak i sjön, ett förtvivlat plaskande började och Hjälp! Hjälp! ljöd det.

Mellan kaj och båt glänste en pickelhuvas mässingsbeslag svagt. Konstapeln höll sig fast i landgången.

— Kors, är det konstapeln! Sånt ett elände! Vänta bara en momang, tills jag hinner klara fram båtshaken! Var i helskota har jag båtshaken? [11] Håll sej fast, konstapeln — si jag trodde det var pojksaten, som gick och dråsade i — vänta lite — det är inte gott att hitta grejorna när en inte får tända ljus — sug sej bara fast som en igel, konstapeln! Jo, här har jag honom äntligen!

— Jag skall hjälpa dig jag, ditt helsike! Nu ska du ha betalt för gammal ost!

Och gubben Veman doppade konstapeln gång på gång. För var gång han lyfte sin vederdeloman, hördes dennes rop på hjälp allt svagare. Slutligen ansåg Veman bestraffningen avslutad. Men han orkade inte ensam dra upp konstapeln, som blivit åtskilligt tyngre än eljest av kallsupar, utan måste själv ropa på hjälp. Och den kom, fast det dröjde innan man fått ut en ny landgång och med förenade krafter dragit upp den halvdrunknade, som måste rullas och behandlas åtskilligt, innan han blev sig själv igen. —

Veman blev stämd för mordförsök, men lyckades klara sig och ligger stundom ännu vid Nybrokajen med sin höskuta, fast han kanske inte är så morsk nu som då för tiden. Han är nära 90 år.

— Men var det inte i alla fall mordförsök, Veman! Åtminstone är det svårt för kärande och domstol att ge det annat namn.

— Mordförsök! sade Veman. Inte faen var [12] det mordförsök, när jag räddade karlen! Det säger ju sig självt. Nej, jag skulle ha fått mej en slant ur den här hjältefonden eller vad den heter, om det varit nu — eller åtminstone en klocka, för min börjar på att inte ens kunna visa toddydags!

Sensationer.

Jag gick ned till ateljén, där jag har mina grejor, för att hämta papperet, som jag just nu skriver på. Det var natt och stilla, mjukt mörkblått med någon aning av rött, som dagen lämnat efter sig, då den dog. Och stjärnorna brunno dämpat med tysta och avvaktande lågor och skogens silhuett stod och tecknade av sin egen vackra kontur gratis åt mig, som om den skulle ha velat säga: — Du är trött i kväll, min broder, arbeta inte, här har du mig ju färdig! Och havet som arbetade i stranden så sakta — sakta — havet och jag blevo sentimentala tillsammans och kommo överens att icke störa varandra. Jag gick tyst på min sandstrand och beundrade den svaga, gammalkyrkliga förgyllningen på den blida dyningens kant, då den sög sig upp mot mig och gjorde linjer av musik. Det var faktiskt musik! Om man lägger ner örat till en sådan där svag, oändligt förnäm rörelses livsyttring bland de milliarder sandkorn som göra en strand, hör man inte bara kvartstoner, utan musikens begrepp, där det icke finns bara oktaver utan allt . Men jag skall inte bli [14] sentimental. Jag måste vara karl och röka och dricka och tala mot mitt bättre vetande!

Alltnog! Jag gick åt hemmet till med mitt papper och tänkte just på en farlig och hemsk cowboykniv från Argentina, en kniv, som jag fått av en vän. Jag tänkte mig rida med mustangen och pampas under mig och var inne i fantasin, så jag nästan drack Argentinas luft, där jag gick, då det plötsligt prasslade till i skogen, som kantar min strand. Jag tvärstannade och såg Havhästen, näcken, med ljus man om ett långt allvarligt ansikte. Jag såg Havhästen och hann, under den tusendels sekund sensationen varade, tänka på den vackra dikt om Näcken, som är en pärla i vår litteratur:

Och plötsligt rusade Havhästen i galopp ned till mig, ty han ville ha socker. Den intelligenta läsaren har kanske insett, att det var min islandshäst, som uppträdde på skådebanan. Jag gick naturligtvis hem med hästen och lät honom äta upp allt socker jag hittade i mina skåp.

Men jag har sällan blivit så tvärrädd. Jag svettades av rädsla. Jag är inte rädd för människor, men för troll och sagofigurer.

Det hela berodde antagligen på att jag nyss hade läst några ark korrektur på min bok om Island, i vilken jag har talat om Havhästen.

Nästa kväll är det mörkt igen med allvarliga mörkblå moln som trängas med varandra. Ingen lucka visar rymdens oändlighet. Det är kvavt och träden stå väntande på något hemskt och avgörande, något för deras existens betydelsefullt. Allt är tyst hemma. Alla utom jag sova. Jag har nyss läst ett par böcker, flugit igenom dem och låtit det värdefullaste i dem avsätta litet stoft på min själs vingar. Det är underliga böcker om raskultur och politik och filosofi, böcker som få läsa och böcker skrivna av fantasimänniskor, goda fantaster.

Jag läser och undrar om livet är till för goda människor. Jag misstänker att de onda, de dumma, brackorna, de egoistiska, de obegåvade lumpna småsjälarna, som icke ha något att ge, men söka inbilla andra att de ha något att ge, och ta betalt för denna imaginära gåva, att dessa människor äro de, som segra i kampen för tillvaron.

Under det jag tänker detta blir det kvavare. Allt mörknar, och trädens löv hänga slappa och trötta, men deras teckning är vacker. De se ut som om de vore av bly och deras grönska blir materiell . Jag skulle vilja gå ut och hjälpa varje blad på min kastanj att resa sig, spruta ut sig självt fullt av livskraft och leva fullt och vackert. Då dånar det plötsligt och åskan, som jag väntat, är här. Åskan är vacker när man ser den över havet. Den är ju alltid vacker, men man ser mera av den, då den går därute. Dagen blir svart som beck, som mörkblått beck, och plötsligt ritar en blixt upp sitt vackert greniga träd på sin [16] griffeltavla. Under en sekund är allt ljust — landskapet blir en vacker gravyr med varje detalj minutiöst utförd. Det är Sinai och Lagens Tavlor och som om en förlåt skulle dras undan för ett ögonblick. Då jag säger en sekund, menar jag naturligtvis bara att all denna skönhet stannar kvar på min näthinna en sekund — bortåt, ty näthinnan är ju litet trög — och jag är tacksam för det.

Ett ögonblick är hela naturen av självlysande guld. Man har fått blicka in i guds härlighet. Den som förstår vad jag menar nu och är glad och förnäm och icke bracka — herre gud, vad jag beklagar och älskar brackorna! Många missförstå mig kanske nu. Men jag använder ordet bracka som gammal student. Det låg något övermodigt i vår värdesättning av dem vi som studenter kallade brackor — men nu vill jag med brackor mena folk som kommit på sned i livet som folk och söka göra något mera än de andligt ha råd till och värdesätta värdelösheter. Jag skulle vilja upprätta ett hem för brackor. Men vilken bracka ville offra några millioner på ett sådant hem? Det blev kanske för stort!

Nu blixtrar det! När jag skriver ordet blixtrar , skulle jag vilja skriva det vitt på svart grund. Det ser så dumt ut att skriva svart på vitt, när man talar om underbara ting. Mitt rum lyses upp av blixten, som kanske slår någon bracka i skallen många kilometer härifrån. Prosit!

Ett ögonblick har jag faktiskt varit inne i guds härlighet och skådat in i det gudomliga [17] maskineriet. Die Weltmaschine , där remmarna gå och hjulen snurra och det sprutar blå eld ur tungor och hjärtan och stenar och blad och själar.

Nu blixtrar det igen. Och åskan är mycket nära. Jag vet hur långt ljudet går i sekunden och jag räknar ut att sista åskslaget möjligen hände på min mark. Men nu kommer regnet, detta härliga regn som slår ned, mjukt och varmt och som en hälsning uppifrån, detta ljuva varma, som man skulle vilja dricka eller kläda av sig i.

Och det strömmar över min gård. Små rännilar söka sig fram. Det blir fåror i sanden och jag ser hur en cigarrettstump åker i en rännil som en lustjakt. Och blomblad driva och fastna på små blågrå stenar och plötsligt — med ett! — skriker en gröngöling och far över gården. Det blir en lucka i molnens blå tak och en stråle sol kommer ner och träffar just rätt in i mitt tacksamma öga. Jag går ut och drar djupa andetag och dricker hälsa och skönhet. Katten kommer ut ur köket och sträcker på sig och gäspar. Och stararna gno som fan och berätta för varandra om något skvaller, som jag lyckligtvis icke har något att göra med. Och det kommer en sval god vind från havet. Tallarna stå och nicka och prata med varandra. Allt är som rentvättat. Men där längst ute mot Åland går åskan fram i natten med mörkblått mörker, som det lyser ur ibland!

Jag träffar skeppar Söderbom på vägen utanför mitt wigwam och säger för att säga något: — Det var en jäkla åska, som gick över här nyss. [18] Sov kapten, kanske, eller hörde kapten hur det brakade?

— Visst faen hörde jag åskan. Jag har långa öron, ska jag säga Engström. Men det här var ju ingen åska. Det var ju bara som om gud fader skulle ha hostat och hållit hand för käften! Neej! Då skulle Engström ha hört en åska för — ge mej si — ja — tie år sen! Då skulle Engström ha varit med. Jag var inne på telefon och telefonerade till redarn i Stockholm, och just som jag stod och telefonerade, så slog åskan ner i telefon, rakt i käften på mej. Nu har jag ju bussiga doningar, som håller, men det var en tand, som jag hade låtit plombera, och plomben smälte förstås, och det var ett jävla åskslag. Dä lukta fanimej svavel ur halsen på mej åtta dar efteråt. Det var åska , Engström!

En midsommarsaga.

Harön hade fått en ny skräddare och det var ett evenemang. Han kom som en uppenbarelse från en annan och fullkomligare planet. Svart och skön var han, liten och mörkhyad och såg ut som en roué, blå under ögonen och med förföriska, sotmörka små mustascher. Och hans läppar sågo ut som två klarbär.

Och om han verkligen hade sytt sina egna kläder själv, var han en överdängare i skrädderiets konster och hemligheter.

Han kom uppifrån land och hade två kappsäckar och en dragkista med sig, så det syntes att han inte var barskrapad. Han visade sin plånbok hos handlarn och fick kredit. Och tog in hos Maja Österberg, lotsänkan, och fick kammarn på vinden. På väggen utåt byvägen satte han upp en plåtskylt. I skuggade versaler stod där: P. A. Schölins Skrädderi och Reparationer ävensom kemisk Tvättning till billiga Priser.

Det dröjde inte länge, förrän gubben Isak Stäv, f. d. båtsman och skräddare, var slagen ur [20] brädet. Han måste börja på med näten igen, medan Schölins affärer blomstrade. Stävens byxsnitt hade under minst fyrtio år haft samma lantliga karaktär, och hans rockar sågo ut som västar, knappt tillmätta som de voro av nationalekonomiska skäl. Men här kom Schölin med vida kavajer och byxor av en hittills ouppnådd elegans. Till och med gubbarna blevo anstuckna av moderniteten, och en viss tendens till tävlan dem emellan började märkas. Detta hade till följd att handlarn införskrev lyxartiklar. Löskragar av olika beskaffenhet anlades, och stövlarna började vika för resårskons mera mondäna egenskaper.

Schölin uppträdde alltid som föredömet, visserligen det ouppnåeliga, men alltid eftersträvansvärda. Och så småningom, steg för steg, vann högfärdsdjävulen insteg i Haröböndernas hjärtan.

I sin sjöbod satt gubben Stäv, dyster och avdankad, och tuggade palttobak medan han lagade sina fiskbragder.

Schölin var ogift. Detta hör till historien. Han hade flyttat ut till Harön vid islossningen. Så kom den verkliga våren, följd i hälarna av skärgårdens härliga sommar. Fågeln skrek på fladorna, luften var full av kärlek, laxen hoppade och pojkarna togo fram fioler och handklaver. Och flickorna började gå arm i arm om aftnarna på bygatorna, och på lördagskvällarna stod den manliga ungdomen längre än vanligt med rakkniven framför mässingssnusdosans mönjekantade spegelglas.

Skärgårdens försommar är farlig. Kornknarren [21] ropar i åkrarna och på ängen, och blomdoften slår inte bara i näsan. Den går rakt in i hjärtat och ställer till ett jäkla liv. Ja, jag vill inte gå in i detaljer. Möjligen har en eller annan läsare varit härute under denna ljuvliga och förförliga tid. Sjövikarna stå fulla av fiskar, som bara gå och vänta på att ett under skall ske. Kråkorna skrika av moderskärlek. Och denna doft av blommor! Herre gud!! Vem kan motstå den?

Icke var det då underligt, att mästerskräddarn Schölin, 30 år gammal, elegant, tip top ut i fingerspetsarna, hasade sig ned från bordet, där han sökt lägga sin själ i sitsen på ett par cheviotbyxor, och gav sig ut, lystrande till kornknarrens kärva musik och nosande efter unga flickors vittring. Han ikläder sig sin mest förföriska kostym, randiga byxor och fantasijaquette. Han stryker med sin violtvål ett par gånger över sina små svarta mustascher, doppar fingrarna i smörburken och slätar ut sitt svarta hår, påsätter halmhatten och går ner på vägen, lyssnar och vädrar. Ha! Från ångbåtsbryggan hörs handklaverslåt och taktfast fottramp. Schölin är ute på kärleksstigen. Han bryter diskret en syrenklase från busken vid grinden, tänder en Commerce och är redo som en kärlekens scout.

Kornknarren knarkar i den gröna åkern. En lätt dimma stiger från ängen. En försenad taltrast ger sin själ genom strupen, och på avstånd brusar havet.

Schölin påskyndar sina steg. Han är van att segra i kvinnolek uppe i landet. Men om kvinnorna [22] här vet han ingenting. Antagligen äro de lika kvinnorna överallt i Sverige.

Han kommer ner till ångbåtsbryggan mitt i en onestep. Han tittar efter spelmannen. Det är båtsman Stäv, konkurrenten, som trakterar ett vanligt 12-kronors klaver med sina sjuttiofemåriga fingrar.

— Nä si skräddarn!!! Jäklar i min ask ä inte skräddarn här!! Opp å hoppa, skräddare! Här äst’u välkommen!

Och Schölin går med eleganta steg in i samlingen. Han ger sig fan på att imponera med en gång. Han går runt och viftar med sin syrenkvist.

— Va äre som dansas? frågar han. — Ånstäpp, skräddare! Gå an! Dansaruinte den, jäkla tråmålare?

— Om?!! säger skräddarn. Men jag ska utvälja mej en schavig krusifikadongsbahyscha först! Tro inte ja tar hocken som helst!!!

Det blir litet tystnad på bryggan. Visserligen är skräddarn elegant, och visserligen har han sytt kläder åt pojkarna, men om det gäller att spela högsta höns, har han misstagit sig grundligt. För här är sjöfolk, som har dansat med både svarta och gula och vita i alla hamnar jorden runt. Och här är skräddarn ny och oerfaren. Neej, byxor kan han sy, men kom inte å bräck an med våra fjällor! No, get off!

Skräddarn fattar inte situationen utan tror sig vara nummer ett. Han stoppar och ställer benen i elegant ställning, medveten som han är om sina [23] byxors pressning och form för övrigt. Han säger till båtsman Stäv:

— Hör’ru göbbe, spel opp en ånstäpp te, mens ja utväljer en liten filikompinkomsnärt!

— Go an, gubbe, ropar församlingen, och båtsman Stäv drar i väg med en vals!

Skräddarn går med små danssteg laget runt. Han anser sig ha vunnit i detta spel om kvinnor. Han stramar till och tittar på flickorna, slår dem om hakan med syrenkvisten och säger: — Vill du dansa mä mej? Han tar dem om livet och gör begynnelsesteg, klappar dem i stjärten och säger: Vicka på! Och dansa ut!

Men han har misstagit sig. Om också varje flicka gärna hade velat dansa med skräddarn, så hade hon en känsla av att hennes ordentliga fästman skulle ha reagerat. Och de reagerade.

Matrosen Johansson från barken Clotilda går plötsligt fram, vaggande och väldig, och tar Schölin i båda axlarna.

— Hönnu lille skräddare, när’u syr byxer, är’u kul i haksvängen, men när’u bräcker an mä doser, är’u minus. Nu klappar’u min fjälla i akterkastellet å tar henne midskepps — dä ä straff på dä! Å nu tar ja dej i famn så här — helle duden, sån en leksakspojk — å så vräker ja dej i sjön så här — — —

Och i nästa ögonblick låg Schölin i spat och trampade vatten med sina skräddarben.

Johansson lade sig ned och räckte norra kardan åt Schölin, som hade fått ett par kallsupar [24] och ville kräkas. Och gubben Stäv spelade upp den gamla roslagsdansen skojarn.

— Han kan sy byxer, den dåren, sade Stäv, men fanimej han kan spela skojarn! Å fruntimmer förstår han sej inte på. För alla ä di tokia i’n, men di törs inte för sina pojkar. I kan ge er fasen på, att så pilletransker som han är i kväll, så går han direkt in till kärngen Maja Österberg, som är 70 år! Ja känner ullen, sa faen, raka tullvaktmästarn.

Skräddarns debut som fruntimmerskarl var misslyckad. Men tre månader efteråt var han gift med lotsänkan Maja Österberg, som var omkring 40 år äldre än han. Det blev ett liv och ett prat i stugorna. Men gumman, som hade en gård, påstod att hon var så gammal, att hon inte kunde sköta den utan ung hjälp.

Jag var nere och såg på gumman. Hon såg rödkindad och ung ut. Hon stoppar nog i 20 år till.

Schölin syr kläder och familjen har en ung piga, som har vackra armar och en dolsk blick. Den pigan hatas av fru Schölin, men frun ville inte förlora henne för allt i världen, därför att hon sköter korna så bra.

Prästlön.

När man är medborgare och medlem i en kommun, bör man gynna den kommunen. Jag satt nyss och tänkte på min prästlön. Jag går aldrig i kyrkan utan har mina andaktsstunder för mig själv, och jag tror att jag blir mycket saligare på det sättet än genom att sätta mig på en bänk och höra på en obildad prästs svada, om den också är välment. Jag måste i alla fall betala till prästen mer än någon annan i socknen. Och han tar emot sin prästlön av en man, som betalar den med motvilja. Vore jag präst, skulle jag icke ta emot pengar av andra än fåren, de troende. Men jag betalar det prästen äter upp i form av limpor och andra goda saker, kakor som skulle passa bättre i fattigmans mun.

En vän till mig, en fiskare, bodde för många år sedan i en vassvik vid Idösund. En dag kom han ner till stranden och gjorde i ordning sin torskrev. Just då han rodde förbi vassen, fick han se något underligt, som låg där. Han rodde dit. Det var ett lik, en matros i blå kläder.

Mattson tänkte: — Detta liket är icke mitt! Tar jag vara på det, får socknen och vår hygglige präst ett väldigt schå att få det i jorden. Därför är det bäst att jag bogserar liket över sundet och låter prästen i den andra församlingen ta hand om det.

Mattson slog två halvslag med en fånglina om likets hals, rodde över till nästa ö och socken, gick upp till prästen och sade, att han hade hittat liket nedanför hans strand. Sen fick prästen ta hand om matrosen bäst han ville, och han skötte väl om kvarlevorna efter ritualen.

Nästa dag, då Mattson rodde ut till gäddvassen, låg där en ny gubbe och hoppade i den krabba sjön.

— Fan, tänkte Mattson. Den där boxar jag väl över också till andra socknen. Han slog halvslag om halsen på den med och presenterade sitt byte för prästen.

Prästen tyckte, att det var litet märkvärdigt att just Mattson hade hittat ett lik till. Men han kunde ju inte göra något annat än begrava det på socknens bekostnad.

Några dar efteråt hittade Mattson ett nytt lik i sin gäddvass. Han hade läst i Norrtäljetidningen, att en skonare hade förlorats utanför och han förstod, att det var den skonarens besättning, som på grund av ström sökt sig in till hans gäddvass. Där lågo gubbarna och hoppade och sågo ruttna ut.

Ja — Mattson slog en ända om den siste rödskäggige gubben och rodde över till andra socknen, där prästen naturligtvis måste ta emot kadavret och begrava det — icke på egen bekostnad, utan på socknens. Prästen var icke vidare djupsinnig, ty han borde ha förstått att det låg något djävulskap under, då en man från en annan socken drar i land med tre lik. Ty Mattson hade icke rätt att fiska på andra sidan — — — men prästen funderade icke utan begravde enligt ritualen.

Men nu kommer det intressanta: — Då Mattson skulle betala sin prästlön, som var omkring 50 öre, skickade han in en moträkning. Han påstod sig vilja ha 2 kr. stycket i bogserarlön för de tre lik han forslat över till den andra socknen. Där borta hade de måst göra kistor och gräva gravar, men Mattson hade räddat så och så många kronor åt församlingen genom att överflytta utgifterna på nästa socken.

Ängskär.

Få människor känna till Ängskär. Det ligger långt ute i havsbandet, långt utom farlederna, och är Stockholms skärgårds fagraste ö.

Jag har kanske inte sett Ängskär förut så vackert, som jag såg det för några dagar sedan.

Vi kommo med en stor och bekväm koster. Det mojnade, och när vi lade till vid berget nedanför Bernhards fiskarstuga, låg havet blankt. Och ejdrarna summo orädda utanför uddarna och döko och åto. Vi fingo icke hjärta att skjuta. Men vi lade nät och fingo abborre och sik och flundror. Siken hade rom, och Bernhard, som lagar mat bättre än någon importerad kock i Stockholm, gjorde kaviar, så att brännvinet smakade hundra gånger bättre än det skulle gjort utan rommen.

Och solen öste ned! Det var indiansommar med 34 grader i solen. Vi lågo på klipporna och bådo till solens gudom. Och solens gudom svarade på mina böner med mygg. Ett vackert svar!

Ängskär är högt. Ett berg reser sig ur alskogen [29] och från dess krön ser man över alla riken i världen och deras härligheter. Nere åt havet till blixtrar Svenska Högarna, när det mörknar, och i luften gå ljus från fyrar, vilkas namn jag glömt.

Just nu sitter jag och känner på mitt bakhuvud och känner mig som en förbrytartyp. Jag har sett ett porträtt av Soleilland, ett profilporträtt, som är så helsikes likt mitt eget porträtt, att jag tror mig besläktad med honom!

Men över fjärdarna härute skiner solen, ejdrarna skära diamantskåror i det vita havet, och runt uddarna går sabbiken, som vi måste ha till bete i kväll, när vi lägga långrev för ål.

Vi ro ut och lägga rev och nät. Stjärnorna brinna över oss och spegla sig i havets lugna yta. Vi ligga på rygg på de av solen värmda klipporna och stirra in i vintergatan och konstatera stjärnfall och försöka sätta oss in i den moderna astronomien. Ty vi ha en astronom med oss. Man bör (över huvud taget) aldrig segla ut utan en astronom med sig.

Ett berg dominerar på Ängskär. Från dess krön ser man nästan hela Stockholms skärgård med fyrar och underbara öar.

På bergets krön har stått en paviljong, ett litet glashus, som Bernhard har byggt. Nu finns det inte mycket kvar av det. Ty en natt tog stormen taket och slungade det 30 meter bort.

Jag såg hur vackert de dansande gjorde sig i silhuett mot en luft av underbara moln och en sol, [30] som sjönk under en horisont av pariserblått. Solen var så vacker, att jag hade velat äta henne.

Vi stodo däruppe, högst på höjden av Ängskär. En vit kutter seglade i den svaga vinden in mot skäret. En skonare hade satt topparna till och en brigg låg och slängde norr över. Jag blev kär i silhuetten av de dansande och såg dem svartvioletta mot gul luft. Jag ville sträcka ut mina armar över fjärdarna och de vackra kobbarna, som lågo som svarta valar i det orangefärgade havet.

Vi gingo ned till stugan och drucko punsch. Vi skildes åt och jag slocknade i en säng, som var för kort. Jag måste lägga mig diagonalt. Jag borrade mig ned i sängen och kämpade mot myggen, tills jag somnade och vaknade sönderbiten. Bernhard snarkade. Myggen kom in genom skorstenen. Jag slog ihjäl ett par tre och lade mig på rygg. När jag vaknade på morgonen, dödade jag två myggor, som voro fulla av rött blod. Antagligen var blodet mitt.

Säl skrek från kobbarna. Jag levde starkt och skönt. Jag sprang över en huggorm, som låg och njöt av solen. Jag skall aldrig glömma hans vackra väsning, då jag hoppade över honom. Han riktade en florettstöt mot mig, men jag var snabbare än han och klarade mig. Allt var vackert och särskilt minns jag den halstrade siken, som låg och fräste på glöden. Och just nu minns jag strömmingen, som var godare än något annat!

Pingst.

Ingen blomma kan lysa i gräset som Tussilago. Men den glöder icke varmt. Dess färg är i släkt med vårens ännu svala luft. Den är bara ett löfte, en aning. Men dess guld har i sin kalla intensitet ändå en högre valör än metallen. Den är det gulaste gula, som kan tänkas.

Min skog är blå och violett av sippor. I vildrossnåren och under granarna och tallarna är det varmt som i drivbänkar och där växa de i en rikedom och mängd, som jag ej minns mig någonsin ha sett förut. En och annan gulgrön Gagea försöker göra sig gällande i all denna blå yppighet, men ser helt försagd och tvinande ut. Den viker för anemonernas övermakt och propagandapolitik.

Fem steg från sippornas förposter plaskar havet och solnätet darrar över tång, röda stenar och sand som blir blågrön på djupet. Den blå sidenytan spelar sommar med solrök och hägringar. Längst ute går en vit ångare. Den ser ut att stå stilla och dess rök breder ut sig som en ofantlig pinjekrona. Åland hägrar tydligt, och solen glänser i fönstren på Ekerö posthus.

Vattnet har sjunkit hastigt och runt kobbarna lämnat kvar en vit saltrand, som ser ut som snö. Men eljest är allt sommar och leende därute och genom det stilla plasket i stranden och den svaga brisens sus i tallarna höres alfågelns musik bedårande klangskön, ett det vackraste ackompanjemang till vårens tusen andra melodier.

Nu borde den pingstfirande mänskligheten passa på att vara hänryckt. Luft- och vattenandarna äro gynnsamt stämda. Nu borde vita lustjakter med blåsippsgirlander i master och rår och glada människor på däck under sång och musik stäva ut från alla stränder, ut på det lockande, glittrande vänliga havet. Egentligen skulle de ha sidensegel och förgyllda rår. Men det vore kanske ändå bättre med vattentäta skott och förstklassig livräddningsattiralj.

Jag vet icke, vilken makt som just nu tvingar mig att berätta en hemsk historia från havet härutanför. Men det är icke alltid så ljuvt drömblått som i dag.

En marsdag för många år sedan gingo en gammal fiskare och hans son ut i sälisen. De hade från utkiksberget sett ett par brunnar långt utanför Storbrottet. Sälen borde redan ha fått kutar och dessa måste vara så unga, att de icke kunde simma. Alltså fanns det utsikter att få slå någon kut om icke rent av en fullvuxen hona vid brunnarna.

Med var sin kälke, bössa och pikstav gingo de ut på isen. Vädret var det vackraste, solsken och stark kyla.

De hade hunnit en halvmil ut till havs, då pojken plötsligt stannade, pekade åt norr och frågade:

Gubben kisade mot norr. Ett blåsvart moln steg upp bakom Understens fyr. Men det var intet vanligt moln. Det rörde sig i det, det böljade och vred sig.

Och de sprungo. Allt högre steg molnet och från norr hördes ett fruktansvärt dån, som växte och kom närmare. Snart sågo de havet bryta mot isen. Och sjön närmade sig kolsvart under molnet med vita brott.

Men de hade icke sprungit länge, förrän de kände att isen började sucka under dem. Det var stora tjockiskäl med blåis emellan.

— Lägg av kälke och bössa, men behåll pikstaven! vrålade gubben genom dånet. Pojken lade av.

Som mera lättfotad än den gamle och mera rädd kanhända, sprang pojken några steg före fadern. De stora iskälen började spricka under långa knakande och knastrande ljud. Och sprickorna i blåisen sprutade vattnet i kaskader.

De närmade sig Dagen, det yttersta skäret. Bara några minuter och de skulle vara räddade.

Men plötsligt hörde pojken ett: — Hjälp! bakom sig. Han vände sig om på den gungande grunden och såg att fadern kommit ned i en nybildad [34] vak mellan ett par käl. Endast huvudet var synligt över sprickan. Luvan hade fallit av.

Pojken vände och grep gubben i hans grå hår, men fick bara huvudet i handen. Halsen hade skurits av i den vassa blåisen.

Han stod på sitt gungande iskäl med sin förfärliga börda och stirrade på den slagen av skräck och kritvit i ansiktet. Så slängde han den ifrån sig med ett vanvettigt skrik och sprang, sprang — — —

När han kom i land, var havet öppet, och för en rasande nordan drev isen, söndermald till sörja, söderut.

Det var ingen stolt säljägare, som kröp under fårskinnsfällen den aftonen, utan en liten gråtande roslagspojke, som fått något att minnas, som skulle förfölja honom vaken och i drömmen, så länge han levde.

Jag tror inte på havet, inte ens i dag. Men vackert är det och pingsthänryckningsblått.

Karl XII, Herkules och Gustav Mattson.

Jag är bjuden på långgrogg av kapten Söderbom ombord på hans förande fartyg, briggen Alma av Långsund. Det är midsommar, och då nästan alla hans matroser äro härifrån, har han inte velat neka dem en dans med hembygdens tärnor på den nya dansbanan, särskilt som han samtidigt kan få säga ett ord åt ett par av sina redare, som bo här. Och dessutom stod där ett fult band av tjocka nedåt Norrhällans fyr, vidare behöver han allt upp i handelsboden ett slag, och för resten gör han vad han vill, vad det anbelangar! Han har seglat in nog mycket pengar åt de där åkerråttorna!

Alltså finnas många och giltiga skäl, varför han helt sonika gick in här och slängde kroken.

Gubben Söderbom är en gammaldags skeppare, en liten kubisk figur, isgrå i hår och skägg, sjöögd och säker. Han har seglat på alla hav sedan han inte var längre än en märlspik och tycker att Östersjön är en soppskål.

Hans styrman, Matts Andersson, är lika gammal, från samma trakt och har egentligen samma åsikter. Kaptenen och han äro ett par siamesiska tvillingar. De ha växt upp tillsammans, tagit sina examina tillsammans och levt tillsammans hela livet, men gräla alltjämt, utom i tjänsten, förstås. Andersson fick aldrig skuta, han, men nu skulle han nog inte trivas med att stå som befälhavare på eget däck. Han är rödhårig och har långa röda tofsar i öron och näsborrar, på näsan och över ögonen. Båda ha guldringar i örsnibbarna mot fluss.

Den som gjort mig bekant med de båda gubbarna är skeppar Mattson på jakten Albrektina, också han till åren kommen. Han är en blond jätte med långt, vilt skägg, fasta grå ögon och munnen full av snus. Han har varit en förfärlig slagskämpe i sina dar och ingen i hela skeppslaget kan ljuga som han. På styrbordssidan av hans jakt läses ALBREKTINA, men på babordssidan står det ANITKERBLA, ty skriften skall gå framåt såväl som farten! Jäklar anamma! Mattson är min gamle kamrat på sjöfågeljakterna sedan många år tillbaka, och nu är han i den egenskapen inbjuden att tillsammans med mig gästa Almas kapten.

Nu sitta vi fyra i den rymliga och hemtrevliga kajutan. Den är nästan som en salong, med speglar, soffor och stolar. På en vägg hänger en tavla i en enkel mahognyram under ett ojämnt fönsterglas. Den föreställer ett fartyg och målades av Söderbom då han var lättmatros.

Bredvid detta i sin naivitet rörande konstverk hänger i en ståtligt förgylld ram ett porträtt av Karl XII. Det är ett fruktansvärt träsnitt, klippt ur Swenska Weckobladet för en människoålder sedan.

Kapten Söderbom har bra varor och tungorna komma hastigt i gång. Mattson njuter av att för en gångs skull få smaka annat än brännvin. Och röken från goda Bremercigarrer påminner honom om Nordtyskland, där han seglade som pojke. Whiskyn frammanar bilder från London och Leith. Han är i rospiggarnas himmelrike. Vi tala om allt mellan himmel och jord, om frakter och segling och människosläktets ständiga förändring till det sämre. Förr fanns det folk, jäklar anamma! Nu finns det snart ingen sjöman kvar mera! Bara såna där ångbåtskallar som luktar olja och ser ut som negrer. Förr var det rent och skrubbat ombord — som här, säger Söderbom, men nu ser det ut som i en kolryss i alla skutor. [38] Snart finns det ingen i Roslagen som kan tagla en sladd eller slå ett halvslag eller lägga ett pålstick — jag vill inte tala om stora trumpeten! Och ger man en man ett slag så han knyter sej, så blir han oppkäftig — är det tider det?! Jag har fått smaka katten så bloden skvätte, men nu ska en gubevars inte få nysta till dom med en fot en gång. Nej, det är slut med sjömansskapet i Sverige, det är vad det är! Skål i alla fall, Engström!

— Hör nu kapten, vad är det för en mackapär han har där på väggen? frågade Mattson. Är det nån släkting, va? Men han har en sån sjuhelsinges kran, så släkt kan det väl inte vara?

— Känner inte Mattson igen Karl XII? Det var dåligt! Jo, jag har hans porträtt, för att jag tycker om styrka, se! Och Karl XII var den sista starka karl vi har haft i Sverige.

— Du kommer alltid och dillar med din Herkúles — han var inte svensk, hur många gånger skall jag säga dig det?

— Var han inte svensk? Du är ta mej fan inte riktig! Herkúles var svensk så äkta som jag, och hör sen! Hör nu Engström, var inte Herkúles svensk?

— Ja, sade Mattson, att Karl XII var stark som själva faen, det har jag hört. Han slogs ju med tio stycken på en gång, men nog var han [39] en barnunge emot Gustav Mattson nere i Södervik ändå — — —

— Hör nu Engström, sade kapten Söderbom, finns det väl någon sådan kulstötare och släggkastare och brottare nu för tiden, som Karl XII? Det vore väl faen! Jag har satt opp hans porträtt bara som ett föredöme för alla som kommer ner i kajutan — och i alla hamnar, både här och utrikes, när det kommer ner skeppare och vi börja gräla om styrka, så visar jag på Karl XII, och var lugn för att alla känner till honom. Men den där förbannade Herkúles, vad var det för en daggmask — nej, hör du Andersson, han dugde inte att lyfta en fjäder en gång! Nu har jag hört dej skräna om Herkúles så mycket, så det kan vara nog. Nej, Karl XII, det skall jag säga Engström, var en karl, som höll att ta i. Och ändå levde han bara av mögligt bröd och värmde sig vid glödgade kanonkulor och sov på bara marken i 50 graders köld, och när han steg opp sen om mornarna så var han pigg som en mört och började slåss med detsamma för att få värmen i kroppen litet. Och så kommer du med din Herkúles! Herkúles! Vad faen var det för en mamsell? Det där har du fått om bakfoten, Andersson! Komma här och skräna och skrika om en sån där som aldrig har hållit i ett skot! Herkúles! Nej — — —

— Hör nu kapten, sade Mattson, nog var både Karl XII och den där Herkúles bara lindebarn emot Gustav Mattson ifrån Södervik ändå! Han var svensk, jäklar och slå alarm! För jag kände honom — — —

— Skål, Engström, säj mej, vad vet han om Karl XII? Inte ett dugg vet han, om han säger att han inte var den starkaste karl som har gått i ett par byxor! Säj ut nu bara!

— Ja, Karl XII var en ovanligt spänstig karl, men han var en liten karl — — —

— — Liten karl! Liten!! Kors i jösse namn! Och han har ändå gått i skola och vet så lite! Nej, Engström, han var stor som ett hus och hanses svärd förmådde ingen annan lyfta, står det i böckerna. Var han liten? Det var faen? Hur liten var han då? Hur — — —

— Hör nu kapten, sade Mattson, den här Gustav Mattson som jag talar om — — —

— Gå och häng sej med sin Gustav Mattson! skrek kaptenen och tömde sin grogg, hur liten tror Engström att Karl XII var? Var han som en tumnagel? Eller var han som nosen på Andersson? Eller var han som käften på Mattson här? Han som har läst i böcker, borde väl kunna säga det något så när!

— Ja, men vi ska inte bli osams, för det är ju fråga om gamla Sverige! Lova mig det, kapten, att inte bli rasande, om jag berättar, hur Karl XII verkligen såg ut!

— Men hör nu kapten, sade Mattson. Han var i alla fall en mygga emot — — —

— Han var inte så stor som Herkúles, det svor jag på, sade Andersson. För Herkúles — — —

— Tyst, styrman!! Jag skall väl om inte faen rider märket ha appell på mitt eget folk ombord på min egen skuta — hur var det, Engström?

— Jo, han var en liten karl med rödgult hår, ungefär fem fot lång och inte alls brottare eller atlet. Men han var alldeles ovanligt spänstig när det behövdes. Han var en styv karl, som orkade med mer än de flesta av hans storlek. Gå och se på hans kläder i Nordiska museet, när ni kommer till Stockholm! Kapten skulle inte få dem på sig ens med skohorn. Och för resten kan jag berätta, att min svärfar var med och ritade ett porträtt av honom, när de sist öppnade hans kista i Riddarholmskyrkan. Det är efter hans berättelse jag har det jag vet om storleken på kungen.

— Nå, men Herkúles då? frågade styrman. Var Engströms svärfar med när de öppnade hans kista också?

— Det var otur, det! sade styrman och tog en väldig klunk. Är det sant, det här? Dom påstår att Herkúles ska ha varit den allra värste att slåss — — —

— Äsch, sade Mattson, jösses vad han hade legat under, om han skulle ha bräckt an med Gustav Mattson från Söderviken! För han var Sveriges starkaste karl, och det svor jag på. Han [42] kom med samma båt som jag norr över i Kvarken. Det var väl för fyrti år sedan och — — —

— Hör nu, avbröt kapten Söderbom, det var faen det här med Karl XII! Är det verkligen som Engström säger? Att han var liten och smal och rödhårig? Då tar jag ner porträttet, det gör jag!

— Det skall kapten inte göra! För om en karl är liten och smal och rödhårig och ändå är som en stålfjäder, och gör saker som andra inte göra efter och gör dem bättre än stora klumpar till karlar, så är han väl ändå styvare och mer värd att beundras, därför att han är liten till växten. Men nu skulle jag vilja höra vad det är för storverk som den här Gustav Mattson från Söderviken har gjort. Tillåter kapten, att skeppar Mattson här berättar hur det gick till?

— Jo, nog gör jag det! Men det barkade åt helsefyr både med Karl XII och Herkúles! Andersson må säga vad han vill.

— Jo si, sade Mattson, jo si! Var ska jag börja nu? Jag börjar med skål! Si jag seglade med Rosenklippe, den där gamla briggen, ni vet, som såldes hit sedermera. Vi låg oppe i norra Kvarken en dag och låg för styrbords halsar för laber NNO. Vi låg en hel hoper skutor däroppe, mest roslagsjakter var det. Rätt som det var kom en djäkla ONO-rivare. Det blev vitt med en gång och det var inte storm, det var orkan. Då förstår Engström, som är sjöman, att vi fick den faen på styrbords låring, vad?

— Bryt inte av mej! Jag vill berätta hur allt gick till! Vi fick’en på styrbords låring och med samma gick bägge röjelskotena, och skothornena piskade sönder seglet med lik och hela helsiket och storröjeln gick åt fanders. I förbramseglet höll skotena, men när vi firade rån blev det slag i seglet och duken gick ur likena. Och — — —

— Hör nu Mattson, sade kapten Söderbom, det där är nog bra, men håll sej till saken! Det var om Gustav Mattson — — —

— Kapten, sade Mattson, om jag skall berätta, så skall jag hjärta i min talg berätta alltsammans. Skål! När vi firade storbramseglet, så sprang lovarts skot och gigtåg så det lät som kanonskott och kättingen piskade sönder lovartsnock på stormärsseglet. All right! På jagarn gick hals och skot och seglet blåste opp efter staget opp till förstången och när yttre klyvarn halades ner, piskade skotblockena sönder inre klyvarn. Förstäng höll — — —

— Hör nu Mattson, hosta inte så mycke segling, för det kan ju inte intressera Engström! Den här Gustav Mattson — — —

— Håll babblan och skål! Skall jag berätta, så skall allt med! Så halade vi in briggseglet under gaffeln och hade det som stormapa. Allt det där var gjort med en utsjungning. Men sen skulle vi ju lägga henne för så små segel som möjligt för att hon skulle klara sig bättre och inte bli för lovgirig. Vi halade alltså — — —

— — Vi halade alltså in briggseglet och [44] gjorde fast fanskapet. Vi firade ned trasorna av storövermärsseglet och gjorde fast’et. Där låg hon nu för storstump, förövermärssegel, förstump, fock och förstäng. Storstänget fick stå, för det hade hållit — — —

— Skål! Men vi låg litet för lågt och måste styra missvisande västkurs för att sen falla av åt sydväst, och sen fick vi platt akterlig och åkte in som i hallonsaft in i norra inloppet av Ratans hamn. Är det någon som varit i Ratan? Tacka fan för det! Engström med! Nå, då känner han schäsen. Vi var de första som kom in för stormen, men efter hand kom en massa andra in. En del såg ut som busar, så de måste ligga och reparera och lappa. Stormen höll i sig, och så en dag kom vi några stycken rospiggar överens om att ställa till dans och kolifej för flickorna i byn. Brännvin hade vi och det vi inte hade, skaffade vi. Vi var väl en sju, åtta pojkar som ordnade med allt det där och hyrde ett kök och en kammare hos en gammal käring. Spela handklaver kunde vi allihop, men det var inte alla som ville dansa, utan därför fick dom, som inte ville dansa, sitta i kammaren och spela femkort och durak och salahybika och vad fan som helst — — —

— Om jag inte får tala om som jag vill, kan ni resa opp till Ratan själv och höra efter! Men så kom det en hel massa norrlänningar dit, [45] brädgårdsarbetare förstås, och ville vara med och dansa. Gärna det, sa vi, för flickorna hade förstås sina tjangser bland dom. Gärna får ni dansa, sa vi, men vi har så lite brännvin, så det räcker bara åt oss själva. Men dansa får ni så mycke ni vill — musiken klarar vi, sa vi. Då blev norrlänningarna förbannade för att de inte fick sprit, och rätt som det var satte en norrlänning krokben för en pojke ifrån Väddö, här strax söderut. Men det skulle han inte ha gjort, för det var just Gustav Mattson. Han har samma namn som jag, men jag vill just inte påstå, att det var jag. Det var en ungefär lika stark som jag.

All right! Gustav Mattson gick ut till oss, där vi satt och spelte femkort i kammaren, och berättade som saken var och frågte, om vi inte skulle börja kasta ut nu. Men jag satt i god tur i spelet och svarade: — Neej, Gustav Mattson, det hinner vi väl med! Vi väntar en momang. Då gick han in och började på att dansa igen. Men rätt som han dansade, så var det någon som öppnade ett fönster och vräkte in en hink med skulor och smörja, vad det var, genom fönstret och det träffade Gustav Mattson och flickan som han dansade med och golvet blev ju nersmort och det luktade som faen.

Då gick Gustav Mattson ut i kammaren igen och berättade som det var och frågade, om vi inte skulle börja kasta ut nu.

— Nej, jag satt i god tur och hade nära på vunnit igen det jag hade lagt ut för brännvinet. Då sa Gustav Mattson: — Jag ska tal om för dej, Gustav, att jag är egentligen ilsken av mej. Jag [46] är så ilsken, så när jag vaknar ibland om mornarna, när jag har supit, så har jag fickorna fulla med krås och halva strupar. Och fällkniven är alltid våt. Nu börjar jag kasta ut själv!

Och därmed gick han in i köket och började kasta ut norrlänningar. Han kastade ut dem genom fönster och dörrar utan åtskillnad och utan att öppna fönster eller dörrar, så att han förstörde för många fler riksdaler dörrposter och fönsterbågar än glasrutor.

Och när norrlänningarna blev utkastade, så var det bara näsorna, som tog i backen, för något annat hann inte komma ner, förrän han var ute på gården och började valsa med dem igen. Han hade tagit dem som de satt på stolarna eller stog emot väggarna eller var oppe i dansen.

De försökte förstås försvara sig, men efter en liten momang fanns det inga blad kvar på knivarna och inga lock på snusdosorna. Och var Gustav Mattson gick fram, så rörde han armarna så här , så här, och det blev en gång efter honom, en gång så bred, så de kunde ha kört med par efter honom.

Och ute på gården fanns där en gammal uttorkad brunn. Där kastade han ner sexton stycken, för där fanns inte rum för flera. Och det kan både kapten Söderbom och Andersson och Engström förstå, att det måtte ha varit en helsikes trängsel åtminstone på bottnen i den brunnen.

Men nu är det så, att när en börjar slåss och har framgång och medgång och tur så blir en mer och mer opplivad. Det vet jag väl själv ifrån Hamburg och Lübeck och Genua för resten, när jag var [47] i mina bästa tag. Och Gustav Mattson var livad — det fanns ingen hejd längre. Han började springa efter stora stenar, som han kastade in i köket och i kammaren. Det var inte en, utan hundratals, det svär jag på så sant jag vill komma till gud och inte till hornpetter, när jag dör! Och jag svär på lika troget, att ingen av stenarna han kastade in var så liten, att det inte behövdes tre, fyra fullvuxna norrlänningar att välta ut dem, för att bära dem var stört omöjligt. Ratanborna höll på att välta sten i sex dagar, innan de kunde få börja städa något så när bekvämt inne i rummen.

Men en sten fick de inte längre bort än i trädgårn utanför. Där ligger den än, och på den står det inhugget i guldbokstäver dessa sanna ord: Gustav Mattson . Det är mitt namn, fast det inte var jag och fast jag var med. Men det är som en heder att ha varit med vid det tillfället. Nu frågar jag kapten Söderbom och Andersson och Engström: Hade Karl XII eller den här Herkúles kunnat klara norrländska sågverksarbetare så bra? Jag frågar bara! Säg rent ut! Jag har varit med om ett slagsmål, där jag inte rörde marken med fötterna på en hel kvart — så tätt stod vi — så nog har jag varit med! Och Engström vet, att de ha byggt den nya dansbanan i Grisslehamn med så pass mycket mellanrum mellan plankorna, så blodet skall kunna rinna av så hastigt som möjligt — det vet han — så Engström har nog varit med också. Men hur mycket hade Karl XII varit med! Inte ett dyft! Det svor jag på. Om han hade känt till hur det går till i Roslagen och i Norrland, så [48] hade han sökt sig hit på tjänstledighet i stället för att hålla på och leka nere i Ryssland och Turkiet, om han verkligen tyckte om slagsmål!

— Nå, men Mattson, frågar jag, vad gjorde Mattson under tiden, mens Gustav Mattson redde opp slagsmålet?

— Ja sa ju till Engström för en stund sedan, och det är både kapten Söderbom och styrman Andersson vittnen på också, att jag sa, att jag satt i tur i femkort. Hade jag kommit ut, hade det inte behövt bli något slagsmål! Skål!

Vasaorden.

Det var i min ungdomsvår och jag var i Paris. Solen sken och allt lekte för mig.

Vi sutto utanför Café de la Paix en bedårande förmiddag och läto den ryktbara folkströmmen passera förbi oss. Vi voro fem eller sex svenska millionärer som av en händelse stött ihop. D. v. s. jag var då ännu icke millionär, men jag hade ingenting principiellt emot att vara det, isynnerhet som jag i alla händelser hade en millionärs vanor om också utseendet var emot mig.

Somliga av oss voro emellertid något gröna, ty vi drucko absint och visste intet om l’heure , den heliga timmen, som börjar kl. 6 e. m. Jag inbillar mig att de slätrakade och svartmuskiga, överlägsna garsongerna, av vilka några med all säkerhet voro ett gott stycke på väg till sin million, betraktade oss som luft eller på sin höjd som störande tyska landsortsflugor i sin kulturdoftande parisiska kål.

Detta internationella brus, adlat av Paris’ spirituella, naiva, livliga, oberörda, ståtliga Djaggernautlugn, som har sin källa just i hörnet [50] av Café de la Paix, ljöd i mina öron som ett ackompanjemang till vårt samtal, vilket rörde sig om allt, med hausse och baisse som ledmotiv. Men det var också en fest för ögat. Underbara färger och linjer, beslöjade av den obeskrivliga Parisluften, rörde sig kaleidoskopiskt framför oss. Gudomligt sedefördärvade kvinnor fingo stundom fasta konturer, då de passerade. Och buro stolt, överlägset, ironiskt sitt skrås insignier. Allt var ljust i valör. Blått, rött och gult, förnämt och diskret nedstämda några toner. Och hästhovarnas klapprande mot asfalten — ty det fanns då ännu inga autos — ljöd som tonerna från en sordinerad xylofon. Jag tyckte, att jag borde kunna ha hört en knappnåls fall i denna av tusen ljud hopfogade tystnad.

Händelsevis voro alla millionärerna utom jag dekorerade och de markerade detta faktum med var sin gröna bandrosett på förmiddagsrockens vänstra uppslag. Man tar ju seden dit man kommer! Parisaren bär sin röda rosett eller knapp även på kavajen om vardagarna.

Mina kamraters gröna band symboliserade Vasaorden. Då jag nyss sade, att de händelsevis voro dekorerade, är detta nog icke överensstämmande med verkliga förhållandet. Ty förekomsten av det gröna bandet var naturligtvis resultatet av en målmedveten strävan, en offervillighet i någon riktning, en ädel välgörenhet, som det dånat och smällt och smattrat om. Den kloka Staten hade dessa band icke kostat något. Men millionärerna hade fått satsa och hade satsat villigt, [51] ty de hade känt sig som herdarna inför den underbara stjärnan. Mot många tusen kronors avgift hade de fått nådigt tillstånd att hos Gemla — jag menar hos juvelerar Carlman — inköpa en emaljerad liten pjäs av metall och — vad mera är — bära den! Därför voro de lyckliga, som jag var en gång, då jag av en lekkamrat fick en indiansk huvudprydnad bestående av färgade hönsfjädrar.

Millionärerna sutto där alltså utanför Café de la Paix och kände barnets oskyldiga glädje över att verkligen — verkligen — äga det gröna bandet. Men som vuxna män kände de också ett annat slags tillfredsställelse, den att vara och visa sig vara något förmer än andra, som icke hade det gröna bandet. Och solen sken, hästhovarna klapprade, kokotterna drevo förbi i vimlet. Och stundom kom någon gammal man, som livet straffat, någon nedsölad, gråhårig, flottig, hemsk människotrasa med två avgrunder av elände, som stirrade på oss ur ett härjat ansikte, och sträckte fram en vackert modellerad, smutsig hand efter en allmosa, men likgiltigt — il n’y a pas de quoi!

Vi drucko våra drycker i det glada medvetandet att vara välklädda och välbesuttna män.

Plötsligt sade en millionär, som en stund suttit tankfull och tyst: — Är det någon, som har tänkt på det egendomliga, att Engström är den ende i det här sällskapet, som icke är dekorerad?

Ingen hade tänkt på detta underliga sakförhållande — eller, om någon hade tänkt på det, hade han av lutter finkänslighet icke velat påpeka det. Jag hade icke heller ägnat det en tanke.

I samma ögonblick hände något. En procession av människor närmade sig från Place de l’Opéra. De sågo ut som beskedliga lantjunkare från Bretagne eller något närliggande landskap. Gendarmerna stoppade trafiken för att bereda processionen tillfälle att passera.

Alla dessa lantjunkare hade på vänstra rockuppslaget samma gröna band som mina millionärer.

Jag rusade upp och ut på gatan, frågade en gendarm, vad det gröna bandet betydde, och fick till svar en axelryckning och värdesättningen: — Det är ingenting! Det är medlemsmärke i en lantbruksutställning, som håller på någonstans ute åt Barbizon till, och bönderna äro inne för att se på stan!

Och det dröjde icke många sekunder, förrän deras gröna band voro borta från rockuppslagen.

Om nu en logiker skulle åtaga sig att förklara denna plötsliga Umwerthung aller Werthe , denna blixtsnabbt uppdykande känsla av skam över att bära det gröna band, som nyss var en heder att äga, hur skulle han då, utan att vara för hård, formulera sitt utlåtande?

Men varför buro de icke röda band i stället? Rött är ju en komplementfärg till grönt och alltså berättigad enligt färgläran. Och i Paris duger [53] endast rött — eller möjligen violett. Men med knappen kommer man längst.

Kristus lär ha övat välgörenhet utan att begära kvitto på det. Men som socialt undermålig skulle han här, om han levat nu, ansetts ovärdig Vasaorden.

Och lika orimlig är tanken, att han skulle ansetts förtjänt av medaljen Illis quorum meruere labores !

Bangkok.

Jag hade hyrt en bogserbåt i Djävlehamn för att flytta en del möbler. Skepparn var en blond man med kalla ögon, krulligt skägg och öron, som stodo ut som om han ville flyga. Han var tillmötesgående och vänlig, och när han hörde, att jag själv ämnade följa med, sträckte han fram en guldhårig näve och sade: — Låt mej presentera namnet! Mitt namn är Johansson.

— Jag kunde förstå det, sade han och blinkade med sina vita ögonhår. D’ä ju herrn som äger Strixen, kan jag förstå.

— Ja, det är inte dåligt heller, konstaterade han med en avlägset ringaktande ton. Det är jag med, men frakterna ä fan så dåliga just nu. Jag har en skonare, se, som jag har ax i, se, men den är på slip, se, och därför har jag tagit den här lilla skorven för att ha något att syssla med, mens Jupiter ligger på slipen, se! Hon fick sej en tötsch på låringen av en norrbagge, en [55] jävla liten galeas, en leksaksbåt, som seglade med postelin och pottor och sånt där fanstyg. Jag kom med trä och skulle till Bergen, se, och tjockt var det som att glo i en säck, så norrbaggen rådde ju inte för olyckan egentligen, och för rexten gick väl alla hans pottor sönder, så dä va synd om den fan. Men jag fick ett par bord bräckta. Och för rexten behövde hon komma på slip, för hon var skäggig i botten efter två års segling på Bangkok.

— Jojomänsan, dä just vad vi gör — eller har gjort — för nu får vi väl hålla oss i sötspat — Östersjön, menar jag. Men det var inte det jag ville säja — kan herrn gissa vad galeasen hette? — nänämänsan, d’ä inte lätt dä. Han hette Mod Sverrig , och det stod ändå två stjärnor omkring namnet, och från Bergen var han. Han var väl byggd strax före 1905, kan jag tro. Har herrn hört ett sånt namn förr? Nä, jag kan tro det. Dä finns faen å skänklingar ingen skuta i hela Sverige, som heter Mot Norge . Dä gör dä inte — dä svor ja på.

— Ja, när folk sysslar med politik, blir dom galna — men hur kommer det till att ni har seglat på Bangkok med en skonare? — det intresserar mig att veta.

— Vänta lite? Johan!!! Är’e klart? All right! Klart är’e! Lägg å därborta, jävla bonnkanin! Dä va ju inte klart! Men nu är’e klart!

— Johan, come here and take the wheel! (En måste lära dom här jävla bönderna lite engelska, förstås, annars sumpar dom sej.) Är’e klart? All right! Vill herrn ha en rye whisky? Kom in i hytten då, och ursäkta att jag bara bjuder det jag har.

Han plockade verkligen fram en flaska riktigt äkta rye, en Old Methusalem , en oljig, mörk Kentuckywhisky.

— Men vatten har jag inte! Vi får ta’n naken, såvida inte herrn vill ha sånt där karaffinvatten, långporter eller vaffaen dä heter. Sån här whisky ska drickas naken.

— Hur jag kom att segla dit? Jo, det var så enkelt så! Jag seglade från Göteborg till Marseille med tändstickor, äkta Jönköpings, you know, och så trä, förstås, det var tjugu år sedan och jag hade nyss tagit skepparn. Så fick jag en vinfrakt från Marseille till Alexandria — det är en stad skall herrn tro! Jag fick fler och fler frakter och en styv sådan på Indien. Jag hade inte råd att gå igenom Suezkanalen utan klarade mej runt Kap Goda Hopp till Calcutta och förtjänte ändå. För hon seglar som en modellbåt, gamla Jupiter. Ja — å så var jag därnere! Och så började jag smuggla opium och nubben in till Siam från Kina. Bussigt jobb! Där ska herrn tro att slantarna kom in. Och pojkarna, som jag [57] hade med mig, var rospiggar allihop, bussigt folk, vägrar inte i vändningen.

Men en gång, vi kom in till Bangkok och hade tagit oss fram en bit uppåt floden, då var koléran i Siam, se, och i stan. De dog som flugor i land, men vi klarade oss ända tills vårt vatten tog slut. Vi måste ju ta ur floden, men där flöt tjockt med lik, för siameserna häver dom sjuka i spat märesamma. Var faen skulle vi ta vatten ifrån om inte utombords? Faen, kunde jag hjälpa att där flöt lik. Jag drack, och pojkarna drack — inte mådde vi illa av det! Men vi hade en jungman, en aptekarson, en jävla snobb, som klagade på vattnet och sa, att det inte var människodryck — sa han. Han gick i land och klagade för konsuln, och konsuln sa att jag måste köpa vatten i land, sa han, det hade besättningen rätt att fordra, sa han. Han trodde, att det inte var hälsosamt med utdunstningen från koléralikena, som flöt omkring i spat, sa han. Men jag sa, att jag har druckit vattnet och besättningen har druckit vattnet, allihop ha vi druckit, och inte faen har vi fått koléran, sa jag. För rospiggar biter inte själva döden på. Men den där aptekarsnobben är rädd för koléran, och den, som är rädd för den, den dör, sa jag. Och faen ta mej dog inte pojken också. Och då tyckte jag det var klokast att lätta och ge mej i väg, för jag hade en frakt till, kontraband, som väntade på mig i Shanghai. Men Bangkok är en jävla stad — det är inte någon stad för rexten, det är en skärgård, som är full av kineser och malajer och fan och hans mor och förgyllda kyrkor [58] och andra dumheter. Nä, nu ä dä nog slut mä den gamla seglingen. Jag har i alla fall en gård på Tjockö med fiskvatten och lite skog. Så jag klarar mig, vad den saken anbelangar. Och Jupiter börjar åldras som jag. Och ont är det om folk. Di vill ha okristliga hyror nu för tiden — — —

— Jo, kunde jag få folk, så — — — Men nu blir alla pojkar i Roslagen extra tullvaktmästare, för di ä lata och vill inte göra något, se! Fast di kunde förtjäna pengar som gräs! För tullen är väl något olagligt i alla fall? Ska inte handeln vara fri i jössu kristi namn? Jag bara frågar herrn, ska han inte det?

— Si dä, si dä, nu lättar vi på gamla Methusalem, Health! Tip, mister Engström! Tycker herrn om tullvaktmästare?

— Si dä, si dä! Ingen tullvaktmästare kan göra något ordentligt, därför att han inte ids. Det finns ett djur, som heter trögdjur — känner herrn till det? Vi kallar’t Sloth på engelska. Det finns i Syd-Amerika. Det hänger på en gren med [59] huvudet nedåt. Det är vad det gör — men inte ett jävla dugg mera. Vi köpte ett sånt därnt i Rio en gång när jag seglade med en engelsman. Och kapten döpte det till landingwaiter — d’ä just tullvaktmästare det! Ursäkta att jag pratar, men herrn känner väl till släktet.

Vi reste inomskärs och gjorde 9 knop. Solen sken och bogen spottade skum. Allt var frid och fröjd. Vi lade till i Furusund för att äta middag. Jag träffade en lots, medlem i Pelarorden, en gammal vän.

— Hör du, sade jag, det var verkligen en originell kurre, som för min bogserbåt.

— Å fan, har du fått tag i Johansson! Då är du väl vid det här laget fulljugen. Men rolig är han, fast han kan prata omkull en människa. Han har lärt sig ett gammalt konversationslexikon utantill. Var var han nu?

— Bangkok? Då håller han på att öva sig med B. Han blev kuggad, då han skulle ta styrman, men han känner till skärgården bra. När han har repeterat G, kommer han att bräcka dig i fråga om Grisslehamn. Trodde du på honom?

Båtuppdragning.

På lördagskvällen tog stormen i så okristligt att Johansson började bli orolig för sin båt, ty regnbyarna kommo rakt ifrån gattet och förtöjningstrossen var nog inte så färsk som han borde. Visserligen var masten nedtagen, men sittrummet var inte övertäckt, och man kunde ju aldrig veta hur det skulle gå om hon blev tyngre, och om hon då läckte mellan borden över vattenlinjen, så kunde det rent av gå på tok.

Johansson fick på sig oljerock och sydväst, tog stormlyktan, hämtade Jan Perssons Emil ur stugan bredvid och gick ned till bryggan. Där låg hans eka redan halv med vatten. De öste och rodde med förenade krafter emot den krabba sjön som slog som med piskklatschar och rök över från för till akter. Det var mest i sista ögonblicket de kommo ombord. Det var två fots vatten i sittrummet och skvalpade redan över sofforna. Och förtöjningstrossen hade ryckts ur klyset och redan fått två kardelar avnötta. Här gällde det att vara snabb i vändningarna. Först förstärka trossen med alla ändar som funnos ombord, ut [61] med lilla draggen som hjälp och så pumpa, pumpa, pumpa, sen man först öst med hinken så länge det lönade sig bättre.

— Hon läcker, aset! sade Johansson. Det syns tydligt, för inte kunde regnet ensamt ha fyllt henne så pass. Och i morgon bittida måste hon upp på land, om hon inte skall sjunka, fast det är söndag. I kväll kan i alla fall inte mer göras. Slipen är för resten redan färdig, så det blir bara att låna taljor och block på varvet.

De rodde i land och började vandringen från stuga till stuga för att få hjälp till morgonens arbete. Det mötte inga hinder, ty en annan gång kan en själv behöva ett handtag så här ute i skärgården. Och för resten visste man att det skulle vankas både en och två och tilltugg med för rexten.

Det var bara hos vaktmästare Lomans de krånglade, d. v. s. bara madammen, men hon var andligt sinnad och högfärdsgalen, så henne visste man var man hade.

— Aldrig på tiden kommer Loman ut på sådant arbete på söndan! försäkrade madammen. Men Loman slog henne med frälsarens egna ord, att om din nästas ök faller i graven på sabbaten, så skall du hjälpa det upp.

— Ja, jag förstår, att det är för djävulsdryckens skull du är så angelägen. Du borde för resten hålla dig för god att supa med vem som helst.

— Nej, inte menar jag Johansson, men jag [62] menar Östergren, det fyllesvinet, och Perssons Kalle. Men Loman kan en dra genom en ekvägg med en halv sup — när det inte vankas brännvin, är han lat som en so och går och drar bena efter sig. Hå hå ja ja! —

Ty madam Loman var till den grad inpyrd med andligt högmod, att hon icke umgicks med de andra madammerna. Och visitkort hade hon lagt sig till med, där det stod tryckt

Klockan 9 på söndagsmorgonen var arbetet med båten i full gång. Där kommenderade och domderade Johansson själv, Agust Söderman, Östergren, Jan Perssons Kalle, Perssons Emil och vaktmästar Loman. Och handlarn stod där och såg på i helgdagskläder, nytt söndagsblad och krage samt käpp och cigarr. Han var inifrån landet och förstod sig icke på sjögrejor, lika litet som skollärarn, som också kommit till.

Man hade redan fått spårhakarna under kölen och gjort fast i två granar uppe i land. Två treskurna block hade de och dessutom två handtaljor, och innan halningen började fingo de en dragnagel över lag för att det skulle gå lättare.

— Nu tar vi’n! Hal i! Å—hej! Ö—öpp! Ö—öpp! Å så tar vi’n igen! O—äj! O—äj!

— Lägg fast, va dä — fast ä han! Här jävlar ligger han som han skulle va fastväxt!

— Loss, va dä. — Ta å peta ner rullarna, annars tar kölen i botten! Hur långt ska vi dra opp’en?

— Mattas du, Östergren? Vi drar, tess vi inga krafter har, sen behövs dä inte längre! Å—opp! Ö—öpp! Tu blocks!

— D’ä engelska, jävla bondkanin! svarar Östergren som tagit ett par kaskar på morgonen och är litet sjövild. Dä betyder att blockena kommer täjt !

— Ska va skollärare och vet inte va täjt ä! Hörru gå hem å läs böcker å aktarej för graven! [64] Å en sån där jävel ska oppfostra våra barn — nä den säljer vi billigt! — Men nu så lämnar hon vattnet! Nu så halar vi, tess di här bägge alarna tar emot — dä blir kul i haksvängen —

— Fast ä dä! Husch! Dä frestar på — hon ä tung som en fullriggare — nu låter du väl flaskan gå ett slag igen, Johansson.

— Ja, säger Agust Söderman, dom här bägge alarna ä som ditsatta av vår herre.

— Hädar du, vaktmästare? säger Östergren. Dä skulle käringen din höra, så finge du flytta ur tvåmanssängen å ligga på sofflocket.

— Nej, inte hädar jag, å nog ä vår herre bra, men ett har han skapat åt helsike, å dä ä fruntimmerna! Men di här alarna har han satt bra! Nu gör vi fast vid dom, så vickar hon inte över utåt, om också vårisen kommer och tar bort stöttorna. Nu ta vi henne mä en levande gång. Ö—öpp! Ö—öpp! Ett tag te! Lägg fast!

— Å så kommer hon igen! Ö—öpp! Ö—öpp! Tu blocks! Å nog ä dä för resten! — Lägg fast!

— Ja, nu går vi å tar en bit hemma hos mej, säger Johansson. Jag ror över med blockena och taljorna i eftermiddag. Ja tur var dä att vi fick opp henne, å tack ska ni ha alle man! Vi sätter bara en stötta profesoriskt nu först, så sköter jag om resten i morn. Fan i mej börjar dä inte dugga igen! Han går över på ost, sir jag! Nu gick vi!

— Det var tur för dej, skollärare, att dina äpplen blåste ner, innan skolbarnen hann stjäla dem ur träna!

— Inte törs de stjäla på ljusa dan, fast det är svåra ungar ni har här på ön. Och på nätterna törs de inte för hunden.

— Äsch, va bryr pojkar sej om hundar! Omkring Tälje hade dom hundar i trädgårdarna när ja var barn också, sade Östergren. Men vi smetade stryknin på byxbaken. Hundarna högg en gång, men di högg inte en gång te!

— Ja du har varit mä om mycke du, Östergren, sade Loman. Dä kanske inte handelsmannen vet, att dä var Östergren som simmade över med telegrafkabeln från Gibraltar te Afrika.

— Dä ä välan inte möjligt, tvivlade handlingsmannen. Nu ljuger bestämt Östergren!

— Ja visst narras han, sade skollärarn. En sådan kabel är naturligtvis för tung.

— Förstår ni inte, landkrabbor, att ja simmade över mä en smäcker ända, å sen halade jag hela grejet in i Afrika. Begriper ni inte dä, bondkaniner? Ja, ajöss, ajöss! skollärare! Ajöss, handelsman!

Och båtuppdragningsmännen öppnade grinden och klättrade i det börjande regnet uppför backen till matfröjderna som väntade dem i Johanssons stuga.

Nattsegling.

Biltog man? Det är ju dumt? Livets bittraste rätter! Fnoskigt! De två sista raderna halkade ur mig fullkomligt skaldiskt. Jag måtte vara skald. Jag förstår nu, att yrkesskalderna inte mena så allvarligt, när de klaga sin nöd och påstå att de äro olyckliga. Sonettens form är särskilt lämplig för sådana utgjutelser.

Men jag blev på dåligt humör därför att jag nyss i min ficka hittade räkningen på min prästlön — 142 kronor och några öre. Varför just örena? [71] Och varför just 42 kronor mer än hundra. Tydligen äro de rigoröst noga med själavården här i Väddö! 142 kronor! Det är ju alldeles förbannat! Jag har aldrig varit i Väddö kyrka och tänker inte heller gå dit. Jag har aldrig åtnjutit själavård av prästen här och tänker dö utan sådan. Vore jag präst och åtnjöte underhåll av en sådan man som jag, skulle jag skicka tillbaka summan. Men nu sitter prästen naturligtvis och göder sig på min bekostnad, fast vi bekänna oss till olika religioner. Det finns folk som har mage. Kanske han sitter och hånler åt mig också på köpet! Jag passar på just nu och föreslår statens skiljande från kyrkan. Staten är i detta fall jag. I alla händelser blir det nu prästens moraliska skyldighet att besöka mig i min lya och försöka omvända mig till sin religion. Jag vet inte vad han heter, men han bör ha reda på mig, om han är en verklig och renhjärtad och vitlevrad fåraherde. Han har betalt för att sköta om mitt mellanhavande med högre makter. Han är ansvarig för mig och min framtid. Om han inte mycket snart kommer hit och försöker omvända mig, kommer jag att vända mig till domkapitlet, som lär vara en hög instans. För resten är jag bror med ett par biskopar.

Jag sitter och överraskar mig själv med att ilskna till! Jag tycker mycket om P. P. Waldenström. Nästa gång jag kommer till stan skall jag söka upp honom och vi skola tillsammans ändra om det här otrevliga förhållandet. 142 kronor för min själ! Om året! Nää, hör nu! Jag sköter själv [72] om min frus och mina barns och min egen själavård, och ingen hederlig människa har haft något att anmärka på resultatet av skötseln.

— Nej, kära människor, prästen i Väddö lever lika väl som alla andra präster på min och andra idioters dumhet.

Jag skrev så där tragiskt, därför att jag tyckt mig märka att ledsna skalder alltid använda sonettens form för att klaga sin nöd. Min gamle vän Gustav Fröding menade som jag och fann att sonetten mycket väl kunde användas karikatyriskt. Jag menar alltså ingenting med biltogheten, ty jag är ju en beskattad medborgare och förtjänar genom ärligt arbete mer än de flesta statsråd. Hur jag sköter pengarna blir en annan fråga. Jag är mycket lättsinnig, och om jag träffar en man som inte har pengar, ger jag honom allt vad jag har, om hans själ och hans ansikte tilltala mig. Detta är absolut sant. Och jag skulle kunna ge honom 142 kronor mera, om jag inte behövde betala prästlönen. Nu fortsätter jag sonetterna:

Kapten Elg.

Det är nu många år sedan. Från havet kommo vi in i Länningefjärden för att söka ankarplats för natten. Det började skymma och obekanta som vi voro med farvattnet hade vi just kastat kroken i ett dåligt lä under en låg holme, då vi hörde slag av åror. En roddbåt närmade sig. Den tycktes komma direkt ur skogen.

— Här duger inte att ligga. Han blir hård till natten. Det är bäst att hissa på igen. Jag skall lotsa herrarna in i min vik. Mitt namn är kapten Elg.

Vi presenterade oss och uttömde oss i tacksägelser. Kapten Elg kom ombord och gjorde fast sin båt. Han var en lång, vitskäggig gubbe med örnnäsa och ett ovanligt trevligt utseende för övrigt.

Då vi ej hunnit beslå segel, dröjde det icke länge, förrän vi åter plöjde fjärdens svarta vatten. [75] Kapten Elg styrde rakt på land. Vi började titta på varandra, men plötsligt öppnade sig en vik, som vi visserligen sett på kortet men ej vågat söka, då allt smälte ihop i kvällsdunklet. En båt låg därinne vid en väldig boj.

— Där ligger min skuta, sade kapten Elg. Här är dålig botten, men min boj stoppar. Det blir bäst för herrarna att ta sin förtöjningstross och göra fast i aktern på Heaven , så heter min båt. För han kommer att blåsa upp till storm, det känner jag i luften. Jag är gammal sjöman, kan jag berätta.

Vi passerade Heaven , kapten Elg lade ned vårt roder och vi kommo upp fint som en smekning, just lagom att hoppa ombord med vår tross. Det var tydligen inte första gången kaptenen gjorde manöver. Heaven var en stor kravellbyggd listerbåt, kopparförhydd och fin som en förmaksmöbel, med kosterrigg och grejor, lagom svåra för en man. Vi uttryckte vår beundran för båtens soliditet.

— Bor inte kapten Elg här i närheten? Jag menar — då kapten har boj här.

— Året om. Och den här viken är min huvudstation. Tycker herrarna att det är underligt? Är inte friheten nummer ett av allt? För friheten ha inte människorna uppfunnit. Därför är den bra. [76] Men samhället ha de uppfunnit. Därför är det dåligt.

En gammal filosof alltså! Ett original, en enstöring. Men han talade ju visa ord.

— Ja, nu vet vi verkligen inte, hur vi skall kunna tacka för all vänlighet. Men kanske kapten för omväxlings skull vill komma ombord hos oss och supera och dricka ett glas punsch efteråt?

— Nej tack — har redan skaffat, och för resten kan man ju inte vända sig i de där moderna båtarna, och vidare dricker jag inte punsch — — —

— Inte det heller, men om herrarna tycka om gammal Jamajka, så är ni välkomna på en toddy ombord hos mig, sen ni skaffat. Passar det? Välkomna då!

Det dröjde inte länge, förrän vi stego ombord på Heaven . Vi voro verkligen nyfikna. Det lyste ur de välputsade kajutventilerna. Kapten Elg öppnade dörrarna och vi gingo ned. En tekanna av silver puttrade över spritköket och ryska teglas lyste på en blänkande silverbricka. Allt var fint som i ett dockskåp. Mahognybord, skinnsoffor, blankskurad mässing, en mjuk matta på golvet. Men taket var det egendomligaste. Över bjälkarna var spänd en duk av mörkblått siden och på den voro stjärnhimmelens båda hemisfärer målade — stjärnorna i guld och vintergatan i silver.

På en mahognyskiva, som fällts ned ur ett väggskåp, stodo en sextant, en kronometer och en kompass.

— Välkomna, mina herrar, och sitt ned så [77] länge. Teet skall snart vara färdigt. Jag håller på att greja litet, som ni ser. Det är inte omöjligt att det klarnar, och i så fall måste jag göra mitt stjärnbestick.

— Naturligtvis — och vägen är lång och besvärlig. Det blir svårare att hålla rätt kurs ju längre bort man kommer och ju mer stjärnornas inbördes ställning förändrar sig. Men nu ska vi skåla!

Det var en underlig kurre! Vad menade han med sitt stjärnbestick? Förändringen av stjärnornas inbördes ställning? En lång och besvärlig väg?

Aha! Mannen hade tydligen en skruv lös. Inte därför att han talade om döden — men vad nytta kunde han ha av sina instrument på den resan!

— Ja, skål! Rommen är god, inte sant? Det var tur att jag fick se herrarna, just som jag lade ut mitt sista abborrnät vid udden. I annat fall hade herrarna kanske fått arbete i natt. Hon blir nordlig, och ni hade draggat, så sant jag heter Elg. Och så hade ni gått på land, innan ni fått upp klutarna, för det är 30 famnars djup utanför holmen, och så lång är inte er kätting. Jag har [78] förlorat en gång på det sättet. Det var i Medelhavet. Vi kom från Messina och skulle gå till Genua och fick på oss en Sirocko med sådan sjö, att vi måste söka första bästa lä — det var under en liten ö som heter Molara utanför Sardinien. Och vi hade inte väl fått ut ankaret, förrän han svängde om som en soldat gör vänster om, och vi fick honom från nordnordost — en Greco Tramontana, säger vi i Medelhavet — hon lade sig på sidan för bara riggen och drev på land — först förlorade vi det ena ankaret och det andra stoppade inte. Det var min första båt, ser herrarna, och jag grät som ett piskat barn, ackurat så! Och det kom ut bönder, som gick i fårskinnspälsar, fast det var mitt i sommarn, och ville bärga, och jag måste hota med pistolen. Ja, det var den tiden, det — men herrarna dricker ju inte! Jag ansvarar för rommen!

— Kapten har tydligen varit med, och vi ha bara prövat på Östersjön. Men är det inte sant som sägs, att i Östersjön inträffar de flesta förlisningarna, proportionsvis?

— Det är sant, men det beror på dåliga grejor — ja, Östersjön är inte att leka med, men det är en pöl, en vattenpuss — nej, Södra Indiska oceanen, det är vatten, det? Jag var med på Charles Heddle anno 1845 — — —

— 75 år fyllda — det syns nog, men ursäkta ett ögonblick! Jag måste tala med min son — jag hör honom jämra sig — jag skall strax vara tillbaka!

Kapten Elg gick skyndsamt upp på däck, stannade några sekunder på styrbordssidan vid styrrummet och gick sedan med hastiga steg föröver.

— Han är alltså inte ensam ombord, resonerade vi. Hans son ligger tydligen sjuk i skansen. Men något jämmer kunde vi inte uppfatta därifrån.

Doktorn, min kamrat, öppnade dörren och gick försiktigt uppför trappan så långt, att han kunde se över skylightet. Så kom han ned igen och var helt blek om nosen.

— Vet du, det här är patologiskt, sade han. Nu står kapten och talar uppåt luften och gestikulerar. Han är skvatt galen, något annat är inte möjligt. Vi får se upp med honom. Tycker du inte att det är praktiskt att vi seglar i natt eller åtminstone i dagningen? Vi är ju visserligen två, men det kan bli tråkigheter.

Nu kom kapten Elg med tunga steg akteröver, klättrade ned och bad om ursäkt för sitt dåliga värdskap.

— Ombord? Nej, långt ifrån! Ånej, så väl är det inte! Han drunknade i Delagoa Bay för 25 år sen. Det var en präktig pojke, sjöman i varje tum, och vacker sen, må herrarna tro! Men han har det inte bra, jag kan inte förstå det. Han jämrar sig allt oftare och oftare. Men han är väl inte färdig än, kan jag tro. Jag är den ende som kan lugna honom — men det där kan ju inte intressera herrarna — jag talte visst om [80] Charles Heddle , tror jag! Jo, det var en fransk brigg, som jag gick jungman med. Vi kom in i den märkvärdigaste orkan, som kanske någon kommit levande ifrån. Den varade från den 23 till den 27 februari. Det var en ordentlig rotationsorkan och vi gick kompassen runt på läns hela tiden fem gånger med ibland ända till 12 knops fart för bara topp och rigg. Men det var också en seglare, må herrarna tro. Hade kapten förstått orkanläran, skulle vi kanske lätt nog ha kommit ur den där cirkusen, men på den tiden visste man inte så mycket. Nu finns det böcker om allting — men nu jämrar han igen! Det är för märkvärdigt. Se, han hade gått och blivit kär i en flicka, pojkstackarn, och mycket tyder på, att han tog livet av sig.

— Hör nu, herrarna! Vad är trohet? Säg det bara! Trohet är en sak, som människorna uppfunnit, därför finns den inte i verkligheten. Allt som människorna uppfinna är saker, som för dem själva i fördärvet, därför att de är fantasier. Säg mig, om en karl eller kvinna är kär, kär , och riktigt kär, så är han eller hon naturligtvis trogen, för trohet — med det menas kärlek, fast trohet är ett dumt namn på kärlek. Men om endera parten blir kär i en annan, så kallar motparten honom otrogen — men då är han ju trogen den nya. Och till och med om han aldrig hoppar över skaklarna utan håller sig fast vid den första hela sitt liv, så kan det aldrig kallas trohet, om han bara en enda gång längtar efter den andra. [81] Men sådant kallas trohet av folk! Nej, troheten finns inte, för den har människorna uppfunnit, och därför är den bara en fantasi. Det finns bara två saker, som människorna inte har uppfunnit, och det är kärlek och frihet, och därför äro de de bästa av alla uppfinningar. Resten är skräp — är inte rommen bra? Skulle tro det! — Skål nu bara och förlåt, att jag inte är så flitig med bägarn — nu kommer det vind för resten — hör, hur det porlar utmed sidorna!

— Han kommer rakt igenom gattet, men den här bojen stoppar för en fullriggare, så herrarna behöver inte vara rädda! Och herrarnas tross är ny, såg jag. Ja, ja, jag kommer! — ursäkta, herrarna, men jag måste upp på däck ett slag.

— Naturligtvis är han rubbad på något sätt, men hans filosofi är ju oklanderlig.

— Ja, den är till och med storslagen på sitt vis, men tror du inte, att vi bör gå ombord till oss och låta gubben sova?

— Jo, och vi få hålla vakt, ifall den här sinnesförvirringen skulle vara akut och det faller honom in att kapa trossen. Är den kronisk, så är han en mycket ofarlig dåre.

— Det är mycket tråkigt det här! Det måste ha hänt något med pojken. Han svarar så otydligt — bara jämrar och jämrar. Men det finns kanske sjukdomar där också — ska inte herrarna fylla på? [82] Inte? Nu blir det vind i alla fall, som herrarna hör. Nå — jag är alltid färdig! Men vägen blir krånglig, om jag måste lätta.

Han pekade på stjärnkartan i taket. — Vi får att göra här uppe litet var, herrarna också, förstås! Bara alla hade så bra i ordning på sina skutor som jag på min! Ja, vi tar väl en torr sängfösare då, eftersom herrarna vill gå. Jag sov också, då jag var ung — intet att tacka för, bara en mänsklig gärning! Godnatt, och sov gott!

När vi kommit ombord hos oss och togo nattgroggen i sittrummet, sågo vi kapten Elg gå upp på backen med sextanten. Molnen hade blåst bort och några stjärnor blänkte. Det blåste hårt, och vi hörde hans röst som ett förvirrat mummel. Så dök han ned. Hans kajutventil mörknade efter några minuter. Vi bäddade i våra enkla kojer och slocknade, medan stormen växte.

Stormen bröt nacken av sig under natten. Vi vaknade tidigt. Viken låg nästan spegellugn. Kapten Elg sov. Vi hörde hans snarkning, när vi skulle göra loss trossen. Men jag fumlade kanske något under arbetet. Dörrarna öppnades och kaptenen stack upp huvudet.

— Nej, tack! Det är bäst att herrarna ge sig i väg och begagnar sig av vind. Jag har annat att göra — — — ute på fjärden blåser det än!

— Vi ha lagt visitkort med tack på här i storskotet — vi ville inte väcka en gammal man —

— Det tackar jag för — jag får besök snart för resten. Kanske måste jag ge mig i väg redan i dag — man vet aldrig. Ja, adjö, herrarna, å, för all del, det var ju bara mänskligt — och lycka på resan!

På kvällen ankrade vi under Harörans fyr. Där kände lotsarna kapten Elg. Lotsen Österlund berättar:

— Den! Den, må herrarna tro, är galen, om någon är. Han är teosof, se, andeskådare, eller vad fan man skall kalla’t. Styv sjöman har han varit och fört båtar jorden runt många gånger om, men så kom han ut för olyckor, se. Först dog hanses hustru och så drunkna hanses pojke, som var styrman på en engelsman och hade tagit engelsk examen. Och det tog honom, se! Och så tog den dåren och gifte om sej på gamla dar med ett ungt fruntimmer, en bondflicka inifrån land, tokern! Och det stog inte länge på, förrän hon bynte ty sej till andra, men han var kär och schalu som en marskatt, gamlingen, och märkte ingenting, stollen, se! Så blev han sjuker, för han hoppade i och räddade en man i hamnen i Västervik, och det var sent på hösten och det slog sej på bröstet, se, och blev lunginflammation. Nu hade han en liten gård nere i södra skärgårn, se, och när Elgen blev sjuk, så sa hustrun, att hon måste ha en karl på gården, för hon stog inte ut med att sköta rulljangsen själv. Ja, Elgen kunde ju varken säja till eller ifrån, där han låg på kammarn mest som ett lik, och då så tog hustrun dit kusin sin, se, just den hon låg inne med mest, [84] se! Elgen har berättat’et själv, för vi har seglat skanskamrater i fyra år på en Gävlebåt, fast jag är några år yngre än Elgen.

Så en dag kommer hustrun opp på kammarn, där han ligger, stackarn, och säger: — Ska vi låta trycka kort till begravningen? frågar hon. Och det var väl hårda ord till en stackare som är sjuk, när han inte är död än! Han svarade: — Ja, tryck bara! D’ä bara å trycka dä!

Och en annan dag kommer kusinen opp och sätter sej på sängkanten och säger: — Ja, nu lider det väl med dej, Elg! säger han. Men jag tänker på hur svårt det skall bli att få dig nedför den här trånga trappan. Det borde du ha tänkt på innan du lagt dej här. Du kunde lika gott ha lagt dej nere i stugan, för nu får vi fira ner dej och vrida dej som en krumgädda i trappan, sa kusinen.

Men då var det precis som om något hade lossnat i bröstet på Elgen och han sa: — Ut, din jävel! sa han. Och så steg han opp och var mest som frisk. Det var ett riktigt underverk, se. Och när han fick hasa sej ner i stugan så fick han se, förstås, att de hade levat som gifta, hustru hans och kusinen, det syntes på sängen, se! Och klen som han var, så benen knappt bar honom, så var han så hemsk och mordisk ändå, så det blev rent hus på momangen. Och så fick han skilsmässa, fast prästen, han, Jansson i Lövnäs kapell, var och talte med honom många gånger. Men han stog som ett berg — det var inte värt!

Han hade seglat ihop bra med pengar, Elgen, [85] och det mesta i skutan ägde han, så det var ingen bräcken med slantar. Först fick han ju ge hustrun pengar, förstås, men så dog hon i barnsäng — det var som en tur, se! — och när hon hade dött, så sålde han sin andel och blev rakt som konstig, för han började läsa i böcker och fundera för sig själv. Han var bestämt kär i människan ändå, hur undersamt det kan låta. Och så köpte han båten, han har nu, och sen dess seglar han så länge sjön går öppen, och om vintern bor han också ombord. Och han har fått klart för sig, att han och båten skall bli levande upptagna till himmelen — vill säga, han tror inte på gud, utan han tror, att han skall få kryssa mellan stjärnorna och planeterna i evighet amen! Och varenda dag talar han med pojken sin, som drunknade. Det är rent av rörligt att höra honom stå och tosas om kvällarna — jo, nog känner jag Elgen! Men har herrarna sett så fin han håller båten? Det vill jag säga, att det finns ingen så fin båt i hela segelsällskapet. Och gott huvud har han, när han inte är tokig! Det är rent av synd, att fruntimmer ska få kollra bort såna personer!

Jaså, herrarna har träffat Elgen — kapten Elg, skulle jag väl säga, fast vi har varit skanskamrater — ja, såna sjömän finns det inte många, och klokare är han än vi allihop tillsammans, när han inte är galen — och pengar har han — och bjuder gör han, fast han inte nyttjar mycket själv av den varan — ja ska säja, att det är inte ofta det [86] bjuds och inte har man råd att skaffa något själv — d’ä inte såna tider! Tackar allra mjukast, men det var inte meningen, ja, då får en väl säga tack då, och inte nej!

Östermans eftermäle.

Ja, nu är han då äntligen död och begraven, Österman, han mågen till Matts Efraims Kristins Petter, Engström var ju i lag med honom på sikfisket det där året de fick så okristligt oförnuftigt med sik? Just han, som de kallade Tegeltaket för han hade så rött hår, så det fräste om det, då det regnade. Inte söp han ihjäl sig, visst inte, ånej, för inte dör en av brännvin, så mycket brännvin finns det väl inte, utan en kan tvärsom säga, att han levde av brännvin de tre sista åren, brännvin och kaffe. Sista gången han försökte äta, det är för resten ett par år sen, försökte han med tre supar och två halva öl och ett dillblad, men dillbladet kom upp igen. Det var inte lönt med mat, han var för ovan, se! Människan blir som hon vänjer sig, se! Som för exempel rika grosshandlare, som äter kött ett par gånger i veckan, de skulle dö knall och fall om de inte finge sina köttschok på sina bestämda tider. Och vi skulle bli omöjliga på sjön och oviga som mjölsäckar, om vi skulle äta kött så där överdådigt. Ånej, det är nog bäst som gud har räknat ut [88] det åt oss, strömming och potatis varannan dag och potatis och strömming varannan. Det är bara rikt folk som har råd att föra diet. Diet är välan kan jag tro, att di äter vad dom vill. Ja, kunde jag inte ge mig faen på det! Men Österman han förde inte diet, för han åt inte ett dyft, bara drack, och det var verkligen tur, att förbudet inte kom innan han självdog, för då hade han dött av svält. Vad han dog av? Ja, det är inte gott att säga, men jag tror att det var av sådant där som herrskap kallar förkylning. Han ramlade i sjön när han skulle ta opp en ålryssja, för sjön gick hög och han hade väl tagit in bra nog till frukost. Hade inte käringen fått fatt i ett byxben på honom, hade han gått till botten som en sten, för han kunde inte simma. Och han hade inte tvättat sig sedan bröllopet, ge mig si, för tjugufem år sedan. Han var rakt liksom rädd för vatten, se! En annan brukar väl skrapa av sig det värsta till jul och midsommar, men det gav han faen i! Om Engström kommer ihåg Mordlund, den där som mördade en hel skeppsbesättning i Mälarn för några år sen, så sa just Österman, när han såg en grosshandlare bada vid Hälludden: — Det där vore just lagom straff åt Mordlund! Så vattenhållet låg han inte åt. Men det var ju hans sak. Han var inte människa på ett halvt år efter det där badet. Ja, det vill säga, han ökade kanske på förkylningen en kväll i februari, när han skulle gå till svinstian och se om suggan. Han var liksom lite dragen då med, om man skall tala rättvist, så han somnade i stian. Och på morron [89] hade suggan ätit opp hans mössa. Jag skulle inte tala om det, om inte suggan hade blivit som tokig och liksom full och blev inte människa på flera dar. Mössan var gammal, och det kan väl Engström tänka sig, att suggan som inte var van vid starkt, skulle fyllna till av alla spritångorna som hade gått upp i den mösskullen. Så på morron, när käringen hittade Österman i stian, så var suggan och han liksom jämspelta.

Men säga vad en vill, så var Österman en riktigt bra karl. När han sade ett ord så var det sagt, och lovade han spendera på en liter, så höll han loven. Så ingen skall komma och tala på hans döda mull, åtminstone inte jag. Ja ajöss, Engström, vi träffs när vi råkas, sa tjuven till domarn. Vind svänger åt rätt håll och vattnet sjunker, så vi får väl fina vädret rätt vad det är! Ajöss!

Min gamla koster.

Giv aldrig bort något, som är ditt eget! Men har du fått något, kan du gärna låta det gå vidare!

Jag kom hit till Grisslehamn och upptäckte havet. Det rullade våldsamt och kom med gröna sjöar från sydost, och solen sprutade eld över det hela, så det blev ultramarin med purpurränder i. Och klipporna voro som nyslaktat människokött, och det röda i grisslornas flykt lyste lackrött, buteljlackrött.

Jag blev glad ett tag och famnade hela den solrökmättade vidd, som låg framför mig, och svor att bo här för all framtid. Det ser nästan ut som om jag skulle hålla min ed, om det nu var en ed.

I dag tidigt på morgonen kom jag ut och såg havet ligga allvarligt blygrått under en smal strimma luft, som soluppgången färgade citrongul. Men över den strimman ruvade snödigra blå moln. Och emot den strimman stod min ateljé och klippan, som den står på, så vackert, att jag insåg, att detta måste jag göra något av. Jag vet [91] mycket väl, att ju längre jag ser, blir mitt öga mera raffinerat, och skönheten öppnar sig vidare åt alla håll så länge jag arbetar, men jag skulle vilja skänka er alla samma sensation — nå, det är ju omöjligt — alltså måste jag förenkla det jag ser — alltså får ni bara en bit av min glädje. Men det är verkligen en välment skänk.

Det är ju för jäkligt, att ju mer man ser, desto lågmältare måste man bli. Det är som om gud skulle säga i örat på en: — Tag det försiktigt, giv dom inte mer än dom tål! Förenkla det åt dom och giv det portionsvis! (Nu vet jag verkligen inte, om gud säger »dom». Han kanske ibland måste hålla sig till akademien och det bestående och säga »dem».) Han har mycket att stå i och måste följa med sina trogna. Men, avsides sagt, ha vi rätt många hemligheter gemensamma. Han har upplyst mig om, att han med åren börjar bli allt mindre konservativ, under det jag blir det alltmera. En tråkig konflikt är i uppflog.

Men vad jag ville säga efter denna till synes onödiga inledning är just det jag började med. Se första raderna!

Jag fick en gång en koster. Jag fann nämligen, att jag härute behövde ett fortskaffningsmedel, som lämpade sig för havet. Det dugde inte att bara stå och glo sentimentalt ut över vidderna. Jag hade ju båtar förut, men de voro små och öppna — och just härutanför kan det ofta hända, att satan vill riva upp sjön och se efter om det är lerbotten eller sten på femtio meters djup. Då lämpar sig inte en liten centerbordssnäcka, [92] utan man vill ha en bred båt med järnköl och ett helt gammalt avlagt järnbruk som ballast för att veta, att man klarar sig.

Jag fick alltså en koster. D. v. s. jag fick betala den med mycket litet pengar. Den förra ägaren hade inte kunnat sköta den. Han hade läst fel på korten och trott, att det, som var angivet som land, borde vara sjö, och han hade uteslutande tråkiga och ledsamma erfarenheter av sin Ellida. Jag fick båten och började segla. Båten var bra, men om jag pressade den för styrbords halsar, tog den vatten mellan borden. Jag drog upp den och undersökte »nåterna» med kniv och fann intet fel, satte den i sjön igen efter drevning och kittning — men lika förbannat läckte den på styrbordshalssegling.

Jag seglade ett halvt år med den, var ute i stormar, vinterstormar med is på däcket och is i blocken, men jag kunde aldrig segla mer än sex timmar. Sen gick vattnet upp i salongssofforna, och jag måste söka hamn så fort som möjligt.

Jag drog upp den på land dagen före en julafton, och där stod den på sin primitiva slip med stöttor av pitprops och strandvrak. Men så kom havsisen på vårkanten och sköt skiva över skiva, klämde undan stöttorna (ty i Roslagen drar man inte upp båtar ordentligt, om de inte äro ens egna). Jag sade nyss, att jag drog upp båten. Jag hade naturligtvis folk som gjorde det och som bara längtade efter att arbetet skulle ta slut, så att det (folket) fick komma hem till mig och äta kalops [93] och dricka toddy med stora supar och Norrtäljeöl. Jag var en stor filantrop på den tiden. Nu är jag det också men på annat sätt, praktiskt.

Havsisen kom alltså och sköt undan stöttorna, och kostern ramlade ikull. Bräckte två bord, vilka vid undersökning befunnos ha ungefär samma konsistens som torrt Hellgrens snus n:r 2 — ruttna, omöjliga.

Jag sade, att jag inte ville ha med den kostern att göra mera som båt utan tänkte hugga sönder den till ved, när vårvintern kom. Det var visserligen synd om en massa detaljer, särskilt om trallarna — ni lantbor vet förstås inte vad trallar är — det är någonting med urholkningar i, plats för buteljer och glas. Och den här båten såg i sitt inre ut som en bikupa. Alla kubikdecimeter (bikupdecimeter), som icke hade upptagits av de förra ägarnas stofthyddor, bestodo av trallar. Det hade med ett ord varit en vanlig Stockholmsgrosshandlarfyllbåt av den mest renodlade sorten. När jag kom ombord för en segling och satte ner min vanliga liter och ett dussin öl, tycktes de andra oupptagna hålen gapskratta åt mig. Eller gapa hungrigt.

Nåväl! När mina byamän hörde, att jag tänkte hugga sönder kostern till ved, skickade de en deputation. De ville köpa kostern och ha den som kvarnbåt. Man seglar nämligen här i skärgården med säden till någon ö, där det finns kvarn. Jag varnade de delegerade. Jag sade, att det inte var en båt utan en likkista. — Nå, den likkistan skulle de nog reparera. — Men jag ville inte ha deras [94] liv på mitt samvete. — Nej, nej, felet var det att jag inte hade skött den, båten var den bästa båt av det slaget i hela Roslagen. — Vad jag ville ha? — Ingenting, men jag tvår mina händer, jag vill ingenting ha att göra med er drunkning. — Hi-hi! Drunkna! Då simmar vi hem hellre på säckarna — va kostar båten? — Ingenting, men kom ihåg, att ni, som ä gamla sjömän, får klara er bäst ni kan! — Vem ska båten skrivas på, för den måste ha nån ägare? — Jag skänker den till hela byalaget.

Därigenom hade jag mig ovetande sått split i byn. Ty ingen ville stå för rulljansen. De seglade några gånger till kvarns och funno, att hon läckte. De slogo på blyplåtar, drevade här och var, men var och en av ägarna fordrade av alla de andra, att de skulle se efter det hela. Det blev gurgel och fiendskap — och en vacker dag sålde byalaget båten till några arbetare vid Finnby såg för en spottstyver.

Reparationerna hade ju varit ytliga, och det kommo Finnbypojkarna snart underfund med. Hon började läcka på fullt allvar. Mellan Grisslehamn och Finnby är väl en svensk mil. Med god bris hunno Finnbypojkarna segla mellan Finnby och Grisslehamn, men nätt och jämnt. Ty då kostern kom mitt för Käringsundet, var den halv med vatten, och de hade intet annat att göra än att köra den på grund. Så gingo de i land, söpo och dansade, och när hemresan gällde, gällde det också att pumpa läns, hissa på och segla för att på morgonen åter tvingas sätta båten på grund i [95] Finnby innan han sjönk. Intressant nog, även som segling betraktat.

Jag vet verkligen inte, var båten finns nu, men möjligen har den reparerats och tillhör vår stolta skärgårdsflotta.

Nu återvänder jag till det, varifrån jag utgick: — Giv aldrig bort något, som är ditt eget. Men har du fått något, så låt det gärna gå vidare!

Jag betalade så litet penningar för båten i jämförelse med det nöje, jag haft av den, att jag måste betrakta den som skänk. Men de ädla givarna ville inte längre äga den — kan det ligga något i det? Ville de pröva min duglighet på sjön? Eller ville de ge mig avsmak för sjön för att vara försäkrade om min existens och få nöjet att fortfarande umgås med mig? Detta är mig ännu en gåta. I varje fall var det dem en sjujäkla risk. Ty genom den båten fick jag smak för sjön, fast jag ofta i hårt väder satt och svor över de ädla givarna. I den båten lärde jag mig litet av segling och lärde mig att snåla med styrbordshalsarna. Men en gång måste jag sätta rakt på land en decembernatt och blev fördröjd, då jag samma kväll borde ha skickat gubbar till Strix. Ty jag måste leta mig fram efter stjärnorna mitt igenom en skog, som inte är så lätt att traversera. Medan en gammal fiskare stod och pumpade för att hålla båten uppe på den häll, där han stod och hängde med fören — visserligen i lä, men ändå. Ty det är inte lustigt alls att kliva i sjön i december, om det skulle gälla.

Nu återvänder jag än en gång till mitt filosofiska [96] fynd, som jag började med: — Giv aldrig bort något, som är ditt eget etc.

Finnbypojkarna kommo seglande som vanligt med min f. d. båt och satte på grund på det vanliga stället. Lördagskvällen var mörk men med ny, och jag kom med målskrin och staffli (hopfällbart) på ryggen från en promenad till ett ställe, där jag skjutit morkullor och där berget låg så helvetes vackert — medge, min broder, att vi ändå hålla på det pittoreska! Inom gränser, förstås! Eller utom gränser! Hur du vill!

Jag kommer alltså fridfullt. Visserligen hade jag en billig cigarr mellan tänderna, och den kanske lyste till ibland, då jag drog in andan särskilt energiskt, men jag menade ju intet illa med det.

Då dyker upp en man ur ett buskage och säger: — Vaffaen har du för sjukdom, dä lyser ju ur halsen på dej?

— Har du puckel på ryggen också? (Han menade målskrinet.) Å oförskämd ä du också, din sjuhundrade jävel! Men här ska du få si på en gosse, som plockar nåra hundra såna där jäkla snobbar som dej! Kom an! Kom an bara! Här har du den som va mä när knivarna gick, vet du va dä va?

— Jaså, du är för snobbi för å svara också — — men nu jävlar å slå larm — säj om dä du sa nyss, säj om’et bara, så ska du få hosta opp tarmarna genom näsborrarna!

— Sån en feg jävel — han ä rädd för en fatti arbetare — som sliter å släpar för — å köss mej! Kom tebaks ska du få si på en utsjungning så håren ska rakna på dej — nä’ru, här visslar kulerna — akta’rej — jösses — ess — — —

Hans fruktansvärda hotelser drunknade i dyningens arbete bland strandstenarna och sydostens bråk i altopparna. Jag gick hem och lade mig oantastad.

Men dagen därpå mötte jag Fridolf Mattson. Han frågade: — Kom inte Engström i bråk mä Finnbypojkarna i går? Di va här mä Engströms gamla koster.

— Nej, men dä va en jävel, som hostade ett slag, fast ja brydde mej inte om’et. Jag gick hem, å han såg ut som om han var lika nöjd.

— Nä, men jag tänkte, eftersom Engström hade den vägen hem, förbi kostern, så kunde di väl inte låta bli å bråka, fast di borde veta, å vet mä, att han ä som en prisänt utå Engström, å hadde inte Engström vari te, så hadde di ju inte haft kostern.

— Nej, di bråkade inte. En skällde lite, men dä vet en väl en lördagskväll, å mä en hel helgda framför sej, hur dä ä!

— Ja, men ja träffade på dom, vell säja en, å dä va själve Adelgren, som står för kostern. Jag kommer vägen fram å skulle hem, å så kommer Adelgren fram å säjer: — Va i helseke går du här å stryker ätter, jäkla bonne? sa han. Ja sa: — Vill du smaka kniven? Å därmä så tog han opp en stor sten, å ja frågte igen, om han ville smaka kniven. Å så drämde ja te’n så han stöp.

— Nä, mä en gärsgårdsstör, å han stöp mä dä samma. Ja va tebaks å titta på han en halvtimme ätterpå, men han lå som han lå. Dä va samma kar, förstås, som hostade emot redaktörn, förstås.

— Nä, han va borta i da môra. Ja gick förstås opp ett par gånger på natta å tittade på aset, för ja va liksom lite inkiätt å schalu, om ja skulle ha drämt te’en för mycke, men tredje gången ja kom ut, så va dä bara blospår ättern. Men ge inte bort en koster te!

— Ja, men herre gud, det var ju Fridolf, som klämde till honom först. Han bara tog en sten!

— Ja, dä förstås, men en vet ju aldrig va en sån där otäcking kan ta sej te!

P. S. Jag ger aldrig bort en koster mera. Fridolf Mattson har sedermera utvecklat den fara, [99] jag kan komma att löpa. Och jag ger inte ens bort en rutten bit av en grästross. Ty en vacker dag kan jag få stryk av nya ägarn. Så är livet! Giv intet! Tag bara, om du har krafter! Men det har du inte, lika litet som jag.

Olika kulturer.

Jag behövde en naken modell, en gubbe, och vände mig till åtskilliga fiskare med hövlig förfrågan, om de ville blotta sina behag för mig. Jag förespeglade dem en hel tia för en seans på en halvtimme, ty det gällde bara teckning. Fast det är icke bara det. Men ingen ville!

— Stå som en apa, det vill jag inte, om Engström också betalade hundra riksdaler. En har väl någon skam i kroppen!

Jag försäkrade att det inte var något för Strix utan en privatsak och att det gällde benen och ryggen, vilka jag ville ha så gubbiga och magra som möjligt. Och den lilla potatismagen, rynkig och vacker, fast man nog kunde ha sått havre i rynkorna med deras goda jordmån. Nej! Ingen ville blotta sina behag för mig.

Jag gick in till pråmskeppar Söderlund och talade med hans hustru, ty man bör alltid börja med kvinnorna, om man vill nå något mål.

— Tror inte fru Söderlund, att Söderlund skulle vilja stå modell för tio riksdaler en halvtimme? Jag behöver en mager kropp och en [101] gammal kropp. Söderlund ser ju tämligen mager ut och gammal är han ju också.

Fru Söderlund, gift med Söderlund sedan fyrtiofem år, svarade: — Toker, han Engström! Inte vet jag om Söderlund är mager eller fet! Inte ser han fet ut i ansiktet åtminstone — — —

— Jag skulle väl skämmas ögonen ur kroppen om jag skulle få se en karl naken!

— Ja det ha vi och det är ingenting att skämmas för. Men jag har inte sett Söderlund naken. En sir väl inte på nätterna, när det är mörkt! Men kan Engström få Söderlund att klä av sig, så gärna det! Men jag tror’et inte. Vad skall det tjäna till för resten? Om han ska rita, så kan han väl rita folk med kläderna på. Någon hut och skam ska man väl ha i kroppen.

Så resonera svenska bönder faktiskt. De äro rena som änglar och deras vita vingar ha stoftet kvar orubbat. Utom då det gäller affärer. Man påstår att judarna ha särskilt utvecklat affärssinne. Men jag undrar om de inte ligga under svenska bönder och särskilt Rospiggar i fråga om ekonomi. Kvinnan förstå de på sitt speciella sätt, primitivt och sunt! Det är något av skapelse i deras erotik, något som icke kan diskuteras. Eden eller helvetet med naturkrafterna lösgjorda och lugn sömn och trötthet. Som då djur eller blommor älska.

En gång reste jag långt söderut i Europa och kom i sällskap med en rumänisk skald, en svart fan, som hade smutsig krage och såg ut att ha löss. Jag minns inte hur vi kommo i samspråk, men jag minns att vi plötsligt voro mitt inne i en ilsken debatt om kvinnan. Tåget stannade vid en liten station — det var i Tyrolen. En kvinna steg ombord på tåget och placerade sig mitt emot oss. Hon var verkligen mondän, utan överdriven parfym och utan något annat shocking. Men hon hade något i sitt ansikte, som talade om erfarenhet. Hennes väska var tip-top och när hon öppnade den och lädret fick rynkor, luktade den dam .

Min reskamrat, rumäniern, tystnade och försjönk i beundran. Hans svarta ögon strålade ut erotik, men erotiken gjorde sig något löjlig, då man såg hans smutsiga krage och hans orakade haka. Han blev sentimental och lyrisk. Han generade damen. Hon talade med sina nedslagna ögonlock och visade tydlig nervositet, ty skalden fixerade henne oförskämt.

Jag steg upp och gick ut i korridoren, vinkade åt rumäniern och han kom. Jag förehöll honom det oriktiga i att göra damen generad. Kunde han inte låta bli att fixera henne så där, skulle jag be att få ta en annan kupé och bereda plats för skalden där också. Ty jag reste i första klass, skalden hade andra.

— Nej, sade skalden, och hans svarta ögon sköto blixtar. Jag förstår kvinnor. Hon påminner mig om en älskarinna jag hade en gång, [103] en kvinna från De Svarta Bergen, från Montenegro. Hennes hud var sval som ormskinn, eller som luften i ett tempel, men i hennes sköte brann hundra helvetens eld.

— Aber mein Lieber, sade jag, dies haben sie von einem rumänischen Dichter gestohlen. Ich habe es gelesen, wo erinnere ich mich nicht. Aber eben so gute Sachen schreiben wir auch in Schweden.

— Ich bin derselbe rumänische Dichter, der ich dies geschrieben habe, sade skalden högtidligt.

Och skalden gick in i kupén och placerade sig med glödande ögon mitt emot föremålet. När vi kommo till nästa stad, försvunno de båda arm i arm i folkvimlet på perrongen.

Just nu tänker jag mig möjligheten att skeppar Söderlund eller fru Söderlund skulle komma ut i Europa på Orientexpressen. Jag undrar om någon rumänier med glödande ögon skulle kunna förmå henne att befria sig från halvyllegrejorna. Eller om ett par svarta ögon skulle kunna förmå skeppar Söderlund att lägga av kostymen från skräddar Lundin.

Olika kulturer! Jag kom att tänka på kontrasten och ber läsaren om ursäkt, om jag möjligen stört hans sinneslugn.

Österblom.
En rospigg.

Det blev rykande sydost med snöstorm nyårsafton. Syrengrenarna slogo på fönstren som om de ville in i värmen. Havet dånade.

I kvällningen klampade det på förstubron och fumlade på dörren. Låset gnisslade. Jag gick och öppnade, nyfiken att veta, vem som gjorde mig besök en dag, då var och en i regel håller sig hemma.

— D’ä bara jag, vill säga Österblom. Jävla väder! Eftersom Engström vill ha lake, så har jag en knippa med mig. Jag hann inte vittja mer än tre ryssjor, förrän stormen kom på mig.

— Det är bra, Österblom, stig in och få något varmt i kroppen. Vad sägs om en kask i kylan?

— Ja, det vore väl syndigt att säga nej, när guds gåvor bjuds — — laken ä fin, ska jag säga, och romstinn som tullvaktmästareflickor — 70 öre kilot — och så har jag allt en and, som jag sköt i Strömmen i går — en krona, gör mej 3 kr. 80 öre, eftersom laken är 4 kilo jämnt, god vikt. Det blir lagom till snuspengar för nyårshelgen.

— Åja, men det behövs också lite att skölja ner’et med. Och julbrännvinet är gunås slut. Det skötte pojkarna om så ledigt som ingenting. För jag skall berätta, att de kom hem båda två från Göteborg dagen före julafton. Skutan deras kom ut för en körare på Nordsjön, som tog bort tre man och däckslasten. Det var just som tur, för nu fick de komma hem över julen och smaka på strömming och lutfisk. Det är fem år sen de var hemma sist.

— Men stå nu inte här och stampa i förstun! Äsch, vad gör rena snön! Kaffet står på spisen och kaggen skäller än, när man smakar på honom. Stig in bara!

Gubben Österblom slängde lakknippan, anden och mössan i ett hörn på förstugolvet och klev in.

Snart hade jag ordnat allt och fått Österblom placerad i min bästa stol med en svart cigarr mellan de svarta tandraderna. Han spann som en gammal katt. Kaskarna ångade. Stormen ven därute.

— Det är för märkvärdigt med pojkarna, sade Österblom. För de har sett precis detsamma som jag på sjön. Det är inte alla som har gåvan, se, men jag har den, och de ha ärvt den efter mig. De såg Sjöfröken ombord mitt på Nordsjön, när de hade det som värst.

— Känner inte Engström till Sjöfröken? Det var faen. Och har ändå så mycket böcker, men det är väl bara romaner och traktater och sånt skräp. Har han inga böcker om sjöfart och seglation? Där bör det väl stå på varenda sida om Sjöfröken. Jo, en skuta, som inte har en Sjöfröken ombord, den är det ingen lycka med. Och det kan man för rexten veta på förhand, om en skuta skall ha lycka med sig. Som för exempel, när de byggde Hoppets Wälgång härnere på Väddön och folket hade gått hem om kvällarna, så arbetades det och bultades i skrovet om nätterna lika förbannat som om dagarna. Det var inga goda tecken, och hon förlorade också nere i Spanska sjön. Det var just ingen som ville bli skeppare på henne, men så var det den tokstollen Eriksson nere på Rådmansö, som tog henne. Ja, han fick armen avsliten i en kink i ankarkättingen första resan. Andra resan tog Petter Storm henne, han ifrån Marön, och de kom ut för orkan i Kattegatt och Petter gick överbord och på hemvägen satte styrman henne på grund norrpå Bornholm, och där står hon än.

— Jo, det skall jag kunna berätta för Engström, för jag har sett henne många de gånger. Hon syns ju inte så mycket, för det är bara då det är mörkt, som hon kommer fram. Men hon är klädd som den finaste fröken på det finaste kaffehus i Stockholm eller Lübeck eller Havre eller var faen som helst — i silkekjolar och tyll och köpkläder. Och om hon visar sig under storm [107] då och då, är det inte farligt, men försvinner hon och går i land, då kan man hälsa hem. Pojkarna såg henne, och de hade fått lärdomen av mig, så de var inte rädda ett dyft. De bara flina, när skepparn sa åt dom att ta på sig livbältena. Håll räjt, kapten, sa de, här vilar inga ledsamheter, och ändå gick sjön över skutan, så hon såg ut som ett grund. De turade om till rors och fick henne klarad. Och de skall visst få något slags belöning, säger de. Schål, schål! — Ja, nu söp jag jämnt ut, men det finns mer i flaskan, ser jag. Tack, tack, det lenar opp kylan för en fattig fiskare, som får ligga på knä på isen i timtal och vittja ryssjor. — Men sej mej, Engström, jag tycker att hanses hund, den där Dackel, börjar se gammal och skrabbig ut. Han har väl sett sin bästa tid. Kan inte jag få överta honom?

— Hundolja! Koka hundolja på honom, naturligtvis, för det är det bästa i hela världen att täta skor med. Jaså, går det inte? Ja, det är synd det, för det skulle bli mycket hundolja av den. Om Engström skulle ändra sej, så säg bara till Österblom! Det är väl bättre, att det blir hundolja av honom än att han ligger och ruttnar i jorden! Jaså, inte det! Schål, schål! Ja, nu söp jag ur. Det var riktigt gott och starkt kaffe Engström har, och brännvinet är Norrtäljebrännvin, kan jag förstå, 46 %. Jaha, den som bara kunde få kylan ur kroppen, men det är svårt för en gammal man. Jaså, han skall arbeta nu? Skall det vara arbete [108] för en fullvuxen karl att sitta och spreta med en liten penne? Då har han aldrig hållit i ratten på en fullriggare dikt bidevind i storm med byar och hög sjö. Ja, ajöss då och tack! Hör nu, Engström, han kunde gärna betala 75 öre kilot för laken, så blir det jämnt 4 kronor jag skall ha. För Karlsson i Norrviken tar 75 öre.

— Österblom vet, att jag inte är snål, men Karlsson tar bara 70 öre. Försök inte, Österblom! Ger man en rospigg ett lillfinger, tar han hela handen, det känner jag till sedan gammalt. Hur vet Österblom, att Karlsson tar 75 öre?

— Och nu får Österblom bara 70 öre, som han har begärt. Vad säger Österblom om det?

Myrstacken.

Det blåser hård nordost och träden på min gård fladdra för vinden, bocka och buga, och jag tycker synd om bladen, som måste hålla sig kvar, kosta vad det vill. Det är lönnar och syrener, som brottas med stormen. Ibland susar det så att jag tror, att ett träd sjunger sin svanesång — jag törs knappt titta ut genom fönstret — men i nästa ögonblick reser sig lövmassans kontur och ser uppkäftig ut, fast den darrar längst uppe, och jag tänker: — Hej på er, mina gamla träd; ni klarar er nog! Jag sitter inne i min s. k. salong och ser hur ni arbeta. Jag arbetar också, men jag känner mig vara i lä härinne. Det är min fördel.

Jag undrar vad en syren tänker, då en vind plötsligt och brutalt blandar sig i dess liv. Kanske känner syrenen blåstens andes pust som en smekning. Syrenen fläktar som i astma, men njuter kanhända. I varje fall betyder blåsten gymnastik för träden. Blåsten är trädens Müllerska system. De bli starkare och friskare genom denna ideliga rörelse.

Jag tänker också på de vresiga och knotiga [110] tallarna, som kanta mina berg. De visa en knytnäve utemot havet, där stormen härjar. De skulle vilja höja sig högst mot stjärnorna, men stormen böjer dem och de krypa som ormar. Men i deras krypning ligger en sjujäkla protest.

En tall säger: — Jag har gett mig fan på att fortplanta mig ända ned till havet, men så komma år av stormar och tallen vrider sig i kramp. Jag ger mig! Han ger sig, men hans tallsjäl är full av opposition. Hans byggnad blir ett hotande system av knytnävar och han glömmer nästan sin fortplantningsuppgift för försvarsfrågan. Stundom vill jag försöka se på tallens arbete rent psykiskt, men då blir jag lika ofta rädd inför hans symboliska kraft. Jag vet ju, att varje strå, varje lav, varje svamp kämpar samma liv, men jag inbillar mig att tallens liv är mera likt mitt eget. Jag vet, att denna åsikt beror på en svaghet hos mig — ett försök att lista ihop det mänskliga hos mig och tallen. Jag vet, att hans gester i striden mot vind och fattigdom icke äro mänskliga. Men jag vet också lika jäkligt säkert, att vi människor alltid tvingas att försöka översätta andra varelsers språk till vårt eget mänskliga. Vilket betyder begränsning.

Jag kom att tänka på myror just nu, därför att en myra kröp över papperet. Stundom inbillar jag mig, att myrorna stå socialt högre än vi, att de ha fattat och genomfört begreppet samhälle bättre än vi. Den, som har stått lutad över en myrstack och sett och uppfattat deras kooperativa känsla, måste stanna och undra, om de icke ha nått längre [111] än vi, som ännu icke nått längre än till fiendskap och bellum omnium inter omnes.

Varför skulle icke myror eller bin ha nått längre än vi? Jag kan icke se någon hindrande orsak. De äro starkare än vi. De släpa fram i en oländig terräng fruktansvärt stora stockar och block och placera dem just där de behövas. Jag vill icke be läsaren röra om i en myrstack, ty man bör icke störa andra människors arbete. Men kasta ned ett löv eller en orm eller en trädgren — se hur hela stacken ögonblickligen koopererar! Och när jag står med mitt förstoringsglas och kikar på det myllrande samhället, tror jag mig stundom fatta något av den stora gudomliga lagen och förstå, att vi äro på väg åt något håll — gud vet vart.

Jag stod häromdagen och betraktade en myras arbete. Jag hoppas, att hon av ledarna hade fått i uppdrag att utföra arbetet eller kanske på grund av den Eviga Lagen känt sig manad att draga just det strået till stacken. Det var en ruttnad träbit — åtminstone föreföll den mig vara något i den stilen. Jag vågade röra myran. Det var kanske inte fint gjort, men jag kände mig som en jätte gentemot den lilla blanka som i rustning klädda företeelsen. Jag menade intet ont och jag rörde henne — eller honom — ytterst diskret. Myran lämnade ögonblickligen sin träbit och begav sig uppåt mitt pekfinger. Jag ångrade genast att jag stört henne i hennes förehavande och släppte ned henne mitt ibland hennes arbetande kamrater. Ögonblickligen störtade hon åt det håll, hennes [112] träbit låg, gick över andra arbetare, knuffade och bråkade, såvitt jag med mina mänskliga ögon kunde se, stannade ibland och talade med bekanta och nådde slutligen sin träbit. Men ett par andra kamrater hade redan börjat röra på träbiten och mötte den rättmätige ägaren med ilskna tentakler. Jag deltog ju icke i deras samtal, men de kände på varandra och gestikulerade vilt med spröten. Det hela resulterade i att min speciella myra grep träbiten och fortsatte uppåt stacken. Runt omkring levdes ett rasande liv. Det gällde att reparera halva byggnaden, ty natten förut hade en räv varit och skrapat sönder myrornas stolta palatser. Min myra gick målmedvetet in i ett hål med sin träbit. Under tiden sysslade tusentals myror med andra ting, barr, blad, frön och dylikt. Och det var ganska intressant att iakttaga, hur var och en skötte sin uppgift. Min speciella myra dök in i ett hål, placerade träbiten i hålets mynning och stannade där. Det såg ut som om myran skulle ha tagit en åkarbrasa. Plötsligt kommo två myror och förde ned träbiten i en mystisk gång. Min myra satt kvar och såg ut som om hon hade fullgjort sin plikt. Ett par andra myror kommo fram till henne och tycktes tala vredgat och indignerat. Min myra reste sig och gestikulerade med framkroppen. Det blev en allvarlig domstolsförhandling. Jag stod andlös och undrade över vad som möjligen hänt. Och plötsligt störtade sig de båda domarna över myran och förvandlade henne till ett lik. Det verkade avrättning och möjligen [113] hade hon gjort sig skyldig till något brott. Vad vet jag?

Den där myrstacken har jag inte långt från mitt hem. Jag brukar hälsa på där. Myrorna ha ett väldigt göra, ty stacken är mer än till hälften förstörd. Och sommargästerna, som gå förbi, röra stundom om med sina käppar i den bruna historien.

Då hatar jag sommargäster. Jag tänker att en myras hem kan vara lika mycket värt som en sommargästs. Tänk, om man skulle komma och röra om i en sommargästs hus som man rör om i en myrstack! Jag tänker, att sommargästen skulle svära och frammana andar! Inte sant?

Men om sommargästerna kunde förstå, att om de med sina käppar röra om i en myrstack, betyder detta ungefär detsamma som om någon gud rörde om i London med en kometsvans; då kanske de skulle bli hövligare och vänligare. Och finare. Vilket är viktigast!

Lotsen Pettersson.

Jag satt utanför min stuga på Harön och målade av min röda vägg och mitt gröna gräs, där vårblommorna blänkte som blå stjärnor, då f. d. lotsen Pettersson kom in med en kasse fisk. Han tog onödigt långa steg och hans ögon voro beslöjade men målmedvetna.

— Vi har fått fisk utå faen, sade han, och jag tänkte presenta Engström ett par kilo.

Jag blev generad, ty jag kände inte Pettersson något vidare. Han var en blond jätte på sexti år, hade tre medaljer och en ohygglig törst. Detta var ungefär allt jag visste om honom utom det sorgliga faktum att han hade satt bort en tysk ångare på Kvarngrynnan och blivit avskedad. Sedan blev han goodtemplare, vilket betyder detsamma som att supa så mycket man orkar, i hemlighet förstås. Jag förstod att han ville ha sprit.

Jag sade: — Vad får jag bjuda Pettersson på? Vichyvatten eller kaffe eller choklad? Eller te? För Pettersson dricker ju ingen sprit?

— Choklad!?? Pettersson gapade och visade [115] ett par rader gula tänder. Neej, d’ä som att äta jord, och jag är ingen daggmask. Det skall jag säja Engström först som sist! Jag förstår hanses vänlighet, för han tror att jag är goodtemplare, men det yrket lade jag bort för ett par timmar sedan.

— Det stoppar länge, men har han whisky, stoppar det ändå längre. För det är en jävel som har retat mig, och det duger inte med gamla Pettersson. Han vred om ratten medsamma och slutade med goodtempleriet. De har tagit ifrån mej min plats, men medaljerna kan de inte ta ifrån mej. Och de här gröngölingarna, som lotsar nu, skulle vara tacksamma ibland att få gamla Pettersson med sig — vill Engström ha fisken eller vill han inte? För här krusas inte — neej, så faen dä gör!

— Det betyder tydligen, att Pettersson vill veta om Pettersson får en grogg eller inte! Pettersson får en grogg, och jag är tacksam för fisken!

Jag sade till om en grogg i köket, och den kom. Innan den kom, invigde Pettersson mig i situationen. En ung lots, som också var goodtemplare, hade varit gaddig och slängt ut ett par ord om att det inte var så helt med Petterssons nykterhet.

— Jag blev förbannad och gav honom en vinge, så han dåna ett slag, och sa att det angick honom inte.

— Det ger jag faen! Folk skall väl höra opp! För resten skall jag tala om för Engström att spriten har räddat mig flera gånger, och ju mer man orkar supa, ju bättre är det. Det svor både Pettersson och jag på just nu! Spriten har räddat mig en gång nere i Spanska sjön. Hade jag inte kunnat supa då, hade jag inte suttit här och hade inte kunnat ge Engström den här fisken!

Jag visste, att han var en god berättare och ljög mest av alla på Harön. Och jag visste också att han varit en väldig sjöman, som gjort rent hus på sjömanskrogarna litet varstans jorden runt.

— Neej, så faen jag sitter härute som en tiggare och dricker. Ska jag serveras, så skall det ske inne, kom ihåg det.

— Men inne är det hett som i helvete och fullt med flugor. Det är bättre här!

— Det gör detsamma! In med skrabbet — jo, det var det jag ville berätta, att hade jag inte kunnat supa så bra som jag kan, så hade jag gått till botten i Spanska sjön den gången. Det var med Ceres ifrån Liverpool. Då ska Engström se det var sjö! Å du hurrande jävel, vad det var sjö! Men sånt var jag van vid, förstås — och rädd har jag aldrig varit — den som tror det har sej en vinge, så särken blir tom.

Jag lät den tjänande systern, en av landets döttrar, bära in virket i den glödheta salen.

— Nu är det så, att vi har fått så mycket [117] fisk, så jag kan avstå den här kassen, sade Pettersson. Inte för jag vill ha något betalt för fisken, och inte för jag vill bli bjuden på nånting, men när Engström vill bjuda, så säger jag inte nej — för det ska faen va goodtemplare längre, när det kommer gröngölingar och skäller för att en tar sig en kläm, fast en är goodtemplare — — det passar mig inte, inte alls! Jag har tre medaljer och dom har jag förtjänat. Och då kan jag ha rättighet att ta mig en svavelsyring — va? Men det var inte det jag skulle berätta utan när spriten rädda mig i Spanska sjön. Vi fick en sjö över oss, som slog bort allt som var på däck — däcket blev som hyvlat, och alle man åkte över bord utom jag, för jag stog till rors, se, och tog hela sjön över ryggen. Engström må tro eller inte, så plurrade dom allihop utom jag, för alla var på däck. Och då passade jag på och gnodde ner i kaptens kajuta och bröt opp alla skåpena för att hitta tombuteljer och korkar — — men det var lögn! Där fanns inga tombuteljer! Bara fulla litrar med whisky och konjak och akvavit och vin, men vinet gav jag faen, se, för det fyller bara buken. Och så gav jag mig till att dricka ur en tre, fyra buteljer whisky och konjak och stoppade dem innanför skjortan med korkar i förstås, för en man flyter på fyra buteljer, som äro korkade. Och så plockade jag på mig en tio eller tolv flaskor till och fick tag i en livboj, och just som skutan sjönk, hoppade jag i med en lucka och en planka, som jag hade surrat ihop. Utifall att inte buteljerna skulle stoppa. Men luckan sjönk med detsamma [118] och plankan med, för hon var sur som ett gammalt fruntimmer och livbojen med, och där låg jag och funderade över om jag skulle gå till botten. För dussinet flaskor jag hade tyngde, så att jag fick nätt och jämnt truten över vattnet. De fyra tomma jag hade innanför skjortan stoppade inte. Då tog jag och bad till gud ett slag och satte i mig två till och korkade dom ordentligt och stoppade dem innanför också. Och då flöt jag. Men jag fyllnade till, så att ingen, som har blivit tagen av polis i Stockholm, har varit så full som jag var. Men då kom jag att tänka på ett gammalt sjömansrecept, att det går att supa sig nykter, och då söp jag ur ett par flaskor till och blev nykter som en spigg. Engström kan tänka sig, att det var nödvändigt — med den sjön som var, och för att inte få kallsupar måste jag hålla en liter för munnen hela tiden. Och ju mer jag söp och korkade igen flaskorna, ju lättare blev jag, och när jag äntligen blev upptagen av en engelsman, som såg, att det låg en man och söp i en sådan sjö, och kunde begripa att det var något galet med honom, då begrep jag, att spriten har sin välsignelse med sig. För den är ju skapad av vår herre, den såväl som choklad och stryknin och rävkaka och vanligt lageröl!

Ja, skål Engström! Det var längesen jag fick ett sådant kalas! Fisken går till just nu, och vill han ha en kasse då och då, så är jag inte så noga. Men goodtempleriet får de sjuka syssla med, och Engström behöver inte betala för lite fisk. En gång simmade jag över Haröfjärden — det blir [119] en halv mil fram och tillbaka — med en liter konjak och en liter brännvin i var sin mungipa och drack ur dem under tiden. Men jag var ung då. Sånt där gör man inte om på gamla dar — får jag inte fylla på Engströms glas? Det ser så tomt ut i botten — inte? Jasså! Jaha! Men då var jag pojke ändå, hade nyss gått och läst. Men jag var förståss den starkaste på Harön — skall inte Engström ha mera? Jag vill bara säga, att fisken får Engström gratis, och mer fisk kan han få, det kostar ingenting! Ja, jag skall väl gå då. Om han har arbete, fast det är skillnad på arbete, skall jag säga! Lägg till med lotsbåten vid en skuta i en storm som har stått tre dar — tror Engström det är bekvämare än att sitta här och smeta färger på en trasa? Ja, ajöss i alla fall och tack! Jag skall inte genera honom vidare. Men så långsint är jag inte, att han inte kan få en kasse fisk till! Ajöss!

En trollkarl.

Jag ägde en gång en vacker båtmodell, ett barkskepp, gjort av en konstskicklig sjöman. En gång då jag behövde modellen för några teckningar med motiv från sjön, var den borta och kom aldrig igen. Jag hade uttryckt mitt missnöje över försvinnandet, och en vacker dag fick jag besök av en gammal häradsdomare, som jag kände. Han hade tydligen något på hjärtat.

Efter övlig konversation om väder, årsväxt och fiske kröp hans ärende fram.

— Jag har hört att en sak har kommit bort från Engström och det är ju tråkigt, men en annan kan också ha lika tråkigt. Det är en sak, som har kommit bort från mig också.

Han lutade sig fram mot kaffekasken och viskade: — Vill han kosta på två och femti, Engström, så kan han få tillbaks sin båt.

— Nej, han viskade och blinkade, men följ [121] med till Tälje marknad i nästa vecka, så går vi till båtsman Gaj — han tar reda på både Engströms båt och mina skötar. Han kan sådant där, se! Annars tar han en femma för ett besök, men om vi kommer två på en gång, så blir det billigare, se. Det behöver inte bli mer än två och femti på oss var.

— Han sätter diarré på tjyvarna, så de inte orkar gå, och sen är det bara att hämta sina grejor, och de törs inte annat än lämna ut dem, för Gajen är de rädda för. Engström kan vara lugn för att hans båt kommer tillbaks, om han går till Gajen.

Jag hade länge önskat träffa en klok gubbe av gamla stammen och var villig att följa Johansson till Tälje. Gubben bodde alldeles i närheten.

Vi reste enligt överenskommelse. När vi en stund studerat Täljes brusande marknadsliv utan att upptäcka gubben Gaj i folkvimlet, förde mig Johansson till Bolaget och sade: — Det skulle nog vara bra, om Engström ville bjuda Gajen på något, för han blir kanske liksom ovillig, om han får herrskapsfrämmande, men får han konfonium, ger han nog med sig, för han tycker om sådant, se! Köp en flaska konjaksvin, det räcker med vanlig dynamit. Gubben är inte på marknaden, annars skulle vi ha sett honom. Han bryr sig väl inte om såna här roligheter längre, han börjar bli skrabbig.

Ja, vi gingo till handlarn och spände för hästarna igen och åkte ut till Gajens stuga. Han [122] var hemma, ty det rök ur skorstenen. Han höll på med kaffekokning. När vi bundit hästarna vid en grindstolpe, tågade vi in. Gaj satt på en pall vid spisen. Han var en liten snusig och vitskäggig gubbe, krokryggig och hjulbent och rökte ur ett piphuvud utan skaft. Han var klädd i en uråldrig fårskinnsväst, grå lappade byxor och träskor.

— Godagen, Gaj! sade Johansson. Känner han inte igen mig? Det är häradsdomare Johansson från Vätsjö och det här är Engström från norra socknen.

— Jasså, är det häradsdomarn? Men den andre känner jag inte. Han kisade på mig. Men sitt ner i alla fall!

Han steg upp och torkade av soffan med en skinnmössa, som låg på bordet. — Jasså, häradsdomarn är ute i stadsaffärder, kan jag tro?

— Nej, nu är det andra affärder, och affärder som Gaj ska hjälpa oss med. Det är frågan om ett par saker som har kommit bort, se!

— Inte kan jag nånting, tror nån det! Nej, häradsdomarn, emot tjyvar och elaka människor kan ingen reda sej. Vem har sagt, att jag kan nånting? Folk pratar då inte annat än dumheter.

— Åjo, nog kan Gaj, om han bara vill exmera sej till att hjälpa. Och ärligt ska han få betalt, och eftersom Petter står på elden, så kanske han kunde bju på kaffe, så bjur vi på konjaksvin, mens vi språkar om saken. Han har ju varit hjälpsam förut.

— Ho ho, vem har sagt det? Folk är tokuga [123] till att prata. Men nog kan jag bju på en kaffeslick om häradsdomarn och den andra, vad han hette, vill exmera, för jag har tre koppar, fast två är utan fat. Men inte kan jag något inte! Ho ho, neej, tycker nån det!

— Nej, inte kan jag något, men far min kunde, han! Han var den skickligaste till att doktorera i hela Roslagen. Han kunde stämma blog med ögona och dra i led och lite utav varje, men inte kan jag något, inte!

— Ho ho! myste Gaj. Se, far min, han fick ta vid, när doktorerna i Tälje och Stockholm sa ifrån sej de sjuka. Men han hade lärt av en finne också, för de kan.

— Ta nu en redig kask, Gaj, det kan han behöva! Det vankas väl inte så ofta, kan jag tro.

— Tack, häradsdomarn, neej, gunås så visst, vad det inte gör. Stopp å belägg! Jag tål nog inte så mycket, som när jag var pojke, för då fanns inte min like i Roslagen, vad det beträffar.

— Jo, se det är så — vänta nu, ska Gaj få höra — att det har kommit bort saker för oss här, Engström och mej. Och om Gaj ville vara så hygglig och hjälpa oss med det, så är vi villiga att betala vad det kostar.

— Inte kan jag nåt. Det mesta har jag glömt, och så är det syndigt för resten.

— Inte är det syndigt att hjälpa folk att få tillbaks sin välförfångna egendom. Skål, Gaj!

— Int kan jag nånting, inte! Och för resten är det så mycke grejningar och ordnamenter med sånt där! Och kanske jag inte har hemma allt som behövs. Är det nån särskild som misstänks? Jaså, si då blir det allt lite kostsamt, fast jag skall göra det så billigt som möjligt för fängningens skull. Det blir fem kronor person.

— Skål, Gaj, sade jag. Men behöver Gaj inte veta vad det är för nånting som är bortkommet?

— Neej, det vill jag inte veta, för då förgår kraften. Men det var mat för en sjuk det här, det får jag säja. Varifrån är han egentligen?

— Då känner han Målar-Nisse, d’ä en tokig jävel, när han inte sitter inne. Men skicklig är han, när han är nykt. Han skulle förtjäna pengar som gräs, om han inte söpe så okristligt — han känner väl Målar-Nisse, han som strök kyrktornet i Ensta? Han brukar bo hos mej, när han är på trakten, å starkt har han alltid med sej när han kommer.

Gubben Gaj började bli upplivad. Han gick till spisen och skakade på kaffepannan.

— Å, Petter skäller än, så vi kan få påfyllning. Ska det vara en slick till?

— Jo, den ska han tro var en doktare hela dan! Men han hade fått gå igenom mycke hos finnarna, innan han blev den han blev. Han fick trampa på Nya testamentet och svära, men vad han svor på talte han inte om. Schål! Jo, jag har nog kvar gubbens ordningar, men dom visar jag inte — neej, inte för hundra riksdaler, så fattig jag är! Han lärde mej en hel hoper förstås, men det är ju syndigt att hålla på med sånt här. Schål, schål, häradsdomarn, varför super han inte?

— Det var dyrt, det där, sade häradsdomarn. Kan det inte få bli för billigare?

— Neej, det är stört omöjligt! Det är så mycket som skall skaffas ifrån abeteket och lite varstans ifrån. Schål, schål! Och meklamenterna är dyra nu för tiden, när en är för gammal att göra dem själv.

— Ja, det skulle vara att samla harar. D’ä väl jag den enda i Sverget som kan vid det här laget — går det inte? Jo, så faen! Det var en gång för många herrans år sen, det var barvinter och nyfrusen is, och jag gjorde mina exter och filioxer nere på viken vid Rännarby, för jag såg [126] att sjövattnet skulle stiga — och jag lag ut lite på viken åt hararna. Det var första gången jag provade det knepet, far min hade lärt mej det. Och på morron, när jag kom ner till sjön, var viken full av harar, och de satt så tätt som de kunde sitta, viken var vit av harar. Så nog hjälpte gubbens resäft, alltid! Jag smög mej fram förstås och sköt en — och alla de andra satt stilla. Så laddade jag om och sköt igen, och alla de andra satt stilla. Och så sköt jag så länge jag hade krut och hagel och alla, som inte var döda, satt stilla lika förbannat. Då begrep jag förstås att de hade frusit fast med fötterna och jag sprang hem efter en lie och lånade granngårns höskrinda och två hästar, och så mejade jag och körde hem två och ett halvt lass harar, som jag sålde till Stockholm, men jag fick inte så mycket pengar för dem, för hare var billigt på den tiden. Det är många år sen. Schål!

— Ja, för fängningens skull ska det få gå för femti kronor — det är inte opris.

— Var inte dum, Engström! Det är för dåligt med hare hemma, så lägg inte ut några femti kronor, när vi få betala våran tjyvaffärd så dyrt! Var inte tokug!

— Men när jag hade sålt mina harar, fortsatte Gaj, röd i ansiktet och uppe i falsetten, så hade jag i alla fall så mycke pengar, så jag ställde till [127] ett kalas, som de talte om i Roslagen i sju år efteråt. Och vi dansade i stugan så elvajäkligt, så det låg så mycket golvsplint kvar efter oss, så vi hade till kaffeved en hel vecka.

— Hör nu, Gaj, sade jag, kan vi inte göra upp den här tjyvaffären med en femma jämnt?

— Jae vars, för fängningens skull, fast häradsdomarn har pengar som gräs. Jag är inte obillig, det kan ingen säja. Tack så mycke, många tack! Och är det något som fallerar, så vet I var jag bor. Ja, ajöss, häradsdomarn, å ajöss, va han hette! Ska I inte ta med dropparna, som är kvar i putellen? Å, tack å välsignelse! Jo, si dä blir nåt för gubben! Ajöss, ajöss!

— Han blev jämnt i hammarn, Gajen, sade häradsdomarn, då vi sutto i släden igen. Men nu kan Engström vara säker om sin båt och jag om mina skötar. Han har doningar i dragkistan, må Engström tro. De säger, att han har ett pekfinger av ett lik, som han sinar kor med, och kyrkfönsterbly och kyrkgårdsmull och ormgaddar och en svartkonstbok efter gubben far sin. Kyrkoherden har varit och talat med honom, för han går aldrig till skrift. Och vild säger de han var, när han var båtsman. Och jäntorna kan han lära, hur de ska göra pojkarna galna i sej. De springer hos honom titt och tätt. Och stöper gör han över de sjuka — förstås när doktorerna inte duger nåt till — och när gör de det, Engström? De bara klår efter pengar, för de behöver till fina kläder och fruar som inte kan koka kaffe en gång. Men varför [128] lämnade han kvar flaskan, Engström? Det smäller till och blir kallt!

Vi närmade oss det stolta Tälje, satte in hästarna hos handlarn och gingo upp på hotellet.

En vecka efteråt hade häradsdomarn fått igen sina skötar. Min båt förblev borta.

— Men varför går inte Engström i stugorna och ser efter om någon har blitt sjuk? Då är det ju hanses eget fel. Han måste gå omkring till folk och slå sej i språk och höra sej för. Varför gör han inte det?

Osarkrak.

För några år sedan övervintrade en europé hos polareskimåerna, jordens nordligaste folk.

Det var så mycket lättare för honom som han hade eskimåblod i ådrorna och talade språket. I övrigt var hans kultur modernt europeisk.

Han var son till en präst på Syd-Grönland och hade tillbragt sin första ungdom där. Men även för sydgrönlänningar voro polareskimåerna bekanta endast genom sägner. Deras sagoberättare talade om ett underbart folk långt nordpå, som klädde sig i björnhudar och åto rått kött. Men ingen av berättarna hade träffat någon som vågat sig så långt norrut, ty landet däruppe var stängt av is och solen gick aldrig upp.

Dessa sägner lämnade honom aldrig någon ro. De voro i hans drömmar dag och natt, och när han blev man, beslöt han uppsöka folket i norr. Han var min gäst någon tid just då beslutet höll på att mogna. Vi försökte leka eskimåer i kanot i brist på kajak.

Han lärde mig grönländarnas sätt att smyga på säl, att locka ejder och trutar — ty av en truts [130] vingpennor skär man de starkaste tafsarna för fiskkrokar. Man kan lyfta en karl i dem.

Och stundom roar det mig än att lägga mig i en skreva på den yttersta kobben, vifta med en måsvinge och ropa trrrrrr , trrrrrr så det smattrar över havet.

Han lärde mig krypa ur en kajak i dyning, att skära snöblock till hus och att göra en stark rem av ett helt sälskinn och att bereda den, men den proceduren talar jag helst icke om.

När han kom hem igen, åtföljdes han av Osarkrak, och om honom har han berättat, det jag nu går att skriva.

Själv har han tydligen ansett det betydelselöst i jämförelse med annat som han upplevat. Men det gör icke jag, och det är därför jag vill rädda det från glömskan. Vi kunna ju kalla min sagesman Knud.

När han levt ett år med polareskimåerna, jagat björn, valross, säl och ren med dem, deltagit i val- och narvalsmord och dåsat med dem under den långa polarnatten, kom hemlängtan med rodnaden, som bebådade vårsolen bakom de snötäckta fjällen och glaciärerna. Han började göra förberedelser för hemresan. Det gällde att sätta slädarna i gott stånd, utvälja hundar och ordna tusen viktiga småsaker.

Knuds vän Osarkrak, en vilde på 25 år, hade flera dagar gått i djupa tankar. De hade lärt sig bli goda vänner. De hade tillsammans i hundslädar sökt framtränga så långt norrut som möjligt, på [131] havsisen, över glaciärer, uppe på inlandsisen. De hade sovit tillsammans i bergsklyftor och ishålor, svultit och frossat under samma förhållanden, och nu skulle de skiljas.

Men en dag tycktes något ha mognat inom Osarkrak, och han sade: — Nu har jag visat dig mitt land, nu skall du visa mig ditt!

Detta hade Knud icke beräknat, men efter eskimåisk taktkänsla var det fullkomligt riktigt, och han kunde icke vägra.

Han hade visserligen sökt ge Osarkrak en föreställning om det europeiska samhället och begreppet stad, landsbygden med skogar, åkrar och underbara djur av alla slag, hästar, oxar och kor, får och svin, men han var samtidigt övertygad om att vilden endast av artighet låtsat tro på sådana sagor — ty eskimåerna äro mycket artiga. Nu skulle han emellertid få följa med och övertyga sig om sanningen av européns sagor, vilka voro mycket mera fantastiska än grönländarnas egna, som rörde sig om de farliga tornit , fabelaktiga väsen, av vilka grönländarna tro det inre av landet vara bebott, eller inuarudligkat , dvärgmänniskorna, som kunna döda blott genom att peka på målet, eller erkigdlit , som ha hundars underkroppar, eller amaroken , ett djur stort som ett fjäll, eller jätterävar och jätteharar, och tusen andra mystiska varelser — och först och sist om besvärjelser och andra storverk, utförda av deras angákut , trollkarlar och präster, som förstå att frigöra sina själar ur kropparna och förflytta dem vart de vilja.

Osarkrak följde Knud till Europa. Han hade icke en aning om de utgifter han skulle förorsaka, ty polareskimåerna veta ej, vad som menas med pengar. De idka ej ens byteshandel, utan var och en reder sig själv, och den som är oduglig som jägare går under.

När Osarkrak från den stora kajaken, ångbåten, satte sina fötter på storstadens kaj, förfärades han.

Jättelika hundar drogo slädar med hus på, i vilka människor bodde. Det var hästspårvagnarna och omnibusarna. Och människorna gingo omkring obeväpnade och i skaror som alfågeln om vårarna. Och det var ett buller och dunder, som när isen bryter upp för en väststorm eller som när glaciärerna kalva. Och man icke endast gick, man sprang som om en val strandat eller som det gällde att hinna undan en snöstorm.

Och bland allt detta stod Osarkrak, hemma i Grönland den väldige fångstmannen, föremålet för kvinnors längtan och beundran, men här bara en liten vindögd eskimå med långt blåsvart hår som flöt ned på axlarna, kobent och iklädd björnskinnsanorak, björnskinnsbyxor och sälskinnskamiker, och utan en harpun eller ens en kastpil att försvara sig med, om han blev anfallen.

Och han började springa blint åt det håll, där det såg minst farligt ut. Knud hade stor möda att infånga honom. Människorna gapade på den lille skinnklädde mannen, och Knud fann [133] det klokast att låta honom lugna sig inom fyra väggar. Han ville ta en droska, men Osarkrak ville sjunka ned i jorden vid annalkandet av jättehunden och den store, amulettbeprydde och pisksvängande trollkarlen, som satt vid det rullande husets vägg.

De gingo alltså till fots, och Osarkraks förundran växte samtidigt som hans rädsla avtog.

På bottnen av djupa klyftor, i vilkas väggar människorna hade urholkat sina bostäder, rörde sig den stora boplatsens män och kvinnor om varandra. Vad ville de? Vad var deras mål? Osarkrak fann deras beteende löjligt.

Och genom de väldiga och förunderligt genomskinliga tarmskinn, som voro spända framför de ofantliga fönstren, såg han deras husgeråd och amuletter. Han såg ting, som icke ens den störste angákok vid Kap York kände till. Och husgångarna voro så höga att man kunde gå rak genom dem. Men var drogo kvinnorna hudarna av de sälar männen fångat? Och när jagades det över huvud taget? Här gingo kvinnorna sysslolösa utan knivar i händerna och männen gingo obeväpnade fram och tillbaka! Ett förunderligt land, ditt land, Knud! Men de gingo väl på spaning efter oxar och får och svin, som du talat om?

De gingo in genom en väldig husgång, så bred som ett och så hög som två harpunskafts längd, gingo uppför en trappa av konstrikt slipade stenar och kommo in i ett rum utan britsar, [134] utan eldstad på golvet och utan skinn på väggarna. Ingen var hemma. Inga unga mödrar lågo nakna och gåvo sina barn di, och inget sälkött kokade över späcklamporna. Men männen voro väl ute på jakt och väntades hem och kvinnorna väntade väl på stranden för att ta hand om byte och kajaker.

Knud hade fört Osarkrak till närmaste hotell och sökte förklara detta ords betydelse: ett gästvänligt hus, bebott av stora fångstmän, frikostiga på kött.

Osarkrak gick omkring i rummet och undersökte allt, medan Knud per telefon gjorde sina dispositioner. Telefonen var de europeiska angákuts trolltrumma, medelst vilken man lät själen lämna kroppen och besöka andras själar. Detta föreföll Osarkrak helt naturligt.

Men under vandringen utefter väggarna upptäckte Osarkrak en knapp av valrosstand, omgiven av en ring av brunt flytträ. Han frågade, vad denna knapp betydde.

Knud svarade: — Om du trycker på knappen en gång, kommer en man in och frågar, om du vill ha kött. Trycker du två gånger, kommer en kvinna och frågar, om hon får betjäna dig.

— Ett underligt land de vitas land! Om man trycker på en benknapp en gång, kommer en man in, och trycker man två gånger, kommer en kvinna! Ett högst förunderligt land! Tryck två gånger, Knud!

Knud tryckte två gånger. En uppasserska kom in, fick några förfrågningar och försvann.

Knud gick ut i korridoren och hörde Osarkrak trycka två gånger. Flickan kom igen och gick in. Knud hörde ett skri av fasa och störtade in lagom att hinna befria den vettskrämda kvinnan ur eskimåens omfamning.

— Knud, sade Osarkrak, jag trodde icke, att du, som är min vän, skulle bedra mig på det här sättet. Men jag erkänner också, att jag icke riktigt trodde på knappens förmåga. Vi ha amuletter, som äro mycket mäktigare. Det finns tydligen också dåliga trollmedel hos kavdlunakerna .

Eskimåerna kalla sig själva inuit (människor). Européerna heta kavdlunaker .

En officer, som Knud eftertelefonerat, knackade nu och kom in. Han var i uniform med sabel vid sidan, och som detta var det första vapen Osarkrak sett i kavdlunakernas land, intresserade den honom.

Han uttryckte genom Knud sin förmodan att den användes att döda oxar, får och svin med, men löjtnanten lät säga, att den var uteslutande till för att döda människor.

Osarkraks ögon spärrades upp av förvåning. Men denna förvåning övergick i nästa sekund till en min av det ytterligaste förakt, och han vände löjtnanten ryggen med verklig indiansk grandezza. Han såg icke åt löjtnanten, så länge denne var kvar i rummet.

Ett vapen som aldrig använts! Osarkraks tro på kavdlunakerna hade fått ytterligare en knäck.

Men Osarkrak insåg, att han måste ha europeiska kläder och en käpp, ett tillhygge som han på gatan sett bäras av de flesta män och därför uppfattat som manlighetens huvudsakligaste attribut. Knud förde honom alltså till en konfektionsaffär.

Osarkrak valde en grå kavajkostym och en klädesmössa med skärm. Värst var det med skorna, men slutligen fann han ett par som icke tryckte för mycket. Och nu var Osarkrak i sitt tycke till det yttre en fullständig kavdlunak, då Knud påpekade hans fotslånga hår, som i alla händelser skulle ådraga honom nyfikenhet. Men Osarkrak ville icke höra talas om hårklippning. Att klippa håret är ovärdigt en man! I stället begärde han krage och manschetter.

Och nu gällde att föra honom ut till landet, ut till Knuds släktingar, där en eskimåfamilj från Syd-Grönland befann sig, vilkens överhuvud höll på att utbilda sig till kateket, och där han alltså skulle få sällskap.

Knud var rädd för svårigheten att få honom [137] med sig på tåget, men nu hade Osarkrak sett så mycket, att intet vare sig skrämde eller förvånade honom. Han ägnade sig nu uteslutande åt att upptäcka humbug.

Därute på landet fick han leva på eskimåvis så mycket som möjligt, d. v. s. icke jaga men äta tills han icke orkade mer. Där fick han för första gången se ett träd, och där fick han se kavdlunakernas oxar, får och svin, ankor och gäss. Han var lycklig.

En dag ville en av de kungliga prinsarna se den märkvärdige vilden, som nu för övrigt var halvt europeiserad, fast han ej ännu fattade vårt samhälles organisation. Osarkrak ville veta vad en prins var för något, och Knud kunde ej förklara detta på annat sätt än att en prins var en man som hade alldeles ohyggligt mycket mat året om.

Alltnog, de reste in till huvudstaden och begåvo sig till palatset, utanför vilket en vakt med bajonett på gevär gick av och an. Men detta trodde Osarkrak vara en fälla och började springa. Det hade regnat, gatorna voro smutsiga, Osarkrak, som var ovan att manövrera sin käpp, trasslade in denna mellan knäna och föll framstupa i smörjan, infångades och rengjordes nödtorftigt.

Sedan Knud lyckats övertyga honom att den beväpnade mannens sinnelag var uteslutande vänligt, fick han honom med sig uppför trapporna. Men i audiensrummet mötte en ännu fruktansvärdare fara i form av en engelsk rasren bulldogg. Ett sådant djur hade Osarkrak ej kunnat föreställa sig. Det liknade vad han möjligen fått höra om [138] kavdlunakernas djävul, och han sprang vettskrämd utför trapporna. Endast med största svårighet lät han sig föras upp igen.

Och prinsen och prinsessan kommo in, underhöllo sig genom Knud med Osarkrak en halvtimme — audiensen var slut — ingen mat — åter humbug! En prins hade alltså ingen mat.

På vägen tillbaka till järnvägsstationen passerade de en vilthandel, utanför vilken hängde ett rådjur. Osarkrak fordrade ovillkorligen att Knud skulle ta det med sig hem för att i någon mån återgälda den gästfrihet de båda åtnjutit i hans familj. Knud måste köpa rådjuret för att icke alltför mycket sjunka i Osarkraks aktning. Vad som menades med pengar, lyckades Osarkrak aldrig lära sig.

Liksom alla människor från arktiska trakter, som förflyttats söderut, blev Osarkrak sjuk. Han fick lunginflammation och svävade några veckor mellan liv och död.

Mellan tjocka bolstrar låg han och svettades och yrade och ropade på en snöstorm som det enda som kunde svalka honom. Och när krisen var över och han återkommit till medvetande och fattade sin hjälplöshet, matt till ytterlighet, som han var, fann han denna belägenhet ovärdig en man.

Han ville dö och bad Knud hjälpa sig. Han hade sett en revolver på en vägg, och med den skulle Knud skjuta honom.

Men Knud ville icke. Då bad han att få låna en papperskniv som låg på ett bord i rummet — han skulle visst icke göra sig något med den, han ville bara se den.

— Jag har hjälpt dig i mitt land och arbetat hårt som en man för dig, och nu vill du icke göra mig den lilla tjänsten att hjälpa mig dö!

Och så vände han sig mot väggen och varken tilltalade eller svarade Knud under två veckors tid.

Men med kroppens tillfrisknande blev också tankarna friskare. Han ville leva och började känna hemlängtan.

Kavdlunakernas land var stort och rikt, men det var icke ett land för en polareskimå. Han hade lärt sig kritisera oss. Vi voro starka och mäktiga, men vi voro icke konsekventa. I många fall voro vi dumma. Vår religion, om vilken han fått en liten aning, lämpade sig ej för honom. Varför ville vi inpränta våra lagar och bud i honom, då vi själva ej levde efter dem?

Vår klasskillnad förstod han ej. Våra sociala institutioner voro löjliga — till exempel vår uppfattning om och tillämpning av äktenskapet. På den punkten voro vi uteslutande dumma.

Han hade på kort tid lärt sig skriva och läsa. En av Knuds vänner bad honom skriva något i en minnesbok.

Han skrev — och här följer Knuds översättning: »Det forefalder mig, at I hvide Mennesker [140] elsker En — men gifter jer med en helt anden — og blir lykkelige.»

En parentes: Om Osarkrak råkade tappa något föremål i ett rum, där en kvinna befann sig, kunde det ej falla honom in att själv ta upp det. Det var kvinnans åliggande. Han bara pekade tyst och majestätiskt först på kvinnan och sen på det tappade — och blev åtlydd.

Jag fick aldrig se Osarkrak, men jag korresponderade något litet med honom. Knud hade bett honom göra en papperskniv åt mig av en vacker valrosstand. Han yxade till ett monstrum till kniv. Då Knud frågade honom, varför han ej lagt ned sin vanliga omsorg och skicklighet på arbetet, tog han en tidning och högg itu den.

Men av mig och andra vänner fick Osarkrak en massa knivar. Zorn sände honom dussintals Moraknivar. När han fick dem, sade han: — När jag kom hit till kavdlunakernas land, var jag fattigare än någon, men jag kommer hem som den rikaste av alla.

Och han reste. Nu är han åter fångstmannen. Kanske sitter han just nu på britsen i sin rökiga hydda och berättar om de mäktiga kavdlunakerna och deras humbug. Eller har havet kanske redan krävt honom som offer?

När jag nu skall avsluta berättelsen om Osarkrak och ser bläcket flyta ur pennan, kommer jag ihåg hans benämning på bläck. Den är vacker och innehållsrik nog: Tankens blod!

En tjur.

Aldrig trodde jag, att jag kunde springa så olympiskt. Men den som känner Norrgårdstjuren, förstår mig.

Beväpnad med en gäddsnärja på ett slantspö begav jag mig ut för att skaffa litet färskt till hushållet. I hasselhagen kom jag rakt på Norrgårdskornas don Juan. Jag hejdade mig ett ögonblick men ville icke visa mig feg inför korna. Jag försökte passera med bibehållen värdighet, men min röda skjorta tilltalade icke den fruktansvärde.

Det är vackert att se en karl ila till sin älsklings möte eller maratonlöpa eller rusa fram i ett bajonettanfall, men att se honom springa för en tjur inger inga skönhetskänslor.

Jag uppnådde ett träd och hann förskansa mig bakom det i samma ögonblick tjurens horn sargade dess bark. Som ung har jag gjort upp teorier om sättet att skydda sig för dylika anfall. Kammarlärdom!

Runt detta träd upplevde jag några av de allvarligaste ögonblicken i mitt liv. Ty en tjur kan utveckla både list och vighet. Det blev » en ringdans, medan mor väntar ».

I tjurens ansiktsuttryck fanns icke ett uns barmhärtighet, och skulle jag översätta hans tillmälen, bleve denna berättelse konfiskerad.

Jag måste uppgöra en reträttplan. Avståndet till närmaste gärdesgård var minst ett par hundra meter och träden växte glest mellan hasselbuskarna, vilka voro odugliga som skydd. Jag gjorde ett förtvivlat utfall med mitt grova slantspö och flög till ett annat träd, där samma scener som förut upprepades.

Men hur vacker var icke tjuren i sin vrede! Jag läste mord i hans ögon. Hans utfall voro blixtsnabba, och jag tvangs att utveckla hela den lilla förslagenhet, som kommit på min lott. Vid nästa träd låg något, som såg ut som en stör eller en grov gren. Ett ögonblick, då tjuren drog sig något tillbaka för att förbereda ett nytt anfall, flög jag dit, släppte slantspöet, som hindrade mina rörelser, och grep stören — ty det var en enstör, färsk och nyhuggen. Jag välsignade den bonde, som huggit den. Men den halva sekund jag använde för att få vapnet i min hand höll på att kosta mig livet. Jag kände eller trodde mig känna en smekning av ett horn i ryggen och höll på att falla, då jag räddade mig bakom trädstammen. Nu såg jag att där lågo flera störar, nyhuggna för skördens skull.

Jag fattade stören med båda händerna och [144] slog tjuren i skallen och jag kände, att jag icke slog falskt. Han stannade bråkdelen av en sekund. Jag slog ett slag till mellan hornen, och han drog sig långsamt tillbaka. Och i vild glädje lät jag ett regn av slag falla på det väldiga huvudet. Fnysande gick tjuren baklänges, långsamt och med värdighet. Men det gällde för mig att behålla övertaget, ty av erfarenhet vet jag att flykt endast retar tjurar. Han retirerade allt närmare gärdesgården. Där gjorde jag ett sista rasande utfall och rann över stängslet för att i nästa ögonblick lägga mig på rygg och dricka luft efter den ovana ansträngningen. Men om ett par sekunder kom den ilskna bölningen igen och tjuren började arbeta med hornen i gärdesgården. Jag dök in i skogen och var räddad.

— Ja, när en har praktik, så har en, men Engström har inte praktik! När en kommer ut för en arg tjur, så ska en inte ge sej till att springa — nänejmän! En ställer sej bara på alla fyra å går emot tjuren. Då blir han rädd, för då förstår han inte att det är en människa utan tar på skubben. Så gör jag. Kom ihåg det nästa gång, Engström! Jag vet’et, för jag har praktik!

INNEHÅLL.

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK BLÄCK OCH SALTVATTEN ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org . If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate .

While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org .

This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.