The Project Gutenberg eBook of Herr Corpwieth gentleman-detektiv, by Tre herrar

639. VII. 5.
Klackarna.
Den stulna korsetten.
Thomas Melóns äventyr.
Monsieur Boboche.
Äventyret i trettonde apoteket.

639. VII. 5.

De händelser, som skola skildras i det följande, utspelades under loppet av hösten 1913. De ha hemlighållits av dem som voro med och det av fullgoda skäl. Genom en tillfällighet har emellertid författaren till dessa rader fått höra berättelsen om de märkliga tilldragelserna, och han tror sig kunna förtälja dem vidare utan att såra några intressen eller någon av deltagarna om han blott hemlighåller namnen på de uppträdande parterna.

Det är egendomligt att det ställe i staden, som väl kan betraktas som dess lugnaste och mest fridlysta punkt, blev skådeplatsen för så många upprörda scener, men orsakerna härtill skola framgå under berättelsens gång.

Stadens lugnaste punkt? Den kan väl ej vara någon annan än huset på
Unionsgatans backe — Universitetets allmänna bibliotek.

Låtom oss icke stanna vid detta spörsmål utan begynna skildringen, så kommer förklaringen i sinom tid.

En dag i oktober då klockan slog tolv och bibliotekets tjänstemän begynte samlas i de stora salarna, skyndade de båda unga amanuenserna, vilka sedan klockan 10 skött expeditionen i läsesalen, fram till dem och anmälde, att något högst egendomligt inträffat. En äldre herre hade anhållit om ett par zoologiska arbeten och då amanuenserna gått för att taga fram dem — de stodo i två olika skåp — hade de funnit böckerna i den vildaste oordning. Dessa stodo visserligen i jämna rader på hyllorna, men några av dem, som borde ha stått på översta hyllan stodo i stället på den nedersta, de som stodo på rätt hylla hade bytt plats i stor utsträckning o.s.v. Amanuensen Råskjöld var visserligen strax på det klara med, att det var amanuensen Nikkarinen som slarvat då han ställt in böcker i dessa skåp, men då hela truppen tjänstemän tog fenomenet i betraktande, funno de snart att ett så monumentalt slarv ej var möjligt. I de två skåpen fanns faktiskt ej en enda bok på sin rätta plats. Och då grannskåpen undersöktes visade sig förhållandet vara detsamma i dem. Härjningen hade sträckt sig över fem armarier bärande numren 118 till 122.

En förklaring på fenomenet var svår att finna. Visserligen framkastades en mängd hypoteser, men alla voro lika osannolika. För att säga sanningen stod denna vid invecklade biblioteksproblem så vana församling med förvåningens finger i häpnadens mun. Emellertid slogo sig några till ro med den gärna gripna förklaringen, att en oerfaren amanuens givit tillåtelse åt en eller annan utomstående person att själv besöka bokskåpen och att denne sedan ställt till den fenomenala oredan. För andra var denna förklaring föga tillfredsställande och saken diskuterades livligt under dagens lopp.

Den som föreföll minst upptagen av tilldragelsen var amanuensen Corpwieth. Han satt tyst vid sitt skrivbord medan en hel grupp av hans kolleger omkring honom förgäves med många ord sökte finna gåtans lösning. Han kunde icke slippa en tanke som genast uppstigit inom honom, nämligen att det i all den förbrytarlitteratur han läst vanligen var just en meningslös och oförklarlig — men även betydelselös — händelse som brukade inleda en hel invecklad räcka av högst allvarliga tilldragelser. Han fann tanken löjlig, ty ett ställe som detta kunde ju omöjligt locka någon förbrytare. Och det märkvärdiga var ju, att ingen bok saknades i de oordnade skåpen. Och ville man stjäla en dyrbar volym så kunde detta ske på ett betydligt enklare sätt. Emellertid kunde han icke få sina tankar från det första intrycket: här ligger någon invecklad djävulskap under!

Tjänstetiden förgick, och ingen lösning på gåtan kunde finnas. Intet märkvärdigt skedde, inga andra skåp voro rörda och då läsesalen stängdes om aftonen låg det vackra huset där mörkt, tyst och fredligt, ruvande över alla de millioner på papperet fästa tankar det gömde.

Men nästa morgon, då amanuensen Råskjöld kom för att sköta läsesalen och gick in i det s.k. Nybygget — en rund byggnad i sex våningar, som ansluter sig till det gamla huset — såg han till sin häpnad att det uppe i andra våningen låg en hel mängd böcker spridda över golvet. Han sprang dit och fann, att hälften af den tyska skönlitteraturen låg i en hög vid balustraden, I hög grad förvånad ropade han på sin kollega Söderholm, vilken just trädde in genom dörren, och tillsamman konstaterade de nu, att all äldre litteratur tagits från hyllorna och kastats huller om buller ut på golvet. Deras respektive förstånd stodo fullkomligt stilla. Råskjöld fnyste och blåste i sina tjocka mustascher, Söderholm grymtade och sade hm, hm.

Läsesalen begynte fyllas och de två herrarna måste gå dit för att betjäna publiken. De hunno blott se att vaktmästarna anlänt och att de voro lika oförstående, lika häpna.

Klockan tolv samlades hela kåren bibliotekarier och amanuenser i stilla andakt kring bokhögen. Småningom arbetade sig ett par i kretsen upp till verklig vrede. Bibliotekets ende grevlige tjänsteman, greve Pflaumen av Päronö, utropade förbittrad:

— Scenen, scenen, hördes en stämma i hopen, talade greven om den inhemska eller den rikssvenska?

— Är det nu herr Quisling som pratar igen, replikerade greven. Låt mig tala ut först. Sedan får ni gärna porla, men då går jag min väg!

— Läsesalsamanuenserna skola gå till sin post, sade han strängt, vi andra skola arbeta.

Gruppen skingrades hastigt. Man var van att lystra till Sjefmans uppmaningar. Endast amanuensen Corpwieth stannade kvar. Problemet intresserade honom starkt.

Tron på att det låg någon hemlighet bakom dessa upptåg hade styrkts hos honom och han hade nu på ett ögonblick fattat beslutet att reda ut historien. Därför granskade han ivrigt de böcker, som funnos kvar på hyllorna. De voro alla relativt nya, ingen tryckt före år 1890. Alltså, om det var någon mening med det hela så letade den hemlighetsfulle besökaren efter en bok av äldre datum. Men ifall han ville ha en bestämd bok, varför då ställa till allt detta? Och varför söka den såväl i den zoologiska avdelningen som bland tysk skönlitteratur? Nej, problemet var ej så lätt att lösa. Ett var dock klart: en eller annan nattlig besökare rumsterade här och det enklaste medlet till gåtans lösning var att få mannen fast. Detta hade det samlade amanuenskollegiet även fått klart för sig och någon framkastade, att man borde vända sig till polisen. Detta föreföll dock ett par af de finkänsligare, främst amanuensen Nässellöf, alltför brutalt och osympatiskt. I stället beordades en av vaktmästarna att hålla vakt i biblioteket under nattens lopp. Alla dörrar och fönster undersöktes, men allt befanns stängt och i bästa ordning. Böckerna ställdes på sina platser och ingen fattades.

På eftermiddagen beslöt Corpwieth att gå till biblioteket och bliva där över natten i stället för vaktmästaren. Han ville själv skaffa klarhet i gåtan.

II.

Klockan 9, då läsesalen stängdes, steg Corpwieth in. Han hade icke försett sig med det traditionella detektiv-vapnet, revolvern. Ett skott var icke tilltalande i denna tystnadens och visdomens boning. En spatserkäpp var Corpwieths enda vapen och säkert tillräckligt ifall det kom till handgemäng. Var besökaren en bandit, så kunde han dock icke skjuta bland bokhyllorna.

Corpwieth slog sig ned på sin vanliga plats i Nybygget. Ett större lager av en annan till detektivismen hörande nödvändig artikel: cigaretterna, hade han med sig. Då och då kunde han gå ut på balkongen och draga ett bloss. Kvällen började lugnt. Corpwieth höll en lampa tänd så länge det ännu var liv på gården utanför. Han läste om Asbjörn Krags sista bedrifter i anledning af den patenterade likkistan och kände sig smått kuslig till mods. Det stora huset var mörkt och dödstyst och ganska beklämmande i sin ödslighet. Klockan 11 telefonerade han till sin fru och lugnade henne med att allt var på rätt; sedan släckte han lampan och väntade i mörkret.

Han hade tänkt ut en plan och försökt så mycket som möjligt analysera den mystiske besökarens handlingssätt. De resultat han kommit till voro följande: Mannen kunde ej tända ljus, han arbetade alltså med lykta. Han måste vända ljuset från fönstren — alltså inåt rummet och borde således kunna upptäckas inifrån. Så gällde det blott att smyga sig på honom bakifrån. Corpwieth kände biblioteket. Han kunde fritt röra sig där i mörker och för att icke väcka uppmärksamhet hade han dragit ett par tjocka ullstrumpor över sina kängor. Vilken väg mannen använde för att komma in kunde Corpwieth ej gissa, han beslöt därför göra en rond varje halvtimme kring hela biblioteket och då hålla sig under gallerierna, så att han ej kunde ses.

Vad mannens handlingssätt beträffar, så förstod Corpwieth, att det ej kunde vara en viss bestämd bok han sökte. Han gissade att det måste finnas något inne i en bok, som var av värde för denne person och att detta värdefulla måste hållas hemligt. Ty varför annars taga ned böckerna från hyllan? Och han förstod, att mannen ej kände boken som innehöll detta värdefulla, ty han hade letat såväl i zoologin som i den tyska skönlitteraturen. Det var Conan Doyles historia om Napoleon-bysterna som hade lett Corpwieth på detta spår. Men så var det frågan: huru kunde han vara oförsiktig nog att lämna böckerna på golvet? Och på den kunde Corpwieth ej ge något annat svar än följande: För att ej vända sin lyktas sken mot fönstren har mannen tagit ned hylla efter hylla på golvet, satt sig med ryggen mot fönstret och genomsökt böckerna samt sedan kastat dem i en hög. I zoologiavdelningen ställde han sedan upp dem igen, antagligen okunnig om i vilken ordning de skulle stå. Därför talade bl.a. en omständighet, som fallit den skarpsinnige Corpwieth i ögonen. På en hylla stodo böckerna nämligen delvis i nummerföljd, men från höger till vänster och icke som det skulle vara från vänster till höger. Mannen hade kanske försökt ordna böckerna fullkomligt, men sedan funnit det vara alltför tidsödande. Varför hade han emellertid ej ställt den tyska skönlitteraturen tillbaka? Den enda förklaring, som Corpwieth kunde finna var, att han blivit överraskad. Men av vem? Den enklaste förklaringen var kanske: av steg ute på gården. Måhända hade han varit sen och dröjt för länge i sin iver.

Men vad var det han sökte? Och huru visste han icke var han skulle söka detta okända? Kanske var hela teorin falsk — kanske var det hela blott ett pojkstreck upprunnet någon barock hjärna? Men nej, Corpwieth hade läst för många detektivhistorier framför kaminen under regniga sommardagar på landet för att icke finna dessa händelser alldeles typiska för en begynnande förbrytarhistoria med hemlighetsfulla moment. Alltså beslöt han sig för att tro på sin teori åtminstone tills den visat sig absolut omöjlig.

Klockan blev tolv. Det blev obekvämt och tröttande för Corpwieth att sitta stilla. Han gick några steg längs hyllan, men det tysta tassandet var obehagligt och han satte sig igen. Klockan ett begynte han bli sömnig och finna hela tillställningen löjlig. Han märkte att det dock var blott några minuters väg till hans egen säng och att hela denna förbrytarstämning i vilken han försatt sig var komisk. Klockan två vaknade han av att hans huvud föll ned mot bröstet. Nu frös han och kände ett starkt behov av en cigarett. Klockan halv tre beslöt han vänta till tre och sedan gå hem.

Men när det gått några minuter hörde han plötsligt ett ljud. Det var som ett sakta raspande utanför fönstret. Först i hans våning, så med ens med ett starkare buller i våningen ovanom. Och så försvann det. Då slog det Corpwieth: balkongen! Någon hade klättrat uppför de sex små balkongerna, som finnas ovanom varandra utanpå Nybygget! Han skulle tydligen in först i sjätte våningen. Den besöktes sällan och där kunde han ha låtit balkongdörren stå öppen utan att detta observerades av någon! Som en blixt sprang Corpwieth upp i tredje våningen. Han ville se vart mannen ämnade sig denna natt. Snart hörde han någon stilla öppna balkongdörren där uppe, så stänga den och sedan kunde Corpwieth höra några djupa, hastiga andetag. Det var icke att undra på! Det var ej så lätt att klättra upp den vägen ! Nu hörde han mannen där uppe tassande begiva sig mot trappan. Ett ytterst svagt ljussken sade honom att han tänt en lykta. Corpwieth kröp bakom en hylla. Han märkte att han darrade, men det var av iver. Mannen gick nedför trappan. Nu var han i femte våningen. Han gick vidare. Nu var han i fjärde. Den rymmer teologisk litteratur. Gällde det teologin denna gång? Mannen gick till en hylla ungefär mitt i våningen och stannade där. Corpwieth kunde ej se honom, men ett svagt återsken av hans lykta upplyste mörkret. Corpwieth beslöt att smyga sig på honom. I skydd av hyllorna kunde han säkert nå honom utan att bli sedd, i synnerhet om mannen var upptagen av sitt arbete. Corpwieth kom upp för trappan. Han såg mannen. På andra sidan det runda hålet som går genom alla Nybyggets våningar satt han på golvet med en blindlykta bredvid sig, som skarpt belyste en bokrad framför honom. Han var en liten man, såg ut som en vig apa, svartmuskig och med glasögon på näsan. En högst obehaglig figur. Med stor snabbhet slog han upp bok på bok, sökte tydligen en bestämd sida och kastade sedan bort boken med en fnysning av ovilja. Corpwieth betraktade honom länge. Han stod bakom en kort tvärhylla vid trappan och så snart mannen steg upp för att taga ned en ny hyllas innehåll och därvid släckte sin elektriska lykta, smög sig Corpwieth kring hyllan och bakom den nästa. Här stod han igen en stund. Hur kunde mannen arbeta så lugnt ehuru han ju borde ha förstått att hans tidigare besök blivit upptäckta? Det var obegripligt. Litet försiktigare hade han dock blivit. Han ställde nu tillbaka de böcker han tog ned hylla för hylla sedan han sett på dem.

Corpwieth hade hunnit till den nästsista hyllan och kunde ej mer se mannen. Då upphörde denne plötsligt med sitt arbete. Corpwieths hjärta stannade. Var han upptäckt? Han stod orörlig och hörde så med ens ett ljud. Det var samma raspande ljud som nyss utanför fönstret. En man till klättrade upp för balkongerna! Nu började det bli mystiskt.

Mannen nummer ett höll sig tyst. Så gick åter balkongdörren där uppe i sjätte våningen. Nu var mannen nummer två inne. "Det här blir trevligt", tänkte mannen nummer tre, Corpwieth. Nummer ett andades tungt. Och därpå började han gå mot trappan till sjätte våningen. Nu gällde det! De två herrarna kunde välja var sin trappa eller också mötas i den ena. Herrn där uppe var tydligen klumpig. Han hördes genom hela huset. Men så blev det tyst. Nummer ett smög förbi Corpwieth och denne kunde höra honom mumla en löjlig ed mellan tänderna. "Sapperlipopette", ljöd det, "sapperlipopette, sapperlipopette". En fransman, tänkte Corpwieth. Vilken trappa skulle han välja? Han tvekade tydligen och stod alldeles stilla på en armslängds avstånd från Corpwieth. Så gick han igen och försvann i mörkret. Intet ljud hördes. "Spännande!" var Corpwieths enda tanke. Det gick en minut — lång som en evighet — en ännu och så! Ett plötsligt buller högt uppe, några vilda svordomar: "Sacré nom! Sacré nom" och "verdammtes Vieh, verdammtes Vieh!" och så en duns, ett ramlande rabalder nedför trappan, lätta steg uppe i översta våningen, balkongdörren som smällde i, ett skramlande ljud utanför fönstren uppifrån ned, så tystnad. "Den ena slog ihjäl den andra", tänkte Corpwieth. Han gick längs den andra trappan upp i sjätte våningen. Om den andra ännu lever, tänkte han, skall jag avskära honom reträtten. Han stängde balkongdörren och tände så alla lågorna i taket. En ljusflod översvämmade hela Nybygget. Allt var tyst. Nu gällde det att söka upp den, som var kvar. Ty av ljuden hade Corpwieth förstått att den ena kastat ned den andra och sedan sprungit sin väg. Corpwieth gick ned i femte våningen och tände även här alla lamporna. Och nu hörde han ljud under sig. Mannen steg upp. Och innan Corpwieth hann ned i fjärde våningen var den andra redan i tredje. Corpwieth sprang efter. Nu försvann mannen ut på översta galleriet i utlåningssalen. Corpwieth efter. I fullt språng bar det av till läsesalens översta galleri. Så gick det två varv runt detta, som svagt upplystes av gatlyktorna utifrån. Corpwieth såg att den flyende var en lång man — alltså icke fransmannen. Vid tredje varvet upptäckte den flyende — som svurit på tyska och alltså var tysk — dörren till chefbibliotekariens rum. Han sprang dit. Corpwieth efter. Så in i manuskriptrummet och härifrån ned för den branta trappan till utlåningssalens andra galleri. Men här gick det galet för Corpwieth. Han slintade och ramlade med brak ned för hela trappan, törnade mot galleriets träbalustrad som krossades och föll ned. Corpwieth fick fatt i en pelare. Han hörde tysken i södra salen. Han rusade dit, och såg mannen nere mellan planschverksskåpen på golvet på väg mot dörren till Nybygget. Corpwieth höll på att förlora spelet. Tysken kunde hinna före honom till balkongdörren i nedersta våningen och försvinna. Men då fick Corpwieth ett blixtsnabbt infall. Han grep en tjock bok på närmaste hylla och kastade den från galleriet i huvudet på tysken, just som denne höll på att försvinna. Det sade duns i såväl huvudet som boken, mannen förlorade fotfästet på den hala linoleummattan och föll raklång i golvet. Corpwieth störtade till, tog några skridskoremmar ur fickan och band honom till händer och fötter. Så gick han efter ett glas vatten och tände ljuset.

III.

Mannen på golvet var avsvimmad, men hade icke någon synlig yttre skada. Tydligen hade han blott slagit bakhuvudet i golvet. Han var en lång, blond yngling — säkert icke mer än 22—23 år gammal — och var till klädseln och det hela så absolut korrekt, städad och ordentlig, att Corpwieth strax förstod att han var tysk. Corpwieth halade honom över golvet till lavoarerna i Nybygget och sprutade vatten på hans ansikte. Tysken vaknade snart till liv och mumlade några otydliga ord, av vilka Corpwieth ansåg att situationen fordrade betydelsen: "var är jag?" Snart var tysken vid full sans, stirrade på Corpwieth, drog i sina remmar och gav till några i högsta grad missnöjda grymtningar. Sedan låg han en lång stund och såg ut i luften, tydligen övertänkande situationens krav. Och därpå upplät han sin mun och sade allvarligt och på tyska: "Mycket ärade herre! Var god och tag min plånbok ur min högra innerficka och tag därur mitt visitkort. Jag beklagar, att jag ej själv är i stånd att överräcka er detta kort". Corpwieth stod förbryllad inför en sådan inledning på diskussionen, men gjorde som fången bad och fann i en plånbok av krokodilskinn och med ett guldmonogram ett sirligt kort, hvilket avslöjade mannen såsom medlem av en mycket ärorik furstlig ätt. Corpwieth stod häpen. Nu först tycktes historien bli mystisk! Men han sade sig genast att detta måste vara lögn. Fången tycktes läsa hans tankar. "Tag fram mitt cigarettfodral", sade han strax. "Där finner ni samma monogram som på plånboken. Se sedan på signetringen på mitt finger — där finner ni mitt vapen, och gå därpå och slå upp mig i Tysklands adelskalender. Mitt fullständiga namn är det och det, jag är född då och då, där och där, mina föräldrar äro de och de". Corpwieth gjorde som han sade. Allt stämde. Naturligtvis kunde han vara en bedragare, men kanske var det bäst att låtsas tro honom, i synnerhet som han i allo gjorde ett intryck av att vara fulländad världsman. — Jag vill tro er, sade Corpwieth, men jag måste behandla er som en förbrytare. Varken tidpunkten eller sättet för er ankomst till denna institution äro normala. Jag måste bedja om en förklaring — och tillfredsställer den mig ej måste jag låta myndigheterna taga hand om er.

— Jag förstår er, sade fången. Men jag har ej ännu haft äran att få höra ert namn. Av vad ni sagt kan jag förstå, att ni ej är polisman.

— Mitt namn är Corpwieth, jag är tjänsteman vid detta bibliotek. Jag ansåg inrättningens värdighet fordra att den beskyddades av dess eget folk. Därför har jag vakat här i natt.

— Jag tackar för upplysningarna. Det skall alltid kännas som en lättnad för mig att jag blivit besegrad av en gentleman.

— Tack, sade Corpwieth, låtom oss nu övergå till en förklaring af denna märkliga historia.

Corpwieth tog en bekväm länstol ur utlåningssalen, lyfte fången i den och drog stolen in i hissen, som leder ned i källaren. Så stängde han gallergrindarna och sade: »Ni får ursäkta mig. Jag äger inga garantier för att ni önskar sitta här länge. Måhända förmår ni lösa remmarna med vilka jag bundit er. Därför måste jag placera er i denna bur. Begynner ni röra på er, trycker jag blott på denna knapp och ni far ned i källaren. Försöker ni gå ut där, låter jag er åka upp igen. På så sätt kan jag hålla er åkande tills bibliotekspersonalen anländer. Nu tar jag en stol och sätter mig här utanför. Sedan kan ni begynna er berättelse.

— Jag gillar edra mått och steg, svarade den furstlige fången. Jag tänker ej rymma, men jag beundrar ert förutseende. Detta schackdrag vore värdigt en Sherlock Holmes.

Tysken började: — Ni vet otvivelaktigt, att den storpolitiska situationen just nu är ytterst invecklad.

— Det är ej något skämt. Jag börjar från det allmänna för att sedan komma till det speciella. Alltså; stormakterna stå i ett mycket invecklat förhållande till varandra. På flere håll talas om krig. Och det gives personer, som faktiskt arbeta på att framkalla ett krig. Det gäller för dem att bearbeta den allmänna opionen. Nu existerar det i det land, som i väster gränsar till mitt fosterland, några personer, vilka fått veta, att det finnes ett brev, skrivet för över trettio år sedan av min nuvarande härskare till en hans nära vän — min numera bortgångne fader. Detta brev innehåller ytterst oförsiktiga och ungdomligt överdrivna yttranden om vårt västra grannland. Om nu de nyss nämnda personerna kunna giva offentlighet åt detta brev kan publiken i deras land lätt bliva påverkad, den krigiska stämningen kan växa och oberäkneliga olyckor kunna uppstå. Nåväl, mitt besök här i natt gäller detta brev. Den andra person som ni såg här var på jakt efter samma brev. Ni ser förvånad ut. Ja, saken är invecklad. Jag skall förklara den.

De nämnda krigiskt sinnade personerna sände ut spioner för att få tag i brevet. Jag fick nys därom och som brevet då fanns i min ägo förstörde jag det. Därmed ansåg jag historien vara slut. Men vad jag ej visste var, att min far haft en sekreterare, som sett brevet och kopierat det. Han förstod, att det kunde omsättas i pengar. Och han kopierade det i en bok, som stod på min fars hylla och som han visste att aldrig blev läst. Detta var försiktigare än att skriva av brevet på ett papper. Han hade nämligen många ruskiga historier på sitt samvete — det fick jag sedan veta — och hans papper kunde när som helst tagas i beslag af polisen. Boken tänkte han stjäla, när han lämnade sin syssla hos min far. Mannen fängslades kort därpå för flere brott. Dessförinnan hade han dock meddelat en internationell spion, att i en av min fars böcker fanns en kopia på sidorna 139 till 147 av ett värdefullt brev. Bokens titel skulle sekreteraren uppgiva mot en mycket stor vedergällning. Spionen häktades emellertid även han och lösgavs först nu i höst. Under tiden hade sekreteraren dött i fängelset och min fader hade likaså avlidit på sitt slott. Han var en bokvurm, hans ende son — jag — däremot ryttare och officer av liv och själ. Jag beslöt därför sälja hans stora bibliotek. En bokhandlare i Leipzig köpte det och sålde det sedan åt olika personer. Spionen hade emellertid efter sitt lösgivande fått i uppdrag att söka efter boken. Detta fick dock min höge härskare veta och uppmanade mig att skydda hans och rikets intressen. Detta har jag även sökt göra. Jag har följt spionen på alla hans strövtåg för att finna den rätta boken. Jag vet ju heller icke vilken denna är och bokhandlaren i Leipzig har endast förmått uppgiva sina största kunder. Därför bevakar jag spionen oavbrutet. Ser jag att han hittat volymen skall jag nog sköta om att det är jag och icke han som slutligen tager hand om den. Jag kan ej vända mig till myndigheterna i utlandet. Det kunde måhända motarbeta mig i sina egna intressen. Spionen och jag ha nu besökt diverse såväl offentliga som privata bibliotek i olika land. Under olika förevändningar ha såväl han som jag genomsökt dessa. Vi hade en noggrann förteckning över de böcker bokhandlaren sålt till dessa samlingar. Vi ha ofta genomgått dem gemensamt, båda vakande över varandra och med laddade revolvrar i fickorna. Vi ha försökt lura varandra på tusen sätt, men dock alltid följts åt. Ty vi visste att den ene i den andres frånvaro kunde finna boken och behålla den. Till slut trodde spionen sig dock ha överlistat mig. Han kom hit. Bokhandlaren hade till detta bibliotek sålt en större samling av min fars böcker, men förteckningen över dem har förkommit. Det var nästan hopplöst att söka här. Det måste ske i hemlighet och så gott som hela biblioteket måste utforskas. Emellertid kände spionen tre av dessa böcker. Det var ett teologiskt, ett skönlitterärt och ett zoologiskt arbete. Han hoppades att något av dessa var det rätta, och att, om detta ej var fallet, de andra böckerna som hörde till sändningen, stodo uppställda i närheten av dem. Jag kom hit en dag efter honom. Då hade han genomsökt zoologiavdelningen. Nästa natt arbetade han i skönlitteraturen. Då blev han överraskad av mig. Han flydde hals över huvud och lämnade böckerna på golvet. Han visste ej att jag följt honom och fruktade att det var någon annan som funnit honom. Ett sista djärvt försök gjorde han i natt. Han måste ha förstått att han var upptäckt, men han måste göra ett sista försök. Huru det utföll vet ni. Tysken teg.

— Det finnes några mörka punkter i er berättelse, sade Corpwieth. Huru visste spionen var han skulle söka böckerna.

— Han hade beställt de tre, som han kände, till läsesalen och ur dem antecknat numren på skåpen och hyllorna. Därpå bad han att få bese biblioteket och på sin vandring kring salarna tog han reda på skåpens platser.

— Han gömde sig den första kvällen i läsesalen när den stängdes. Ut begav han sig balkongvägen. Och de andra nätterna begagnade han uteslutande den ingången. Jag lärde mig knepet av honom, ty jag följde honom hack i häl.

— Nej, han misstänkte intet. Han hade inbillat mig att han var på väg till en milliardörs bibliotek i Newyork. Han ansåg att jag nu sökte honom där.

— Jag tror er, sade Corpwieth. Nu skall jag göra mitt bästa för att taga reda på boken. Finner jag den, skall jag deponera den på ett säkert ställe. Emellertid gäller det att hindra vidare besök av spionen. Biblioteket kan icke varje natt behandlas på detta sätt.

— Han kommer knappast hit de första nätterna, sade den unga fursten inne i hissburen. Han är rädd nu. Men stäng balkongdörrarna och låt ljuset brinna hela natten, så kan ni vara fullt säker.

— Ert råd är gott, sade Corpwieth. Låtom oss emellertid nu taga reda på boken. Vi kunna göra det metodiskt såsom det egnar och anstår en biblioteksman. Vet ni när bokhandlaren sålde böckerna åt oss?

— Då skola vi söka i accessionskatalogen för det året. Arbetet blir drygt, men det lönar sig kanske. Jag ger er friheten mot att ni låter mig söka efter boken. Jag litar på er, jag hoppas ni litar på mig.

— Då gå vi nu i säng. Jag begynner arbetet i morgon. Vilket slag av böcker ägde er far?

— Han samlade på allt. Han hade ingen specialitet. Jo, han köpte blott nyutkomna böcker och valde alltid de dyraste. Han läste dem aldrig, men tyckte om arbeten i många delar — det prydde rummet, sade han.

Corpwieth drog ut tysken ur hissen, lösgjorde hans armar och ben och reste upp honom. Han var styv och smått vimmelkantig. Snart repade han sig dock och tryckte Corpwieths hand. Tack, sade han, jag skall komma hit varje dag och fråga efter er. Finner ni någonting så hoppas jag få veta det. Och saken förblir naturligtvis en hemlighet.

— Det är klart. Låtom oss nu bringa reda i böckerna uppe i teologin.
Sedan kunna vi gå.

Snart voro alla spår efter nattens händelser utslätade. Endast den nedfallna galleribarriären låg och skräpade. De ställde den provisoriskt på dess plats och Corpwieth beslöt att vidtala vaktmästaren och få honom att i tysthet reparera den.

Så gingo de ut. Det begynte ljusna och lantbornas kärror skramlade nedför Unionsgatans backe på väg till torget. Corpwieth fick furstens adress och så skildes de. Klockan sju låg Corpwieth i sin säng.

IV.

Klockan 12 nästa förmiddag var han på sin post vid sitt skrivbord. Han rapporterade att intet hänt under natten och hans tystlåtenhet i fråga om sin långa vistelse i mörker och ensamhet gav anledning till många skämtsamma antaganden bland kollegerna. Klockan 3 stannade Corpwieth efter de andra på biblioteket. Han genomgick accessionskatalogen för år 1885 och valde ut alla de arbeten i många delar som den innehöll. När han gick för att äta en sen middag hade han en fullständig förteckning över dessa och på aftonen återvände han och började genomgå dem en för en. Klockan 11 på kvällen hade han ännu ej kommit till något resultat. Men då begav han sig för att se på ett historiskt arbete i tolv band, vars signum lydde 639. VII. 5. Han slog upp sidan 139 i banden ett efter ett, men fann inga anteckningar. Men då han kom till nionde bandet gav han till ett utrop. Hela marginalen på sidan 139 och på de följande var fylld med en fin tysk skrift. Corpwieth läste. Jo, det stämde! Det var ett brev och ett brev som kunde anstifta mycken skada — det kunde han förstå.

Han ringde upp sin furstlige vän. Denne kom snabbt till biblioteket, Corpwieth öppnade dörren och så betraktade de anteckningarna. "Det stämmer", sade tysken. "Segern är vår, jag tackar er!"

En undersökning på utlåningsexpeditionen visade, att boken aldrig lånats ut. Alltså hade ingen obehörig sett anteckningarna. Arbetets titel lydde: "Onno Klopp: Der Fall des Hauses Stuart und die Succession des Hauses Hannover in Gross-Britannien und Irland in Zusammenhange der europäischen Angelegenheiten von 1660—1794". Boken var tryckt i Wien är 1881.

Tysken jublade. Corpwieth tog boken under armen och sade åt den unge fursten: "Jag vill själv i er närvaro förstöra dessa anteckningar. Jag tror på er, men jag vill icke giva er boken. Vi gå hem till mig och bränna upp dessa blad." Sagt och gjort. Snart sprakade en munter brasa i kakelugnen i Corpwieths enkla men hemtrevliga arbetsrum. Tio minuter senare rörde en ivrig brandstake om de förkolnade resterna av de betydelsefulla bladen. Och då fick tysken en idé. — "Vi skola spela spionen ett spratt!" sade han. Och om en stund voro de två männen på väg till telegrafstationen. De telegraferade till bokhandlaren i Leipzig och nästa morgon mottog spionen på sitt resandehem ett telegram från denne som lydde:

"Ännu en till Helsingfors avsänd bok upptäckt. Titel: Klopp: Fall des
Hauses Stuart".

På förmiddagen satt tysken hos Corpwieth på biblioteket. På utlåningen hade Corpwieth lämnat en anmodan, att så snart en bok, vars signum lydde 639. VII. 5. begärdes, så skulle han underrättas. Klockan ett kom den alltid glade, skämtsamme och pratsamme filosofiske amanuensen Snellberg och anmälde att en utlänning anhöll om detta arbete. Corpwieth och tysken gingo upp på utlåningssalens översta galleri och betraktade mannen. Mycket riktigt, det var spionen! Så tog tysken Klopps nionde del under armen och gick ut till spionen. "Förlåt", sade han med djupt allvar, "det är antagligen blott denna del ni behöver. Tyvärr saknar den sedan i går några blad — från sidan 139 till sidan 147. Biblioteket blir tvunget att anskaffa ett nytt och fullständigt exemplar — något som jag för övrigt åtagit mig att göra". Spionen betraktade tysken med oförställd häpnad. Så förvredos hans drag af raseri och han ryckte en revolver ur fickan. Corpwieth störtade till och slog den ur hans hand. "Ert uppförande, sade han, svarar ej till den åt vetenskapen helgade plats där ni befinner er. Ert arbete är slutfört. Ni har misslyckats, farväl!"

KLACKARNA.

Klockan var tre på eftermiddagen och ämbetsverken stängde sina portar. Från de stora, högtidliga stenhusen kring Senatstorget strömmade grupper av herrar som småningom spredo sig över gatorna åt olika håll, de flesta mot Esplanaden, där stumpar av klingande hornmusik från Kapellet trängde fram över skramlet av tunga lastvagnar och otåligt surrande biler.

Bibliotekets tjänstemän samlades som vanligt i ett av fönsterbåsen i övre våningen av Fazers kafé. Det var i början av september och samtalet flög livligt fram och tillbaka. Sommarens upplevelser och erfarenheter på olika håll voro ännu långtifrån uttömda. Corpwieth gav i korta drag en översikt av den nyaste detektivlitteraturen. Det var hans specialitet och de övriga rättade sig i regeln efter hans sakkunniga anvisningar. De voro, de flesta, mer eller mindre amatörer på området, några i smyg, andra öppet, utan litterära betänkligheter, alla i ett förklarligt behov av omväxling och förströelse i det dagliga umgänget med de tunga, allvarliga böckerna.

— Jag bryr mig inte ett dugg om edra välsignade rövarhistorier, inföll halvt skämtande, halvt förargad, amanuensen Bergdahl, i det han lyfte kaffekannan för att fylla på de redan en gång tömda kopparna. Corpwieth sände honom en straffande blick. Amanuensen Nässellöf hade ännu icke lagt ifrån sig cigarretten och Corpwieth var en vän av ordnade levnadsvanor. Men han sade ingenting. Han visste att ingenting kunde hejda Bergdahl när denne en gång gripit kannan och berett sig att fungera som munskänk.

— Jag förstår inte att ni orkar hålla på med att läsa dylikt. Det är ju idel smörja och griserier, alltsammans. Guds härliga sommar, då ni kunde arbeta i en trädgård och se marken bära frukt och fröjda edra ögon med blomstrens härlighet, använder ni bara till att dåsa i edra hängmattor över usla tjugofemöres romaner, knappt värda det papper varpå de tryckts. — Bergdahl höll sig med sommarlägenhet och var en lika hängiven som framstående frukt- och trädgårdsodlare.

— Envar har sin smak och hela världen rymmes inte i en äppelkagge, anmärkte Corpwieth, icke utan en viss skärpa i rösten. Mina acacior frodas inte sämre än dina, fastän jag sköter dem med mina händer och inte med min själ. En kriminalhistoria, låt vara att den är fiktiv, är ett dokument, likaså gott som ettvart annat. Den kan studeras socialt, psykologiskt, artistiskt — hur du vill. Och det bästa av den moderna detektivlitteraturen rör sig i en stimulerande luft av logiska kombinationer, som har något av de matematiska kalkylernas förtunnade intellektualitet.

— Rena skräpet är det, dumheter från början till slut. Inte ett spår av sannolikhet eller verklighet, bara produkter av en sjuk och sensationell fantasi. De existerar inte i verkligheten och verkligheten inte i dem.

— Du talar så därför att du inte känner spänningens, de dunkla, skenbart förvirrade gåtornas tjusning. Jag erkänner att deras miljö som regel ligger något utanför vår närmaste erfarenhet. Våra förhållanden äro för små att ge dem relief. Och dock yppar sig även här stundom tillfällen då man kunde frestas att försänka sig i problem som ligga rakt i vägen för en, problem, fulla av de skönaste hemligheter, ehuru ingen bryr sig om att gripa dem och försöka reda ut trådarnas nyckfullt sammanknutna härva. — Corpwieth följde med blicken långt borta en rök som från hans cigarrett fördes ned mot luftdraget från trappan.

— Prat! vidhöll Bergdahl ivrigt sin mening. Vet du vad jag t.ex. upptäckte hemma hos mig i morse? Märket av två grova klackar under fönstret i mitt arbetsrum. Två grova klackar, intryckta i golvet på detta enda ställe, annars ej ett spår av någon fot. Jag undersökte själv saken. I fredags reste jag ut till landet och är ganska säker på att de ej funnos där då. I går, söndag kväll, kom jag tillbaka och klädde genast av mig kängorna i sovrummet, emedan de voro våta. I morgse var emellertid klackarna där. Och under min frånvaro hade ingen varit i rummet.

— Hon hade gjort i ordning för mig redan förrän jag reste och har sedan dess ej besökt våningen. Hon hade förlorat nyckeln och kom in först i morgse när jag öppnade för hennes ringning. Vad skulle ej Sherlock Holmes gjort av en sådan upptäckt? Minst en studie i skarlakan? Och här har ingenting skett, absolut intet, jag har övertygat mig därom. Ingenting är borta, ingenting förändrat, allt som förut.

— Du tror så, sade Corpwieth eftertänksamt. Klackarna är i alla fall en förändring, om de ej fanns där förut.

— Omöjligt! Golvet är nystruket och ingen annan än jag själv och min städerska har varit i rummet sedan dess. Men om spåren varit våra, borde de ju också ha funnits på andra ställen.

Corpwieth sade ingenting, men när sällskapet bröt upp bad han om att få följa Bergdahl hem för att bese märkena. Han gick med raskare steg än vanligt och svarade tankspritt på vännens skämtsamma anspelningar.

II.

I amanuensen Bergdahls rum var allt ännu iordningställt för sommaren. Gardinerna voro nedtagna, mattorna undansatta och möblerna delvis skjutna från sina platser. Målare hade nyligen gått fram över golvet.

Bergdahl förde sin gäst fram till fönstret och visade honom klackmärkena. Rummet hade egentligen två fönster, tätt till varandra, men spåren stodo tydligt under det till vänster.

Bergdahl skrattade. — Här har du klackarna. Tag nu ägaren om bakfoten, om du kan.

Corpwieth böjde sig ned och undersökte noga avtrycket. Det stod skarpt avtecknat mot det glänsande golvet — två stora, öppna halvkretsar, riktade från varann, med djupa skråmor efter spikarna, dock svagare baktill där linjerna nästan skuro ihop.

— Naturligtvis! Och dessutom har jag ej dylika mastodontfötter, svarade Bergdahl, tydligen litet slagen av att vännen tycktes taga saken på allvar.

— Nej, det är klart. Din städerska kan inte heller vara den skyldiga. Visserligen är kvinnans likställighet med mannen hos oss ett obestridligt faktum, men inte ens i vårt föregångsland har hon ännu kommit sig till att leva på lika stor fot som han. — Corpwieth undersökte omsorgsfullt golvet runt omkring och vidare ned mot dörren. Ej ett spår, knappt en rispa var synlig.

— Det är dock säkert att här stått en man, som inte är du, och tryckt klackarna i golvet, sade han. — Vad kan han menat och vad kan ha fört honom hit?

— Han har kanske velat beundra utsikten, föreslog Bergdahl med ett undertryckt skratt. Situationen föreföll honom närmast komisk.

Corpwieth gick på nytt fram till fönstret och såg ut. Men utsikten tycktes ej intressera honom. Han granskade uppmärksamt fönsterbrädet.

— Hur kan du veta det? Taket på huset snett över gatan skuggar verkligen redan så här tidigt på hösten för det andra.

— Jag ser det på målningen. Det högra fönsterbrädet har en skiftning i elfenben som det vänstra saknar. Och nu märker jag att du haft något liggande på fönstret — pomologiska produkter kanske? — Han tog upp en liten bit silkespapper och ett obetydligt brunt föremål som han gömde i sin börs.

— Där träffade du rätt igen, svarade Bergdahl. — Jag hade med mig från landet en korg med päron, bästa inhemska päron från Himmelviken, som jag ställer ut på fruktutställningen. De stod här i fönstret i natt och jag höll fönstret öppet for att bevara dem friska. Jag fick tredje priset för sorten i fjol; i är skall det bli det första.

— Och du sade att de stått här blott i natt? frågade Corpwieth med märkbar iver.

— Jag hämtade dem i går kväll och förde dem till Nationshuset i morgse när jag gick ut. Utställningen öppnas i morgon.

— Nyckeln, ja! — Corpwieth besinnade sig ett ögonblick. — Har du frågat henne hur hon förlorade den?

— Nej, faktum var förargligt nog och jag har redan varit inne för att låta göra en ny. Förresten borde hon vara här när som helst. Jag bad henne komma efter klockan fyra då jag säkert var hemma.

Liksom till bekräftelse på hans ord ringde det i detsamma på dörrklockan. Bergdahl beredde sig att gå för att öppna, men Corpwieth höll honom tillbaka.

— Gör mig den tjänsten att noga förhöra din städerska, när och under vilka förhållanden hon förlorat nyckeln. Den och klackarna hör ihop.

Bergdahl ryckte på axlarna, men var själv alltför intresserad för att ej göra vännen till viljes. Städerskan gjorde svårigheter i början, men engång på traven lät hon orden löpa.

Jo, hon hade kanske begått en dumhet, men hon förstod det först efteråt. Morgonen efter det Bergdahl rest hade en främmande herre kommit till henne — hon bodde inne på gården i samma hus — och bett om nyckeln till våningen. Han var ingenjör vid vattenledningskontoret, sade han, och skulle se efter vattenledningen som anmälts vara i olag. Hon hade först gett honom nyckeln, men sedan tyckt att det kanske var bäst att gå med upp. Och så hade hon följt honom både in i köket och badrummet, men något fel kunde han inte finna. Vid bortgåendet höll han på att glömma att ge igen nyckeln. Hon påminte honom därom och han tog upp en amerikansk nyckel ur fickan och gav henne den. Men det måtte blivit något misstag, ty när hon sedan skulle komma in följande dag, passade inte den hon hade. Hon ringde på till kontoret, men där visste de ingenting.

— Det eviga slarvet, mumlade Bergdahl, men Corpwieth avbröt honom. Han ville veta hur mannen såg ut.

Jo, det var en storväxt, grovlämmad herre med solbränt ansikte och tudelat skägg. Litet framåtböjd gick han och vigselring bar han på fingret. Det hade hon sett när han provade kranarna. Han var klädd i tjocka grå yllekläder, ingen överrock, panamahatt på huvudet, litet neddragen i pannan. Han tog den icke av sig i rummen. I munnen hade han en kort snugga som han rökte hela tiden. Det hade luktat tobak efter honom i våningen, men hon ansåg sig icke kunna anmärka därom. En så fin herre borde ju förstått det själv.

Bergdahl slog till ett klingande skratt. — Där har du sammanhanget mellan nyckeln och klackarna.

Men Corpwieth bröt hastigt upp. Han uppmanade ivrigt Bergdahl att genast följa med till Nationshuset. Bergdahl tyckte det var skäligen onödigt, men gav slutligen vika. Nå ja, leken kunde ju lekas till slut.

III.

På Nationshuset rådde språng och brådska. Bud kommo och gingo, lådor stodo halvtömda både i vestibulen och i hallen, träull och silkespapper flöt omkring överallt. I stora salen härskade däremot redan en viss ordning. På de långa borden lågo, inbäddade bland blommor och grönt, frukter i massa, frukter av alla slag och alla kvaliteter, utbredda till allmänt beskådande. De fyllde rummet med sina färger och sin doft; förnimmelsen av svällande, mogen rikedom spred sig som ett fruktbarhetens flor över borden. Bergdahl vädrade belåtet, men Corpwieth bad honom föra sig till kollektionen från Himmelviken.

Det var en korg utsökta päron, vart och ett inlindat i ett tunnt vitt silkespapper, så att blott den runda, fylligt formade undersidan stack fram.

— Om dessa funnits i paradiset hade Adam aldrig smakat ett äpple, anmärkte Corpwieth och såg upp på sin följeslagare.

— Och ändå säger man att päronträden hos oss bär endast rovor, svarade denne och lyste över hela ansiktet. Han var redan beredd att granska innehållet i korgarna näst intill.

Corpwieth nöjde sig dock icke med denna ytliga besiktning. Han ville veta om Bergdahl hade reda på hur många päron han lagt i korgen.

Men Corpwieth ville att varje päron skulle vecklas upp ur sitt papper. Han besåg uppmärksamt den smalnande stjälkändan på vart och ett. Vid det fjärde häjdade han vännen och tog det ifrån honom.

— Kommer aldrig i fråga, protesterade Bergdahl. — Denna gång är jag säker på priset.

— Det gäller inte bara priset, det gäller hela din trädgård. Lyd mitt råd. Eller skall vi gå en medelväg? Detta päron behåller jag. Du kan lämna kvar de övriga. De göra tillräckligt skäl för sig.

— Omöjligt, då fyller kollektionen inte vilkoren. Antalet måste vara fullt.

— Så får du lov i alla fall. — Corpwieth rev med nageln ett stycke av skalet. Päronet stack han i fickan. — Resten kan du ställa ut utom tävlan. Det blir nog med ett hederspris denna gång.

Det låg något avgörande i Corpwieths tonfall, som undertryckte vännens protester. Men denne var icke belåten när de skildes åt på gatan utanför Nationshusets dörr.

— Inga alls, svarade Corpwieth. — Nu har jag saken omhand. När öppnas utställningen i morgon?

— Vi träffas då vid ingångsdörren en halv timme senare. Ceremonierna kan jag bespara mig. Men ännu en liten sak. Har du hemma ett stort ark vitt papper? Nej vänta — det vore kanske för påfallande. Skaffa dig hellre en stadig grå pappskiva och lägg den innanför tamburdörren när du går ut i morgon bittida. Och se noga till att varken du själv eller någon annan stiger på den förrän du kommer hem igen.

— Taga bort den naturligtvis, sade Corpwieth och gick långsamt släntrande uppför Kasärngatan. Han såg varken till höger eller till vänster.

IV.

Följande morgon smällde flaggorna utanför Nationshuset. Folk strömmade uppför trappan, som var prydd med lagerträd i stora, grönmålade krukor och behängd med girlander. Corpwieth drog försmädligt på munnen där han trängde sig fram genom vimlet. Han tyckte ej om begravningslukten från granriset.

— Jag blev uppehållen på en audiens hos registratorn vid postverkets avdelning för inkommande paketförsändelser, ursäktade sig Corpwieth. Han såg sig omkring med sökande uppmärksamhet. — Här tycks hela fruktbörsen stämt möte.

— Ja, kommersen går förträffligt, svarade Bergdahl, men konkurrensen är hård.

Det rådde verkligen ett stimmande liv mellan de rikt besatta borden. De besökande trängdes kring de olika stånden, prövade och granskade, undersökte med kännarmin sina specialiteter och drevo vidare. Här och där syntes diskuterande grupper. Det var utställare som avhandlade egna och andras produkter med sakkunnig iver. Genom salen stod en frisk, obestämbar doft av virke, av blommor och syrliga safter. Det steg till en symfoni av växlande luktförnimmelser, som virvlade om i rika harmonier, andades med luftdraget från de öppna dörrarna och flöt ut i en lovsång över sol och gröda, bugnande marker och frukttyngda träd och naturens stora, tysta arbete i varma sommardagar och fuktiga nätter… Sorlet över salen var så starkt att man med möda kunde göra sig hörd.

Corpwieth lät sig föras genom mängden. Han tycktes icke ägna utställningen någon större uppmärksamhet; han överfor de mötandes ansikten med snabbt forskande blickar. Slutligen stannade de långt framme i salen, där även kollektionen från Himmelviken skymtade på en framskjuten plats. En högrest herre, ögonskenligen en lantman av herremannaklassen, stod lutad över den. Han hade en kort pipsnugga i munnen, ehuru han icke rökte. Det var förbjudet.

— Snuggan! viskade Corpwieth hastigt och fäste Bergdahls uppmärksamhet på mannen. — Känner du honom?

— Det är min farligaste medtävlare, godsägare Hallander från Frostkulla. Han tävlar med mig i päronavdelningen. Han är en av våra främsta fruktodlare.

Bergdahl såg förvånad ut, men gjorde vännen till viljes. Corpwieths infall begynte mot hans vilja att intressera honom.

Bekantskapen var snart i gång. Corpwieth stod tyst och hörde på, medan de två herrarna invecklade sig i ett livligt samtal om olika fruktsorters härdighet. Han iakttog för sig själv godsägaren. Intrycket var i det hela gynsamt. Herr Hallander uttryckte sig vårdat, hans röst hade en behaglig, varm klang. Han föreföll att ligga väl inne i sina saker och framställde sin mening med smittande övertygelse. Han verkade i det hela som en rättfram, okonstlad naturmänniska. Men bak om den öppna, tillgängliga ytan tyckte sig Corpwieth dock märka en viss skygghet, något aktsamt eller spänt, som kanske var sjuka nervers oro, men också möjligen en skugga av ett undertryckt obehag. —

Corpwieth begagnade ett ögonblick när Hallander vände sig bort för att hälsa på en bekant.

— Du måste få honom hem till dig, viskade han till Bergdahl. — Jag ville gärna ha ett samtal med honom mellan fyra väggar — helst i din närvaro. Du får använda din uppfinningsförmåga och dina vinnande sällskapstalanger.

Bergdahl var numera med på allt. Det kostade honom icke mycken möda att få godsägaren övertalad att följa med. Han ville nödvändigt visa en trädgårdskatalog, en förmånlig offert med nya, lovande arter till facila pris. De tre herrarna gingo tillsammans ned till Esplanaden.

På Skilnaden ville Bergdahl snedda över torget till Frenckellska hörnet, men Corpwieth höll på skuggsidan. Han ville inte gå med solen i ögonen, sade han.

Boulevardsgatan låg bred och blank i septemberdagens skarpa solsken. Längst i fonden slöto alléns trädkronor upp mot en gyllene rymd, där några små molntappar hängt sig kvar efter natten. Skolungdomen svärmade runt omkring från alla håll. De kommo i grupper, flickorna mest par om par, med armarna om varandras liv, gossarna i större skaror som fyllde gångbanan. Luften var full av höga, muntra röster och lätta, snabba steg, som slogo lustigt mot asfalten.

Herrarna fortsatte samtalet från utställningen. Corpwieth föll in med något ord nu och då. Annars gick han tyst och såg ned mot stenläggningen. Han smålog för sig själv.

Först utanför Bergdahls port gick han över gatan, följd av de två andra. Bergdahl grep efter nyckeln för att låsa upp dörren, men Corpwieth hejdade honom.

— Det var i sanning förargligt — din nyckelknippa blev ju kvar på bordet på biblioteket. Vad skall vi ta oss till om din städerska inte är hemma?

— Det är det förträffliga med dessa utsökta amerikanska säkerhetslås, att deras säkerhet ofta består blott däruti att de låta sig öppnas av första bästa främmande nyckel, när man råkat ut för olyckan att glömma sin egen hemma. Vi får försöka.

Hallander såg ut som om han tvekade och ämnade säga något. Men
Corpwieth förekom honom.

— Ni ser ut att ha ett gott urval, sade han skämtande och pekade på godsägarens ficka, ur vilken en kraftig nickelked stack fram.

Det ryckte till i godsägarens ansikte, men han fann sig omedelbart och stack nyckeln i låset. Han vred den försiktigt fram och tillbaka.

Men Corpwieth hade redan med ett hastigt ryck tryckt in nyckeln ända till skaftet och förde den runt.

— Din dörrmatta är inte av det mjukaste slaget, vände han sig till
Bergdahl och tog upp en grå pappskiva som han flyktigt höll mot ljuset.
— Men den fyller sin uppgift. Han ställde skivan mot dörren.

Hallander mörknade över hela ansiktet. Hans stämma lät grumlig när han svarade.

— Ja, du misstar dig, Corpwieth, inföll Bergdahl, uppenbart besvärad av situationen.

— Så gör mig då tjänsten att betrakta din gäst litet närmare, genmälde Corpwieth. — Din städerskas signalement på vattenledningsingenjören har en förvånansvärt trogen förebild i herr godsägaren.

— Nej, bara en liten överraskning till sakens uppklarande, fortsatte Corpwieth och såg honom stint in i ögonen. — Herr Hallander hade den äran att natten mot i går göra dig ett besök. Han ville bespara dig mödan att lämna din säng och öppna för sig — därför skaffade han sig inträde själv. Men som gentleman ville han dock ej gå utan att lämna efter sig sitt visitkort. Det ligger ännu kvar på golvet. — Corpwieth pekade på klackmärkena under fönstret.

— Ni är galen. — Godsägaren skrattade tvunget. — Dem har ni satt själv, ni eller vem som helst annan. Klackar höra till en var människas garderob.

Och pappskivan visade verkligen, ehuru ännu tydligare, i skarpa, sotsvarta konturer, spåren från golvet. Det var samma omfång, samma spikar, samma slitning baktill på vardera.

— En löjlig slump som ni tycks söka någon mening i. Men jag ämnar ej finna mig i edra besynnerliga infall. Nu lämnar antingen ni eller jag rummet. Bergdahl — du kan välja.

Han hade återvunnit sin säkerhet och rätade på sig med uttrycket av kränkt värdighet.

— Bevis ha vi mer än nog, återtog Corpwieth med eftertryck. — För det första städerskans vittnesmål —

— För det andra nyckeln, som ni tillegnat er på ett ganska behändigt, ehuru inte vidare försiktigt sätt. Det slags patentlås öppnas nämligen med nycklar blott av låsets egen nummer. Ni önskar kanske jämföra dem? — ni måste ju i alla fall lämna ifrån er nyckeln.

Godsägaren gjorde en grimas, men lösgjorde villigt nyckeln från sin nyckelknippa och lade den på bordet.

— Jag överlämnar åt er själv att tillfredsställa er nyfikenhet, svarade han undvikande.

— För det tredje klackmärket på pappskivan. Kolstybben som smutsar Boulevardsgatan efter fororna från Sandviken ger ett förträffligt avtryck. Ni borde gått på solsidan för att riskera blott trottoaren.

— Och så har jag ännu ett bevis som förklarar alltsammans, fortsatte Corpwieth utan att ge honom andrum. — Jag har i dag genomgått postverkets register över ankommande försändelser. För jämt två veckor sedan mottog ni en sändning från phytopatologiska försöksanstalten i Lichterwalde, innehållande enligt uppgift prov utan värde, men i själva verket kulturer av en elakartad fruktsvamp, hittills okänd hos oss.

— Ja här, sade Corpwieth, i det han plockade fram ett i papper inlindat skrumpet päron ur fickan. — Detta päron tog jag i går ur Bergdahls kollektion på utställningen. Det bär ännu det märke jag med nageln rev i dess skal. Jag lämnade det till undersökning hos min vän trädgårdsinstruktören. I dag fick jag utslaget. Det lider av en ganska egendomlig, hittills rätt litet känd svampsjukdom som tyskarna kalla "Stippigkeit" eller "Stippigwerden". Den visar sig som en svag upp höjning på skalet, varunder köttet småningom liksom mörknar bort och förtäres. Den är ytterst smittosam och utvecklar sig på mindre än ett dygn. Denna sjukdom har införts på päronet medelst ett nästan omärkligt snitt som i form av en liten svart skråma satt ovanpå upphöjningen.

— Ni tvekade ej att begagna er av tillfället för att göra er av med er värsta konkurrent. Sjukdomen stod beskriven i "Zeitschrift für Pflanzenkrankheiten" i våras — ni ser att jag tilltror er vetenskapliga aspirationer. Samtidigt tillkännagavs att svampkulturer för intresserade forskare tiilhandahöllos på försöksanstalten i Lichterwalde. Ni har följt anvisningen; ert namn jämte er beställning skall säkert återfinnas i anstaltens böcker. Och behäftade med denna sjukdom hade Bergdahls päron icke blott uteslutits från utställningen; hela hans trädgård hade troligen fått skatta åt förgängelsen för att tillintetgöra smittämnet. Några andra utvägar äro tyvärr inte ännu vetenskapen bekanta.

Bergdahl ryste. — Vilken utstuderad nedrighet! Jag har svårt att tro att en man som du verkligen lånat sig till ett så uselt knep.

Hallander hade satt sig. Han sjönk ihop så att hans tunga kropp nästan föll över stolen. Han andades häftigt och det ryckte kring munvinklarna. Hans hand for nervöst fram och tillbaka över skägget. Han kämpade synbart en hård kamp med sig själv. Plötsligt brast det lös:

— Det är tyvärr sant, alltsammans är just som han säger. Det tjänar till ingenting att neka eftersom han listat ut det, fastän gud vet hur — jag tyckte allt var så skickligt uttänkt. Jag tog verkligen nyckeln, jag trängde mig in här och jag satte med ett snitt svampen in i päronet. Men då du nu känner verkliga förhållandet skall du också höra orsaken. Du vet att jag i många år varit en intresserad fruktodlare, särskilt hängiven arbetet på förädlingen av våra egna inhemska fruktslag. Det var alltid min dröm att kunna alstra ett fullgott inhemskt päron, förmöget att åtminstone i den husliga ekonomin kunna upptaga tävlan med de utländska, dyrare sorterna. Jag skulle givit det mitt namn liksom jag givit det mitt arbete. Men experimenten blevo mig för dyrbara. Frostkulla kunde ej bära dem. Min far som understött mig år efter år ville inte längre. Det gällde för mig att avstå eller segra. Redan i fjol trodde jag mig stå vid målet. Då kom du mig i vägen. Det fick ej upprepas i år. Kunde jag ej nu övertyga min far om att min väg var den rätta, tog han säkert sin hand ifrån mig. Utan honom kunde jag ej hållas upprätt. Jag hade fått gå från Frostkulla. Och vad det betyder vet bara den som vuxit sig fast vid jorden i kärlek och arbete, som sett mullen gro under sina händers verk och träden bära frukt och förädlas. Det var min sista utväg. Det hade blivit en trolöshet ändå — fast på annat sätt — mot mig själv —

— Jag har handlat illa och ber dig härmed om tillgift. Nu anmäler jag saken för utställningskommittén.

Det kom något manligt fattat över honom i hans beslut, han liksom växte i sin resignation. Han var nog ingen vanlig lycksökare.

— Ett ögonblick! Ni har begått en låghet, men en låghet som har ett starkt tycke av en obetänksamhet. Ert straff har ni förtjänat. Men saken blir inte bättre av att ni anmäler er för kommittén. Ni ger er blott själv till spillo utan att gagna varken uppgiften eller vår vän som ni förorättat. Han har krav på upprättelse, men också endast han. Jag vet inte hur han ser saken, men jag inser ej varför vi inte skulle kunna göra upp vårt mellanhavande mellan oss. Ert syfte har varit lovligt — min vän är säkert den första att erkänna det — men edra medel ha varit förkastliga. Ni bör ej vinna framgång med dem. Bergdahls kollektion är redan ställd utom tävlan — han kan under inga omständigheter få priset. Det tillhör er och därmed, som jag hoppas, er fars fortsatta understöd. Men därefter lämnar ni Bergdahl fältet fritt. Ni arbetar vidare på de uppgifter ni åsatt er, söker er ärligt och oförtrutet fram på de vägar som redan lett så långt mot målet — men för sakens skull, inte för er egen fåfänga. Ni deltar så att säga i spurten, men blott i det tysta. Kommer ni först fram — jag antar dock att vännen Bergdahl inte skall göra er segern alltför lätt, men möjligheten är ju onekligen där — ja, då får ni återgälda den uppoffring han gör er nu. Det första inhemska päronet av högsta klass, vare sig det kommer från er eller från honom, skall bära namn efter hans possession. Himmelvikpäron! Redan namnet lovar seger.

— Avgjort? — Han vände sig mot Bergdahl. Hallander stod mellan dem och såg frågande från den ena till den andra.

Bergdahl fixerade en osynlig punkt på den motsatta väggen. Hans rättsmedvetande uppreste sig mot en så lättköpt försoning. Men hans goda hjärtelag segrade.

— Låt gå, mumlade han och knöt fingrarna hårt om knäet. — Men herr
Hallander kan bespara mig sin tacksamhet.

Godsägare Hallander gjorde en bugning och lämnade rummet. Corpwieth sände en lång blick efter honom.

— Han gick med lättare steg än han kom. Men du får låta måla om golvet.
Klackarna ha ynglat.

— Du kan skämta, sade Bergdahl förebrående, — men saken är i grunden allvarsam. Det blir ingen välsignelse med Hallanders päron.

— Du hade kanske önskat ställa honom vid skampålen inför hela fruktodlargillet?

Bergdahl bet förargelsen inom sig. Han svarade, halvt för sig själv, med sitt älsklingscitat från Fröding:

"Det kan en väl önska, men djävlar anamma, det gör väl detsamma, en föds och föröds, tills en dör. Till gården hör husan och katten och kusken, men slusken, men slusken, och tjuven, är jämt utanför."

VI.

En karaff portvin kom in på bordet. De två vännerna genomgingo tillsammans dygnets händelser.

— Ett ville jag dock gärna veta, frågade Bergdahl. — Hur fann du egentligen lösningen på den här konstiga historien?

— De fördömda klackarna! De stod ju där de stod och ledde ingenvart.
Varken bokstavligen eller bildligt. Dessutom var de ju bara två.

— Så mycket bättre. Om de varit flera hade saken ställt sig svårare. I begränsningen ligger all åskådnings styrka. Nu fanns de blott där de skulle finnas.

Corpwieth tände en cigarrett. Hans blick fångade en solstråle som fyllde vinets brunröda vätska med en underbar glöd.

— Den man som tryckt in spåren under ditt fönster hade sitt ärende just där. Han smög sig in på tårna och gick ut på samma sätt, men under fönstret stannade han och fullföljde sitt värv. Han gjorde sina steg ohörbara — det behövde han blott under förutsättning att någon kunde höra honom. Alltså kom han natten mellan söndag och måndag när du var hemma. En vanlig tjuv hade sökt ett tillfälle när han riskerade det minsta möjliga. Mannen gjorde tvärtom. Alltså hade han en särskild anledning. Han sökte något bestämt, något som du hade med dig och han blott kunde finna den natten. Det föll nästan av sig självt: besöket gällde din päronkorg.

— Lyckan var mig bevågen. På fönsterbrädet fann jag denna stjälk jämte en bit silkespapper. Otaliga gånger har du haft vänligheten undfägna mig med alster av din fruktträdgård, inlindade i finaste silkespapper. Det var tydligt nog — mannen hade vecklat upp något av dina päron och därvid råkat bryta av stjälken. Jag förstod inte strax om han tagit det med sig eller kanske lagt det tillbaka. På utställningen visade det sig emellertid att alla päronen funnos i behåll. Jag bad dig då undersöka dem. Alla hade stjälken kvar utom detta —

— Det ges enklare sätt att stifta bekantskap med dina päron än att stjäla din nyckel och smyga sig in om natten för att njuta deras blotta åsyn. Mannen hade förehaft något med dem. Resten gav sig utan vidare. Jag misstänkte genast en medtävlare. Din städerskas beskrivning angav tydligt nog en man från landet. Och så var det igen klackarna…

— Blott en byskomakare på landet använder det slags spikar med breda huvuden. Märkena stodo fast och djupt i golvet. Innehavaren var van att trampa jorden med ägarens medvetna eftertryck. Det återstod bara att söka mannen. På utställningen måste han finnas. Presentationen ombesörjde du själv. Ja, fortsättningen har du personligen varit vittne till.

— Allting är enkelt i ljuset av händelsernas egen logik, svarade Corpwieth anspråkslöst. — Men mästare skapa egna metoder. Jag använder blott dem jag lärt mig ur böcker som du föraktar.

— Tiden lider. Vi får lov att ta spårvagnen för hinna i tid till biblioteket.

DEN STULNA KORSETTEN

Mitt namn är Pettersson, sade det knubbiga, friserade, tvättade och parfymerade väsen som svävade in i rummet. Adolf V. Pettersson. Som ni naturligtvis vet, är jag direktör för Aktiebolaget Nationella Korsettfabriken.

— Naturligtvis, svarade den sålunda interpellerade, och hans ansikte röjde en oförställd glädje att göra denna bekantskap.

Detta ansikte tillhörde, som läsaren redan gissat, herr Corpwieth, och scenen var hans lilla men trevna arbetsrum i övre våningen av den vackra, en berömd vetenskapsman tillhöriga villa, som mot en fond av mörka granar reser sina vita murar — var? ja, det skola vi icke förråda.

Rummet fick sitt ljus genom ett stort, mot söder vettande fönster. Ingångsdörren befann sig på den motsatta väggen, så att en inträdande person genast vid sin entré hade ljuset i ansiktet. Vestra långväggen täcktes från golv till tak av bokhyllor, på vilka särskilt litteraturen i herr Corpwieths fack var rikt representerad. Här saknades varken doktor Watsons samlade arbeten i praktband eller de kompletta serierna av Nordiska förlagets och Dahlberg & C:os detektivnoveller lika litet som de utkomna 19 delarna av den inhemska serien Moderna detektivromaner, östra långväggen smyckades av smakfullt inramade porträtt av ett antal av herr Corpwieths kolleger och klienter, de flesta med dedikation. En hedersplats intogs av en fotografi med Sherlock Holmes' markerade drag och försedd med den smickrande påskriften: "kollegialt från William Larsson".

— Var god och tag plats, sade herr Corpwieth med den älskvärda gest, som han lärt sig vid sina besök på högsvenska avdelningens komediföreställningar.

Direktör Adolf V. Pettersson sjönk behagfullt ned i Liberty-klubbstolen vid skrivbordets kortända. Varje hans rörelse visade, att han gjort det till en plikt att utföra allt med märkbart behag.

— Jo, sade han, det har hänt mig något fasansfullt. Jag brukar verkligen inte eljes begå den indiskretionen att göra besök klockan tio på morgonen, inte ens affärsbesök, men om ni visste vad som hänt mig! Ni kan inte ens ana vilket slag som drabbade mig för en knapp timme sedan. Det vill säga, det var då jag upptäckte min olycka. Tänk er det värsta! Jag besvär er att försöka tänka er det allra värsta!

— Med största nöje! sade herr Corpwieth förekommande som alltid. Tänk om ni emellertid skulle ge mig en vink om vad som tilläventyrs passerat?

— Tilläventyrs!… Ja, det är visst bäst att jag börjar från början, så får ni själv se.

Direktören klarade sin stämma, ställde in den i rätta tonläget och började med flöjtlika toner sin framställning.

— Som sagt, jag är högsta chef för det företag jag redan haft äran nämna. Jag tilllägger, att jag inte endast är affärsman. I vårt fack är det inte nog att köpa eller producera till ett visst pris och sedan sälja med så och så stor avance — det kräves smak, takt, delikatess, urskiljning, fantasi, med ett ord: man måste vara konstnär. Människorna äro antingen produktiva eller reproduktiva. Jag tror mig kunna räkna mig till den förra kategorin.

Direktör Pettersson tystnade for att avvakta herr Corpwieths instämmande. Herr Corpwieth bugade gillande. Direktören fortsatte.

— Betänk blott, näst linnefabrikanten är det korsettkonstruktören som kommer kvinnorna närmast — ah! — och medan den förra blott höljer dem med ett stycke stoff som mycket väl kunde vara borta, så har den senare den nobla och, vågar jag säga, den ansvarsfulla uppgiften att skapa. Jag skapar form, ja former. Jag avslutar och fulländar naturens stundom något summariska verk. Jag betonar och framhäver vad som redan föreligger i skön avrundning och placerar i-prickarna på rätta stället.

Direktör Pettersson log ett drömmande, inåtvänt leende. Efter denna tribut åt de visioner, vilka tydligen svävade förbi hans inre öga, fortfor han, och det låg nu ett stänk av melankoli i hans klara stämma.

— Men ingen är profet i sitt fädernesland. Det vill säga, jag är nog profet, en ganska stor profet, men — en lätt rodnad färgade hans rosiga kinder — mest i landsorten. På landet, i Jyväskylä, bakom Kuopio, i Peräseinäjoki, i Borgå o.s.v. sälja vi årligen 14000 stycken av vår inhemska patenterade National-Aino-korsett. I Helsingfors däremot gingo senaste år endast 14 stycken. Vilket vittnesbörd om Helsingforsdamernas förvända smak! Men det måste bli en ändring!

— Ni koncipierade en plan, sade herr Corpwieth skarpsinnigt, och nu har det inträffat något, som håller på att äventyra framgången?

— Precis. Just så. Ni har träffat affärens kärnpukt: jag koncipierade. Jag uppfann — inventerade — en korsett, ett mästerverk, det vågar jag påstå, ett under av fyndighet, omotståndligt, epokgörande, fenomenalt. Huvudstaden var redan min. Och nu är mästerverket borta, och frukten av ett helt års intellektuellt arbete förspilld!

Direktör Pettersson jagade med en elegant åtbörd bort skuggorna, som lägrat sig på hans släta panna.

— Men det är inte endast Helsingfors jag tänkte på, fortsatte han därpå, mina vyer hade större vidd än så. Jag hade också ämnat lägga an på export av min kreation. Min vän, attaché Lindhströöm vid svenska legationen, en charmant person, har bestämt lovat lägga hela sitt inflytande i vågskålen för att skaffa mig korsettleveransen till svenska arméns löjtnantskår. Allt i allt hade den inhemska och utländska avsättningen givit mig en säker vinst av c. 10,000 mark årligen under 10 à 15 års tid. Det är således lågt räknat 100,000 mark jag gått miste om — frånsett alldeles äran — genom att mitt verk berövats mig i fulländningens ögonblick! Vad är att göra?

— Jag antar, att saken är mycket enkel, sade herr Corpwieth, uppmuntrande honom med den välvilja som i så hög grad utmärker honom. För det första: vilken är, med ett par ord sagt, den avgörande principen i er uppfinning? För det andra: var och under vilka omständigheter har ni förvarat det kostbara föremålet? För det tredje: vilken av edra konkurrenter — ty en man som ni har naturligtvis både konkurrenter och avundsmän — kan speciellt antas ha intresserat sig för uppfinningen? Jag antar, att ni inte varit förbehållsammare än omständigheterna krävt, och att ett och varje sipprat ut?

— Naturligtvis har en man som jag en massa konkurrenter, alla de stora utländska firmor som göra affärer på Finland i samma bransch, och alltför hemlighetsfull har jag inte varit. Ni förstår, fantasin verkar, och man måste ibland ge den utlopp också i ord; det är så skönt att prata. Men hemligheten med själva principen har jag bevarat i djupet av mitt bröst. Idén fick jag i Brera-muséet i Milano, dit jag kommit på en av de estetiska studieresor som jag årligen företar för att samla inspiration. Längst bort i korridoren låg ett litet, ensligt kabinett. Dit styrde jag mina steg, livad av en manande röst i mitt inre. På ena sidan hängde en madonna ur Bellinis skola, mittemot en riddare av Cranach. Riddarens harnesk och jungfruns livstycke ingingo en harmonisk förening i min fantasi, och principen för min uppfinning framstod för mig i bländande klarhet. Efter närmare ett års träget arbete fann jag den tillfredsställande tekniska lösningen av problemet: planchetter av amerikanskt ejderdunsstål i följande nya arrangemang: en stomme av…

— Tack, sade han. Jag vet antagligen redan allt vad jag behöver veta om konstruktionen. Idén kan således koncentreras i ordet "metall"?

— Ja, amerikanskt ejderdunsstål, mjukt som dun, lätt som en snöflinga.
I ett nytt arrangemang. Det är något avgjort revolutionerande.

— Mitt kontor i Lundqvist'ska affärspalatset. Inre rummet, där jag i regeln vistas hela dagen. Där låg det första färdiga exemplaret, urmodellen, placeradt i den slipade kristallkål, i vilken jag brukar förvara rosorna som jag får; den råkade stå tom.

— Alldeles riktigt, instämde herr Corpwieth, som med sitt utpräglade sinne för det exakta fann rättelsen befogad. Den slipade kristallskålen stod var?

— På hörnbordet, till höger om fönstret. Vi ha nämligen endast ett fönster. Men det är i stället tre och en halv meter brett. Jag lät sätta upp nya gardinstänger i förra veckan.

— Visserligen. Men fönstret var stängt. Jag har för resten dubbla fönster i mitt rum, och till och med om man kunnat komma upp till femte våningens nivå från gatan…

— Nej, instämde herr Corpwieth. Inte gärna. Åtminstone inte om de gå inåt.

— Hur är det med våningen ovanpå. Huset blev tillbyggt med en sjätte våning då den nya byggnadsordningen trädde i kraft; har någon redan hunnit flytta in?

— Ja då; i förra veckan uppenbarade sig en lång räkel med dinglande armar och vingliga ben. Han försökte se soignerad ut, men herregud, så'na halsdukar! det är inga halsdukar. Kravatter är det, fladdrande som på konstnärerna på övre Brondin. Och inga former har han heller. Grymt, grymt!

— Nej. Jo. Nu påminner jag mig att jag verkligen hört honom tala. Det var för resten inte mera än ett enda ord. Det var i förgår. Jag gick nedför trappan, och han åkte förbi mig i hissen, och jag hörde plötsligt ordet "halt!" Jag trodde först att det gällde mig, och stannade. Men han tog ingen notis om mig, och jag märkte då, att han talade med en annan person i hissen. Också den andra sade ett ord, som jag uppfattade. Det var ordet "Geld", så att jag antar, att de talade om affärer. Kanske den förre med sitt "halt!" varnade den senare att gå alltför brådstörtat till väga i någon affär. Vad tror ni?

— Jag tror, att frågan om de båda okända individernas nationalitet kan anses löst, med en viss sannolikhet åtminstone. Har ni varit i Österrike, t.ex. i Wien?

— Om! Jo, det vill jag lova. Wien är som ni vet, jämte Paris, den stora centralhärden för vår konst, och jag har ständigt min blick riktad mot dessa båda orter. Speciellt mot Wien. Där har jag nämligen min farligaste konkurrent, österrikiska Korsett-trusten. Jag vet inte vad de ville ge för att komma över min hemlighet. Betänk blott, vilket slag de skulle tillfoga mig, som f.n. är deras enda rival i Finland och i en snar framtid deras farligaste konkurrent på den skandinaviska marknaden, i sinom tid helt säkert också på världsmarknaden!

— Bra. Vi återkomma till den saken. Säg mig nu om ni på sista tiden lagt märke till något särskilt i er atelier.

Direktör Pettersson frambefordrade i dagens ljus en pince-nez och överräckte den åt herr Corpwieth.

Herr Corpwieths anmärkning var fullt befogad. Det var i själva verket en gigantisk tingest. De stora glasen omramades av enormt tjocka stålbågar, och fjädern var närmare en centimeter bred. På dennas undre sida uppdagade herr Corpwieths skarpa blick nästan omedelbart en inskription i ålderdomlig gotisk fraktur.

— "Kaspar Netscher. Augspurck 1639", läste herr Corpwieth flytande. Tack vare sin vän Bergdahls intresse för inkunabelforskning hade han kommit att förvärva sig en ingående kännedom om flydda tiders stilsorter, och dessa typer från en så sen period som förra hälften av 1600-talet beredde honom ingen svårighet. Det var till en god del denna färdighet, som tillät honom att med en så lekande lätthet finna lösningen i äventyret med Det fuktiga korrekturet.

— Ja…, anmärkte herr Corpwieth som förstår konsten att säga mycket i få ord.

— Ja, instämde direktör Pettersson, jag kom över detta praktstycke en gång i Mainz. Då jag vet hur kringskuren er tid är, skall jag inte upptaga er med att nämna vad jag erlade för det. Men någon liten summa var det inte. Ni skall veta, att jag samlar pincenez'er. Ni förstår nog vad det är som tjusar mig i dem?

— Naturligtvis. Allt som fjädrar och stöter på planchett, sade herr Corpwieth för vilken några psykologiska gåtor icke existera, intresserar er…

— … intresserar mig mäktigt. Just så. Jag och doktor Wirzenius äro de enda i hela landet, som förstå sig på sådana saker. Om det funnes någon tredje utom oss, skulle vi bilda en förening. Men på tumanhand går det ju inte.

— Inte gärna. — Ni har således iakttagit något särskilt i samband med er intressanta pince-nez?

— Det var sant. Pardon. Jo, i förgår afton hade jag som vanligt klockan 11 -tiden lämnat min atelier. Jag hade promenerat ungefär tio minuter, på sin högsta höjd en kvarts timme, då jag kom att tänka på att jag lämnat dörren till mitt kassaskåp öppen. Jag hade skjutit till den men inte låst den, jag såg tydligt för mig att den stod på glänt. Jag återvände således till ateliern. Dörren till ateliern är försedd med bokstavslås, och för att kunna sköta kombinationen satte jag pil mig pince-nez'n.

Direktör Pettersson gjorde en konstpaus, som livligt senterades av herr Corpwieth, vars sinne för det dramatiskt spännande under trägna biografteaterbesök nått en mindre vanlig subtilitet.

— Ni öppnade dörren, sade han därpå, förutskådande direktörens handlingar, och ni steg in.

— Det gjorde jag. Och kan ni tänka er, i och med detsamma rycktes pince-nez'n från min näsa. Det kändes högst brutalt! Sedan fann jag, att den befann sig i andra ändan av rummet.

— Vid hörnbordet, fortsatte herr Corpwieth lugnt. Där den slipade kristallskålen med urmodellen befann sig, inte sant?

— Samtidigt hörde ni först ett skramlande ljud, sedan en klang, som om ett stycke metall lagit emot glas?

— Då stod således dörren till kassaskåpet, som ni lämnat på glänt, nu på vid gavel?

— Ja, men hur kan ni veta allt det här? Direktör Pettersson såg nästan en smula misstänksam ut.

— Ett ögonblick. Säg mig först, var ventilen befinner sig. På högra sidan, inte sant? Ovanför hörnbordet?

— Fönstret, fortsatte herr Corpwieth sin deduktion och den eljes så förbindlige gentleman-detektiven tycktes knappast längre lägga märke till att han strängt taget hade en interlokutör, fönstret går från golvet och nästan ända upp till taket, det kan man se utifrån. Trossbottnarna äro av betong och nästan papperstunna. Skönt. Och ventilerna höra inte till de minsta; våningarna i Lundqvist'ska affärsplatset äro avsedda att användas också som verkstadslokaler, upplag o.s.v., och det måste vara något så när väl sörjt för ventilationen. Ja, saken är klar. Gåtan är löst. Det har strängt taget alls inte varit någon gåta.

Herr Corpwieth suckade. Åter en gång hade han nödgats befatta sig med ett av dessa problem, som vid första beröring sjönko samman som korthus. Livet var i det stora hela en bra trist uppfinning. Vad var det Schopenhauer sade, när han gick till sin tandläkare? Människan, sade han, består av…

Direktör Pettersson, som hittills respekterat mästarens meditationer, tog nu till orda.

— Det får ni strax. Med den här, svarade den till verkligheten återkallade herr Corpwieth.

Han drog ut andra skrivbordslådan uppifrån på vänstra sidan och framtog en kikare.

— Nej. Det är nog att vi stanna på gatan. Dessutom tycker jag inte om att åka i hiss.

Så förhöll det sig verkligen. Även herr Corpwieth har sin begränsning, och ända sedan äventyret med Den sorgsne strumpstickaren bevarar han en obetvinglig motvilja mot hissar.

— Som sagt, nu går vi, återtog å sin sida herr Corpwieth, vars älskvärdhet inte utesluter fasthet.

Och de gingo, till spårvägsstationen utanför katolska kyrkan där de embarkerade i första vagn. Några viskningar, några forskande ögonkast från sidan förrådde, att herr Corpwieth icke helt och hållet lyckats undgå ryktbarheten och populariteten trots den absoluta tillbakadragenhet, i vilken hans verksamhet som gentleman-detektiv — försåvitt på honom berodde — städse höljes. Direktör Pettersson bröstade sig lätt, charmerad att visa sig i detta sällskap. Herr Corpwieth erfor trots sin viljestyrka ett visst behov att ge sig kontenans och framtog en cigarrett. Konduktören överräckte artigt en brinnande tändsticka; bland spårvagnskonduktörerna är nämligen herr Corpwieth persona gratissima sedan det i spårvägskretsar berömda äventyret med Den falska växeln.

Vid haltpunkten mittemot Wilhelms' apotek stego resenärerna av. Herr Corpwieth ledde expeditionen in på Mikaelsgatan. Här, på södra trottoiren, mittemot Lundqvist'ska affärspalatset, fattade den posto. Direktör Pettersson var uppfylld av spänning, och hans kindben antogo en högre färg. Han blickade förväntansfull på den outgrundlige Corpwieth. Denne framtog kikaren, överräckte den lugnt åt direktören och redde sig för egen del att tända en ny Klubb 7. Saken tycktes ha förlorat allt intresse för honom.

— Tag nu kikaren, sade han, och säg mig vad ni ser omedelbart till vänster om ert atelierfönster, vid pass en halv meter nedanför sjätte våningens fönsterkarm.

Direktör Adolf V. Pettersson fattade kikaren med sin sirligt ganterade hand, förde den till sina ögon och dirigerade sin blick mot den angivna punkten.

— Sannerligen! utropade han efter en halv minuts intensivt studium av murytan. I sanning!

— Det är den, och det är nog också innanmätet, ståltrådsgallret. Det vill säga så mycket som, att det är den vägen er kreation försvunnit.

— Ja, men… Visserligen är ventilen bred, men inte kan väl någon människa i världen den vägen ha praktiserat sig in i ateliern. Det är omöjligt!

— Det är det, sade han. Men er urmodell är inte 90 eller 100 cm tjock om livet, som de sylfidiska varelser den är avsedd för, så att för den har det inte varit svårt att passera.

— Ni menar att någon varit framme med en tång eller krok och fiskat upp den från den slipade kristallskålen?

— Inte orätt gissat! Det är nästan riktigt. Men någon måste först praktisera det eftertraktade föremålet upp till ventilens höjd. Hur det gick till, är ju ganska klart. Tänk på pince-nez'n som så brutalt rycktes från er näsa i förgår. Den var av metall. Tänk på kassaskåpsdörren, som stod på vid gavel ehuru ni lämnat den på glänt — också den ett föremål av metall. Och er uppfinning — för en halv timme sedan enade vi oss om att koncentrera principen i er uppfinning i ordet "metall". Här har någon varit framme med en magnet, helt säkert en elektromagnet av enorm styrka. Någon annan rimlig förklaring finnes knappast. Utesluta vi det orimliga, nå vi sanningen — den är alltid banal, färglös, kort sagt: rimlig i högsta grad. Tyvärr.

— Ja. Och nu har ni bara att få tag på den långa räkeln med de dinglande armarna, som ni så uttrycksfullt beskrev, och hans medhjälpare. Antagligen är det två utskickade från trusten i Wien, som…

— Säkert! säkert! nästan skriade direktör Pettersson, och glömmande sig för ett ögonblick beledsagade han detta utbrott med så häftiga åtbörder, att den i närheten flanerande passkonstapeln, som redan med en viss misstro iakttagit kikandet, kände sin pliktkänsla vakna. Beslutsamt styrde han kurs på de båda misstänkliga individerna. Herr Corpwieth, vars fina öra förnummit de taktfasta stegen, vände sig om mot den kommande — det behövdes blott att denne fick se de välkända dragen för att han med en diskret hälsning skulle draga sig tillbaka.

— "Kah sentlemanni kun taas on liikkeessä!" var den reflexion som med stora bokstäver stod att läsa på hela hans personlighet. Vi böra måhända meddela läsaren, att "sentlemanni" i själva verket är den förkortade benämning, under vilken herr Corpwieth njuter en nästan legendarisk ryktbarhet inom den officiella ordningmaktens läger.

— Det "halt!" och det "Geld" ni hörde, fortsatte herr Corpwieth, var utan tvivel det "halt" och det "gelt" varmed sydtyskarna i allmänhet och österrikarna i synnerhet älska att specka sitt tal, ungefär som somliga hos oss pryda sitt med "tuota" och "dehäran".

För detta sitt filologiska vetande hade herr Corpwieth att tacka den bekanta resa, som han i anslutning till sitt mest berömda äventyr kallat "639. VII. 5" — för inte länge sedan företagit. På återvägen från sin höge klient hade han verkligen besökt grafiska utställningen i Leipzig; här hade han sammanträffat med sin distingerade vän Nässellöf, och genom att som intresserad och på allt aktgivande åhörare bevista de underhandlingar, vilka denne bedrev med nio olika tänjbara bokskåpsfirmor, hade han vunnit en rätt omfattande kännedom om nyhögtyskans olika lokala skiftningar. Medan han på detta sätt i rört minne återkallade sina och herr Nässellöfs gemensamma upplevelser, fortsatte han samtalet med direktör Pettersson.

— Och det kallar ni det viktigaste. Den detaljen är verkligen alltför enkel, för att vi inte med fullt förtroende kunde lämna den åt min vän Lestrade vid Scotland Yard — det vill säga — dehäran — jag menar herr Kivinen, tredje kriminalkommissarien — det är hans specialitet. Ring på till honom, så har ni er kostbarhet i morgon vid fem-tiden.

— I så fall har jag således blott att på det allra förbindligaste tacka för edert värda bistånd.

Direktör Adolf V. Pettersson fattade sin blänkande cylinder och lät den beskriva en noga beräknad halvcirkel genom den friska höstmorgonluften.

— Till den affärsmässiga sidan av saken, sade han och sänkte diskret sin stämma, skall jag taga mig friheten att i sinom tid återkomma…

— I så fall, sade han, vågar jag anhålla att som en gärd av rent personlig uppskattning få sända er några prov på min konst — ni har låtit mig profitera av er konst, ni måste i er tur få njuta av min!

Herr Corpwieth avböjde obevekligt även detta naturahonorar. Direktör
Pettersson insisterade med den tacksammes indiskretion:

— Ja, men hela världen vet ju, att herr Bergdahl efter äventyret med Klackarna revanscherade sig genom att utanför era fönster plantera ett rikt givande päronträd, och då borde också mina…

— Päron är något helt annat, genmälde herr Corpwieth, päron tycker jag om.

Och då i detsamma en gul vagn susade fram från Spårvagnstorget, nickade han ämabelt åt den bugande direktören och kastade sig med den förfarne yachtsmannens vighet upp i vagnen.

Det låg honom om hjärtat att så snabbt som möjligt nå biblioteket. Klockan hade nämligen redan för en god stund sedan slagit tolv, och herr Corpwieth hade inte till något pris i världen velat försumma den konversation om dagens händelser och medmänniskornas öden, med vilken hans kolleger plåga inleda sin idoga verksamhet och vid vilken herr Corpwieth intar den framskjutna plats, som tillkommer honom på grund av hans skarpa deduktionsförmåga och hans under loppet av många sällsamma äventyr förvärvade människokännedom.

THOMAS MELÓNS ÄVENTYR

En strålande höstdag vandrade Corpwieth den kända vägen till biblioteket. Han kom från Brunnsparken där lönnarna lyste i gult och rostrött och nu såg han ut över den solbelysta hamnen och fjärden. Det var tungt att en sådan dag stänga sig inne på biblioteket och glöta i böcker, kataloger och kartonger. Han följde med ögonen en liten smäcker motorbåt som pilsnabbt skar genom vattnet. Den skarpa stäven yrde upp två höga, skummande vågor och bakom den breda aktern forsade en bubblande, vit fåra. Corpwieth suckade. Han kände avund mot människorna i båten, och hans blickar fästes vid mässingsbeslagen som blixtrade i solen. Han stannade och såg efter racern. Han längtade ut till skärgården och fann världen orättvis som tillät dessa människor att i en dylik, elegant mahognifarkost ila ut mot kobbar och holmar medan andra måste sitta och andas bokdamm en hel lång förmiddag. Men båtens resa blev icke lång. I en elegant båge styrde den upp till den sista yachten som ännu i ensamt majestät låg kvar i Nyländska Jaktklubbens hamn. Corpwieth kände yachten. Han hade läst de entusiastiska skildringar som "Frisk Bris" i flere nummer haft om båten. Den var en av landets vackraste fartyg och Corpwieth hade i synnerhet fäst sig vid fotografierna av den utsökt förnäma kajutan där allt vittnade om rikedom och smak. Yachten hette "Gitanjali" och ägdes av den förmögne direktör Limburg, en litet besynnerlig äldre rentier om vars ungdomstider på sjön det berättades så vilda och märkvärdiga historier.

Corpwieth suckade och fortsatte sin vandring. Han skulle ha givit mycket för att en dag som denna byta ut biblioteksgöromålen mot en liten seglats. Men världen var nu en gång sådan den var och Corpwieth gick raskt vidare för att nå sitt ämbetsverk inom lagstadgad tid. Där var allt sig likt, arbetet var detsamma som alla andra dagar och kollegerna hade inga ovanliga nyheter att berätta.

Corpwieth slog sig ned vid sitt bord och begynte ordna kartonglappar i alfabetisk ordning. I dag hade han hoppats bli färdig med bokstaven F., men det såg hopplöst ut. Högen med F-lappar var nästan enorm och för tredje gången på en timme suckade Corpwieth. Något sådant brukade icke hända honom och han fattade därför ett raskt beslut och högg in på lapparna energiskt och metodiskt.

En halvtimme förgick och så hördes bibliotekarien Sjefmans starka stämma i Nybygget.

Är Melón här? ropade han. Melón, Melón, var är Melón? Vet någon var Melón är? Har han alls kommit i dag? Sjefman försvann genom en dörr utan att invänta svar.

— Det är riktigt, tänkte Corpwieth, kollegan Melón har verkligen inte visat sig i dag. Kanske är han sjuk. Ett knappast märkbart leende gled över Corpwieths beslutsamma läppar.

— Han har inte kommit ännu, svarade Corpwieth. En stund därpå kom amanuensen Guttelin stegande och blickade allvarligt på Corpwieth över sin eleganta pince-nez.

— Men där är en pojke i tamburen från "Kvällens Pust" som frågar efter honom. Han säger att Melón lovat en längre artikel till dagens nummer och att Melón måste vara här.

— Jag vet inte var Melón finns. Men du kan ju anställa efterforskningar. Du tycker ju om att ställa till bråk för småsaker.

— Nå, nå, vet du Corpwieth, inte skall du vara så sarkastisk. Du tycker ju mer än andra om att forska i dunkla frågor. Du är ju detektiv!

— Ser du, ser du, du är ju riktigt hånfull! Men för att taga reda på
Melón kan en springpojke vara tillräcklig. Du kan ju åtaga dig saken.

— Du är på dåligt humör i dag, Corpwieth, jag går hellre och pratar med någon annan.

Telefonen ringde åter. Man frågade ännu en gång efter Melón. Corpwieth höll på att förlora tålamodet. Han sade kort att Melón icke var på biblioteket. Men rösten fortsatte:

— Det är från redaktionen av "Kvällens Pust". Vi måste nödvändigt få tag i Melón och han är varken i sitt hem eller på någon annan lämplig vistelseort. Kanske vågar jag bedja Er höra efter på biblioteket om någon av tjänstemännen där sett honom i dag.

Corpwieth lovade taga reda på saken. Han frågade alla, men ingen hade sett Melón.

— Vi få bryta om hela numret och det blir försenat. Vi hade lämnat två spalter tomma för Melóns artikel och nu är hela Melón försvunnen!

— Nej, vi ha förfrågat oss överallt. Han är icke hos någon människa och varken på det i litteraturen så berömda Catani eller på Alphyddan. Inte ens på Åggelby societetshus.

— Högst besynnerligt! Vi börja bli oroliga för honom. Det är inte bara dagens artikel som bekymrar oss utan hela mannen, hela Melónen! Var är han?

— Verkligen, det är ett nöje för mig att få göra herr detektivens bekantskap.

— Hur Ni behagar! Men, emellertid, vi hade tänkt bedja Er anställa efterforskningar. Thomas Melón är inte den som utan vidare försvinner från jordens yta. Något måste ha hänt honom. Vi ha frågat polisen, telefonerat till alla sjukhus, men utan resultat. Och vårt sista hopp står till Er. Tidningen skall med nöje utanordna alla nödiga medel och om Ni har lust att skildra Edra äventyr — om det blir några sådana — i våra spalter, så kan Ni naturligtvis räckna på ett mycket rundligt, för våra förhållanden ovanligt rundligt honorat.

— Tack, sade Corpwieth. Ännu är det möjligt att Melón dyker upp här i dag. Dessutom — i fall det verkligen är något mystiskt i hans försvinnande — betraktar jag det som min plikt i egenskap av Melóns kollega och vän att göra vad jag kan för att få tag på honom. Och följer jag i mina undersökningar vissa detektiva metoder, så beror detta uteslutande på min varma och uppriktiga beundran för detektivismen såsom konst.

— För all del, herr Corpwieth, för all del. Missförstå mig blott ej. En skildring av Edra upplevelser vore naturligtvis högintressant för våra läsare. Thomas Melón är ju en synnerligen uppskattad medarbetare i vårt blad och…

— Nåväl, jag önskar icke på något sätt förhärliga mina upplevelser i tryck. Sorgligt nog tyckas vissa av mina vänner icke hysa dylika hänsyn, men det är en annan sak. Jag skall oförtövat begynna utforska denna sak, men som sagt, endast i egenskap av Melóns vän och arbetskamrat.

— Jag ber att få tacka Er för Ert intresse. I bättre händer kunde Melón aldrig falla.

— Tack, jag vågar hoppas att Melón snart är återfunnen. Men nu skall jag börja. Farväl! — Farväl och tack!

Corpwieth gick till Sjefman och relaterade saken. Han fick genast tjänstledighet på obestämd tid. Han gick ut i tamburen och fann där Guttelin livligt diskuterande »fallet Melón» med en ny »snabbare» som tidningen sänt med order att vänta på Melón tills han kom.

Corpwieth vandrade den långa vägen ut mot Melóns bostad. Han tänkte över alla de orsaker till Melóns försvinnande som voro möjliga och försökte leta ut den mest sannolika. Ett olycksfall var icke troligt. Melón lät nog inte köra över sig. Och då hade polisen haft reda på saken. Ett plötsligt insjuknande på gatan? Lika osannolikt och lika litet tilltalande för alla detektivinstinkter. Ett frivilligt försvinnande? Absolut omöjligt. Nej, om det icke endast var en tillfällighet, något fullkomligt vardagligt som uppehållit Melón, så kunde det dölja sig ett ytterst invecklat problem under detta mystiska försvinnande. Det gällde dock att först förhöra Melóns närmaste omgivning; kanske kunde en upplysning i Melóns hem leda Corpwieth på det rätta spåret.

Corpwieth var dock lika blottad på utgångspunkter då han trädde ut från Melóns trevna hem. Ingen hade haft något av intresse att förmäla. Melón hade gjort sin artikel färdig på morgonen, han hade icke mottagit något brev den dagen han hade varit munter och glad som alltid, hade ätit frukost och vid 1/2 12-tiden begivit sig ut förnöjd och blossande på en cigarr. Såvitt man visste var han på väg till "Kvällens Pust" redaktion för att därifrån bege sig till biblioteket. Absolut intet ovanligt hade kunnat förmärkas vid hans uppträdande. Melóns närmaste vore mycket upprörda. De hade telefonerat till höger och vänster men icke erhållit några som helst upplysningar.

Corpwieth vandrade till närmaste spårvägshaltpunkt. I denna affär fanns det icke antydan till något spår och han fann att alla litteraturens detektiver hade en ovanlig tur, ty de hade ju alltid massor av ledtrådar att gå efter.

Spårvagnen dröjde. Corpwieth stirrade in i en liten bagarbutiks fönster och betraktade ett stort program från »Levande bilders teatern Imatra". Han började tro att affären Melón dolde något skämt, något ursinnigt skoj — med »Kvällens Pust" var man aldrig säker. Tänk om det var hans detektivintresse man ville driva med?! Han gick in i butiken och viskade med en ohyggligt hes stämma åt försäljerskan:

— Vill frun vara så snäll och ringa upp för mig nummer 5806, jag kan inte tala själv, jag är så förskräckligt förkyld.

Frun frågade och Corpwieth ryckte luren av henne för att höra svaret.
Det lydde:

— Hur kan herrn skoja och säga att herrn är förkyld. Herrn är ju inte alls hes mera.

— Hur skulle inte jag känna herr Melón! Var dag står han här med sin cigarr och väntar på spårvagnen. Har ser så snäll ut.

— Jo, i dag for herr Melón i en automobil, men mer säger jag inte för herrn vill honom kanske illa, herrn är just inte att lita på.

— Jo, jag stod och tittade på herr Melón när han kom. Han tittade efter spårvagnen, men den kom inte och så kom med ens en fin och underlig automobil som stannade bakom hörnet. Jag gick och tittade ut genom andra fönstret och då såg jag en stor herre i päls med håren utåt och stora brillor som steg ut och gick fram till herr Melón. Han såg rysligt förvånad ut och tappade sin cigarr och de voro förfärligt artiga mot varandra och så steg herr Melón i automobilen och pälsherrn for bort med honom. Jag tänkte som så, att nu har herr Melón fått fina bekanta.

Gulti hoppade upp på disken och snusade på några sandbakelser. Det var en tax.

— Jo, den hade liksom en så lång kropp. Det var allt runt framtill och hjulen voro så långt ifrån varandra, alldeles som Guttis ben.

— Jo, Gulti är en stolt gosse. Gulti äter inte vad andra ger åt Gulti, bara det som matmor ger. Titta Gulti vad du får!

— Jo, sade Corpwieth, Gulti ser ut att vara både klok och stolt. Gulti är ett präktigt djur. Men huru var det med bilen? Den var lång framtill så här — Corpwieth tecknade några streck på en papperslapp — och sedan? var satt herrn med pälsen?

— Jo, det var liksom ett djupt hål som han satt i. Framdelen var högre än vad herrn har ritat och så var det ett hål och i det satt båda herrarna och herr Melón syntes nästan inte alls över kanten.

— Det var just vad den var. Först var den liksom rund och som ett ägg och så var det som en spets. Men underlig var den!

En kapplöpningsbil! Sådana fanns det inte många i landet. Nu hade Corpwieth en ledtråd och en som icke var dålig! Han köpte ännu några sandbakelser och skänkte dem ädelmodigt åt Gulti. Därpå gick han ut och reste med första spårvagn till stadens förnämsta automobilaffär.

I den stora salen med de glänsande vagnarna kände sig Corpwieth väl till mods. Allt detta komplicerade, starka, ändamålsenliga ännu kom till synes i varje vagn tilltalade hans logiska sinne.

Av en tillskyndande ung man förfrågade han sig om möjligheterna för leverans av en förstklassig kapplöpningsbil. Mannen ryckte på axlarna. Han kunde leverera huru många som helst, men det var ju huvudlöst att skaffa sig en sådan maskin i detta land. Vägarna voro omöjliga o.s.v.

— Det bör nog finnas en eller två, men de äro inte levererade av vår firma. Sådana affärer göra vi inte.

— Det kan jag inte säga. Det existerar ju inte så få agenturer här i landet.

Corpwieth gick till nästa affär. Här fick han veta, att en person i Åbo ägde en sådan maskin och att en annan funnits i Helsingfors. Dennas ägare hade dock blivit förbjuden att föra den, då han ideligen kört för fort och några gånger åstadkommit olyckor. Men man visste icke vad han sedan gjort av bilen.

Corpwieth beslöt lämna Åbo-bilen ur räkningen. Det föreföll ju mest sannolikt att det var Helsingforsbilen som varit ute och rövat bort herr Melón. Han gick till den forna ägaren, men fick höra att denne vistades utomlands. Om bilen visste man dock något. Den hade lämnats till en agentur i staden i och för försäljning. Corpwieth besökte agenturen i fråga. Jo, bilen hade stått där för ett år sedan, men ingen köpare hade anmält sig. Den hade då blivit sänd till Stockholm i hopp om att någon vansinnig person där skulle köpa den.

Det återstod ej annat för Corpwieth än att ka taga reda på den andra bilen, den i Åbo. Kanske detta hade skett bäst genom polisen, men Corpwieth ville, i motsats till sin kollega Sherlock Holmes, arbeta utan polisens medverkan. Han gick därför hem, åt middag med utsökt aptit och telefonerade därpå till Åbo, till stadens förnämsta bilfirma. På sin fråga om det var bekant huruvida en kapplöpningsbil förefanns i staden erhöll han svaret, att en sådan icke existerade. Men en godsägare i närheten av Åbo ägde ett underdjur till bil. Corpwieth ringde till godsägaren, som var hemma. Corpwieth sade:

— Mitt namn är Corpwieth och jag är tyvärr tvungen att besvära Er med en fråga. Er bil sågs i dag i Helsingfors och jag slog vad med ett par av mina vänner om huru snabbt den kommit hit från Åbo…

— Min bil!!! avbröt godsägaren hätskt. Det där helvetiska odjuret! Det har jag sålt. Och gudskelov för det! Den tusan höll på att taga livet av hela min familj. Nej, lycka till om ni ha fått den pjäsen till huvudstaden. Men akta er, säger jag, akta er! Den tar nog livet av många innan den är slut! Jag skall säga, att den maskinen är nästan omöjlig att styra!

— Vågar jag fråga, insköt Corpwieth, vem det är som nu handskas med ratten?

— Om jag bara visste det! Något skoj är det med köpet. Jag fick kontant betalning och förtjänade till och med på saken. Och det var en himla hast med leveransen. Något tjuvknep var det, men sedlarna är äkta och annat bryr jag mig inte om. Jag tackar Gud för att ha blivit kvitt den där elefanten.

Corpwieth fortsatte samtalet länge och väl för att erhålla någon upplysning, men godsägaren visste tydligen ingenting själv. En person, som sagt sig vara chaufför i privattjänst, hade en morgon för några dagar sedan anlänt till godset och slagit pengarna i bordet. Därpå hade han kört sin väg med bilen. Han hade uppgivit, att han hette Lindholm, men sin husbondes namn hade han icke nämnt.

Vad skulle Corpwieth nu göra? Jaga efter chaufför Lindholm? Det kunde gå dagar innan han spårades och här gällde det att skynda sig. Det var ju fullkomligt outrannsakligt, detta Melóns försvinnande och det var absolut nödvändigt att så snabbt som möjligt komma honom på spåren. Men bilen? Den var Corpwieths enda hållpunkt och det var utomordentligt förargligt att ägaren var så svårfunnen. Saken blev ej klarare genom att bilens nya ägare varit så hemlighetsfull då köpet uppgjordes. Då måste ju Melóns försvinnande bero på en komplott, en tidigare uppgjord plan. Det såg ut som om Melón blivit avsiktligt enleverad.

Corpwieths tanke svindlade. Men det gällde att handla. Han stod hela eftermiddagen vid telefonen och frågade alla sina och alla Melóns bekanta om de sett en märkvärdig bil. Men ingen hade sett den.

Sent på kvällen ringde en av Melóns anförvanter upp Corpwieth. Hon hade träffat en väninna, som tio minuter före tolv sett en motorbåt passera Skatuddskanalen. I den hade befunnit sig två personer och den ene av dessa hade liknat Melón. Corpwieth litade icke mycket på denna berättelse.

En ung dam som sett en herre, vilken liknat en annan herre — det lät ej vidare troligt. Dessutom blev Melón enleverad vid 1/2 12-tiden i andra ändan av staden — 20 minuter senare skulle han ha passerat kanalen i motorbåt — det var omöjligt.

Ytterligt förargad och modstulen gick Corpwieth till sängs. Han hade icke uppnått mycket under dagens lopp. Men han beslöt att sova gott för att nästa morgon taga upp saken med friska krafter. Och som beslut och handling voro ett hos honom sov han djupt till nästa morgon klockan 8. Han beslöt då att genast gå till polisen. Bilen måste vara inregistrerad och ha sitt nummer.

Hos polisen var man ytterst artig. Men en bil med det beskrivna utseendet fanns ej i Helsingfors. Man trodde dock att det existerade en sådan maskin i Åbo. Ett telegram avsändes till Åbo-polisen. Corpwieth väntade otålig på svaret. Det anlände först vid två-tiden. Bilen var ännu inregistrerad på godsägarens namn!

Nu svor Corpwieth. Detta var dock en alltför stor otur. Oviss om vad han skulle göra gick han upp till biblioteket. Kanske hans vän Nässellöf hade en idé! Men innan han träffade Nässellöf överfölls han av Guttelin.

— Hör du Corpwieth, sade Guttelin, Melóns vän doktor Qvast var just här och sade all han tänker vända sig till polisen. Du lär inte kunna hitta Melón!

Corpwieth fick en idé. Guttelin brukade ha reda på allt som inte angick honom.

— På chaussén. Jag hälsade på Limburg. Jag har sett honom på
Föreningsbankens bolagsstämma. Men han besvarade inte min hälsning.

Corpwieth störtade ut. Direktör Limburg! Vad fanns det för ett samband mellan honom och Melón? Intet, absolut intet. Men det gällde att genast tala med Limburg. Kanske hade han lånat ut sitt odjur åt någon? Men han hade själv åkt i bilen klockan elva och en halvtimme senare reste bilen i väg med Melón. Det var högst besynnerligt. Men Limburg var ju en i allo aktad man, känd för sin häftighet, men annars oförvitlig. Och vad hade han att göra med Melón?

Limburg bodde vid Norra Kajen. Corpwieth steg upp för den breda trappan och ringde på dörren — en vacker, snidad ekdörr. En tjänarinna öppnade.

— Nej, han for ut med sina nya automobil i går på förmiddagen. Han sade inte när han tänkte komma tillbaka.

— Fröken är också borta. Hon for ut till landsvillan i dag för att taga ned äppel. Men hon kommer med 5-båten.

Corpwieth skrev på sitt kort: "i en ytterst angelägen affär anhåller jag om att få uppsöka Er i afton klockan 7."

Corpwieth beslöt att giva sig ro till klockan 7 och under tiden samla alla tillgängliga upplysningar om direktör Limburg. Han fick dock ej veta mycket. Limburg ägde en magnifik sommarvilla i den närmaste skärgården och en lika magnifik yacht. Det visste Corpwieth förut. Limburgs enda dotter, Elsa, var mycket vacker och mycket bortskämd, men samtidigt en klok och hurtig flicka. Hon seglade, spelade tennis och hade nu senast begynt dyrka motorbåtar. Hon ägde en liten, ytterst snabbgående mahognimotor, som hon själv skötte. — Den hade ju Corpwieth sett dagen förut. Om Limburg berättade man dock ett och annat märkligt. Hans lynne var ytterst vanskligt och sedan våren hade det blivit värre och värre. Limburgs stora passion var att i dagar kryssa allena i skärgården med sin yacht. Dessa enstöringsvanor hade under de sista månaderna blivit mycket starka. Det var svårt att förmå honom att komma på direktionsmöten, där hans närvaro dock var absolut nödvändig. Och kom han, så satt han och teg, eller också brusade han upp för något alldeles obetydligt och höll strafftal, som nästan doftade svavel.

En person som Corpwieth talade med påstod till och med att Limburg inte var riktigt normal.

Där fanns ju dock vissa möjligheter till en lösning av problemet.
Kanske Limburg plötsligt förlorat förståndet och begått en vansinnig
handling. Men Melón? Varför hade han bjudit Melón plats i sin bil?
Varför just Melón? Och varför hade Melón åkt bort med honom?

Corpwieth grubblade förgäves. Han var tankspridd och orolig ända tills klockan slog sju. Då stod han utanför Limburgs dörr.

Fröken Limburg mötte honom i tamburen. Hon var blek och en stark spänning präglade hennes drag. Hon räckte Corpwieth handen och sade med ett svårmodigt leende:

— Jag hoppas att Ni icke kommer med sorgliga nyheter. Hur underligt att
Ni söker upp mig i samma stund jag beslutit att gå till Er!

— Nej tvärtom, allt är så dunkelt och mystiskt och jag hoppades att Ni skulle kunna hjälpa mig.

— Men förlåt mig fröken, jag förstår Er inte. Vad önskade Ni att jag skulle hjälpa Er med?

— Och detsamma ville jag be Er taga reda på. Men Ni visste alltså att han var borta?

— Jag visste ej annat än vad jag hörde här i dag om förmiddagen — att direktör Limburg är bortrest.

— Berätta mig allt, fröken. Kanske vi kunna lösa problemet med förenade krafter.

— Gud give det, Gud give det, mumlade fröken Elsa. Men jag skall berätta Er allt vad jag vet så som jag hade tänkt berätta det om jag sökt upp Er. Jag hade så säkert litat på Er, Ni lär ju vara en underbar detektiv.

— Bästa fröken, berätta mig allt fort. Jag är rädd för att varje minut är oändligt värdefull just nu.

— Vänta, låt mig tänka efter. Jo, i april i år fick min far en svår knäck. Sedan dess har han inte varit sig lik. Hans lynne var svårt förut, de sista tiderna har det varit förskräckligt. I sommar var han alldeles från sina sinnen. Han seglade ut med yachten och blev borta i dagar. Jag skaffade en snabb liten motorbåt för att kunna leta rätt på honom. Jag fann honom ibland ute på sjön i en underlig sinnesstämning. Han kunde sitta alldeles slö i båten, styra mekaniskt och inte veta huru länge han seglat eller var han var. Och blåste det friskt stod han i båten och deklamerade stora dikter med väldig röst ut över havet. Ingen annan än jag kunde få bukt med honom. Nu var han igen lugnare. Det enda underliga var, att han inte ville låta lägga upp yachten för vintern. Men annars hur hösten varit lugn. Jag har tiggt och bett att han skulle gå till en läkare, men han har vägrat på det bestämdaste.

Så kom krachen för en vecka sedan. Plötsligt en dag vid middagsbordet fick han ett förfärligt raserianfall. Han kastade alla tallrikar i väggen, överöste mig med de förfärligaste ord och ropade oupphörligt: jag skall hämnas, jag skall hämnas!

— Nej, absolut inte. Jag tror knappast att han ens avsåg någon bestämd person. Men han var alldeles utom sig. Hela eftermiddagen höll han sig instängd, men nästa morgon var han på ett strålande humör. Jag hörde att han lät kalla till sig vår kusk från den tiden min mor levde. Han är nu chaufför.

— Jo, två dar därpå kom Lindholm körande med en besynnerlig automobil. Det var mycket tidigt en morgon. Och sedan dess åkte min far omkring med bilen varje morgon vid femtiden. Han tog motion, sade han. Så kom gårdagen. Min far tog motorbåten, som ligger vid båtbron här nedanför och for ut med den vid tiotiden. Det var ett härligt väder som Ni ju minns. Han skulle föra båten till varvet i Tölöviken, sade han. Och samtidigt bad han Lindholm föra bilen till Djurgårdsstranden, på andra sidan Långa bron, vid Broholmen. En timme senare kom Lindholm hit med ett brev. Min far hade kommit med motorbåten ända till Djurgården — alltså icke fört den till varvet. Därpå hade han stigit i bilen och bett Lindholm föra brevet till mig.

— Endast några ord. "Bliv inte orolig, min flicka", lydde det, "huru länge jag än blir borta. Jag har det i alla fall bättre än under de sista helvetiska månaderna". Jag begav mig genast till Djurgården och tog Lindholm med mig. Motorbåten var borta, men bilen stod på vägen omgiven av en svärm gatpojkar.

Jag förhörde pojkarna, men de visste inte unnat, än att bilen hade stått en stund på vägen. Ingen hade sett den komma. Lindholm körde mig hem. Jag förstod ingenting, men tänkte att min far rest ut med motorbåten — vart visste jag inte.

— Det var ju spegellugnt i går. Min far föraktar motorbåtar och jag antog att han betjänat sig av den endast därför, att man i går ej kunde segla.

— Ser Ni, det är de frågorna som äro så tunga för mig. Jag är rädd för att han helt enkelt inte orkat mera, att han kände sig pinad och plågad och endast längtade bort, bort för att inte kvävas. Ni har väl nog förstått, att jag tror, att min far förlorat sitt förstånd.

Den unga flickan brast i gråt. Corpwieth vandrade av och an i rummet. Allt vad han hört bekräftade, att Limburg bortfört Melón. Men varför? varför? Någon orsak måste det finnas, även om Limburg var sjuk och icke visste vad han gjorde. Vad fanns det för ett samband mellan Melón och Limburg? Om den gåtan löstes kunde man kanske utreda vart Limburg — och med honom Melón — tagit vägen.

— Jag reste ut till sommarvillan i dag för att se om min far varit där. Men vakten hade icke sett honom och lika litet hade motorbåten varit synlig. På hemvägen beslöt jag att vända mig till Er. Men, fortsatte hon med ett sorgset leende, Ni har ännu inte berättat vad som fört Er hit. Vet Ni någonting?

— Jag vet något som blott ytterligare komplicerar saken. Vi skola därför tillsvidare lämna det och försöka reda ut alla motiv till Er fars försvinnande. Det var två punkter i Er berättelse, om vilka jag gärna ville höra litet mera. Ni sade, att han sedan våren varit sämre och lidit svårt och att han för en vecka sedan fått ett mycket starkt anfall. Kan Ni säga om det fanns några yttre orsaker till dessa två händelser?

— Till den första, d.v.s. till att han förändrades så starkt i vår fanns det nog på sätt och vis en yttre orsak. Raseriskovet nu nyligen föreföll fullkomligt omotiverat.

— Det kan jag tyvärr inte säga. Jag har lovat min far att hålla saken hemlig. Men det kan inte betyda något nu. Det var bara en motgång, inte ens en stor motgång, men den var ändå tillräcklig att bringa honom ur jämvikten. Han har säkert varit sjuk längre än någon anat.

— Jag vill inte tvinga Er att yppa något, som ni inte önskar berätta. Kanske denna motgång ändå kunde ha en viss betydelse. Men vi kunna ju gå över till raseriskovet. Vad sade Er far vid det tillfället? Mot vem vände sig hans ursinne?

— Mot mig. Och orsaken förstår jag inte. Han skrek åt mig att jag var en djävul som inte ville annat än pina honom, att jag på det mest infernaliska sätt ville förödmjuka honom o.s.v.

— Ja, han satt alldeles lugn och stirrade framför sig när tjänsteflickan kom in med en ny rätt. Så såg han på henne och sedan kom det… Det var förfärligt.

— Var det något särskilt med tjänsteflickan? Gjorde hon miner?
Skrattade hon åt honom?

— Frukt, frukt, nästan skrek Corpwieth och grep fröken Limburg i armen, vad var det för frukt?

— Herregud, Fröken, nu äro vi gåtan på spåren. Nu måste allt bli klart.
Känner Ni herr Melón, herr Thomas Melón?

— Nu skall jag säga er varför jag kom hit. Er far har rövat bort herr
Melón. Corpwieth berättade i flygande fläng allt vad han visste om herr
Melóns försvinnande.

— Nu förstår jag, nu förstår jag, men det är ju förfärligt, förfärligt. Vi måste få tag i dem, hör Ni, vi måste, vi måste! Annars blir min far mördare, ja, jag vet det, han kommer att mörda Melón!

— Jag skall förklara det med några ord. Min far har sedan han var liten velat blott ett: dikta. Svåra förhållanden gjorde det omöjligt och man skrattade åt den unga sjömannen som klev in på tidningsredaktionerna med stora häften fyllda av dikter. Men nu, när han blivit rik och hans själ blivit sjuk ha diktardrömmarna alldeles tagit överhand. Han trodde sig vara världens störste skald. Och i vår gav han ut ett band dikter.

— Jag förstår vilka det var. Det var säkert det stora bandet i kvartformat med guldsirater. Och han kallade sig "Goethe II".

— Så var det. Och sedan han läst kritiken i "Kvällens Pust" har han inte haft en fredlig stund.

— Jag minns kritiken. Den var av Melón och den var ypperlig — men förkrossande.

— Vet Ni varför den grep min far så starkt? Jo, han förstod att den var sann. Men han hade inte krafter att motarbeta den villa, i vilken han levat så länge. Han ville tro, att han var en ouppnådd diktare, men han förstod innerst inne att kritiken var riktig — att han blott var en usel klåpare. Och sålunda blev kritiken orsaken till förfärliga själsstrider och de utmynnade i ett gränslöst hat till Melón — det förstår jag nu.

— Jag vet inte, suckade Corpwieth. Men så bröt han ut: — Jag vet det ju, visst vet jag det! Jag har varit en fruktansvärd idiot, jag såg ju motorbåten med egna ögon. Hör nu:

Klockan halv tolv steg Melón i Er fars bil, varför veta vi ej. De foro till Djurgårdsstranden och stego i motorbåten. Klockan tio minuter före tolv passerade båten Skatuddskanalen. Det stämmer ju precis. Och fem minuter före tolv såg jag själv motorbåten lägga till vid "Gitanjalis" sida. Er far har tagit Melón till fånga — kanske vill han hålla honom gömd en tid — man kan ju inte beräkna vad Er far vill, han är otillräknelig. Vi måste genast ut till Jaktklubbens båthamn.

— Men det är storm nu, sade fröken Limburg, det är i storm min far tycker om att segla.

De lyssnade och hörde huru blåsten i tunga stötar prässade mot fönsterrutorna.

— Vi telefonera till vakten på Blekholmen. Gud give att "Gitanjali" låg där ännu!

Corpwieth sprang till telefonen. Vakten svarade att Gitanjali gått ut för en timme sedan. Motorbåten låg vid båtbron på Blekholmen.

De sprungo ut i höstmörkret. Regnet piskade deras ansikten, stormen tjöt om husknutarna. Våta blad klistrade sig fast vid deras kläder. De sprungo längs hamnen och hörde vågorna sucka och dåna mot kajen. Vid lyftkranen funno de båten och vakten.

— Österut, mot Hästnässund. Jag varnade direktören, men han ville ut i detta Herrans väder ändå.

— Redan i går, han sade att han ville bo några dagar på båten för att få vara i fred. I kajutan har han suttit sedan dess. Någon måste han ha haft med sig för jag har hört att han talat högt och deklamerat.

Fröken Limburg stod i fören och skötte maskinen. Cylinderhuvarna blänkte och över dem höjde och sänkte sig små mässingsstänger med ett regelbundet klapprande. Corpwieth höll rodret. De satte vakten i land på Blekholmen och så bar det av. Genom Långörnssund rullade sydväststormen in och träffade båten på tvärs. Den slingrade våldsamt och skummet yrde. Men maskinen arbetade, mässingsstängerna klapprade, båten darrade jämnt och lugnt. Ledfyren vid Hästnässund blinkade emot dem genom regnet, i lä yrde skummet mot Degerös strandklippor. De kommo in i sundet och ilade med rasande fart genom den svåra farleden vid Villinge. Här var det lugnt. Corpwieth kände faret till punkt och pricka. Han skrek åt Elsa att icke sakta farten och som ett vilt djur rusade båten fram under Villinge-landet Men så möttes de av havet. I väldiga, skummande vågor bröt det in mot holmarna och över motorns buller hörde de bränningarnas dån. Långt ute lyste Söderskärs fyr stadigt och stilla. De stannade motorn.

— Vi måste speja, sade Corpwieth. De kunna inte vara långt borta. Hästnässund och Villinge måste ha uppehållit dem länge. Vi kunna inte riskera att bege oss ut här utan att veta vart vi skola styra.

— Titta, titta, ropade Elsa, det var något som skymde fyrens ljus — nu ser man skenet igen.

Corpwieth såg ingenting. Men så nåddes hans öra av ett välbekant ljud.
Han hörde ett segel smälla i vinden.

— Den är här nära, ropade han, den gick just över stag. Jag hörde seglen leva. Det smällde som pistolskott.

— Se, se, skrek Elsa, där är den igen! Och verkligen, det gled som en skugga framför ljuset från fyren.

Vågorna vräkte emot dem, de fräsande kammarna lyste vita i mörkret och våg efter våg kastade sitt salta skum över dem.

Plötsligt såg Corpwieth båten. De voro nästan inpå den. Den krängde fruktansvärt och i lovart slogo sjöarna ideligen över den.

En väldig, svart gestalt avtecknade sig mot storseglet Det var direktör
Limburg som stod vid rodret.

— Tag ratten vid maskinen, skrek Corpwieth åt Elsa, och styr akterom båten, snett nedåt, så hugger jag tag i bommen och kommer ombord.

De voro i lovart och Elsa lydde order. Som en pil körde motorbåten förbi seglarens akter, under bommen, och Corpwieth klängde sig vig som en katt fast vid den. Han fick tag i levangen och plötsligt stod han i sittlådan öga mot öga med direktör Limburg.

Det var som om denne nu först vaknat upp. Han hade stått och stirrat ut i rymden och nu ryckte han till.

— Ser Ni inte redan klippan där förut? Mot den styr jag och där skall vi dö, vi två, och vill Ni vara med och taga vara på våra själar så står det Er fritt.

Då slog Corpwieth blixtsnabbt till Limburgs arm som höll rodret, och samtidigt sparkade han Limburg på benen. Den vansinnige föll raklång i vattnet på den sluttande sittlådans botten. Corpwieth grep rodret och styrde upp i vinden.

— Elsa följer oss i motorbåten. Jag är en vän till Melón. Vi styra hemåt nu.

— Melón sade Ni, Melón! Han skall dö, det har jag svurit och nu skall också Ni följa med!

Limburg grep Corpwieth om strupen. Han var stark och hans seniga fingrar borrade sig in i Corpwieths hals. Corpwieth släppte taget kring rorkulten, benen veko sig under honom och han föll. Limburg tryckte sitt knä mot hans bröst, stirrade honom i ansiktet och väste!

— Vill du dö före oss så må det ske! Och hans tag kring Corpwieths strupe blev allt fastare.

Men båten hade lovat upp i vinden, storskotet hade löpt ut och nu slog bommen över med en våldsam kraft. Den gav Limburg ett slag över örat och han föll ihop som en säck. Hans händer slappnade kring Corpwieths strupe och denne reste sig. Med en van seglares skicklighet skotade han an storseglet och styrde in mot Villinge. Limburg rörde sig icke. Motorbåten följde tätt i kölvattnet. Vid första ångbåtsbrygga lade Corpwieth till. Motorbåten lade sig vid sidan.

— Nej, han lever, men jag tror inte han har långt kvar. Vågar Ni taga honom ombord och ensam föra honom till staden? Han måste genast få vård.

— Jag kan nog göra så mycket, svarade Elsa. Jag för honom hem. På det sättet får han snabbast hjälp.

— Ni är klok och modig, sade Corpwieth. Finner Ni vägen genom Degerö kanal? Den vägen är bäst.

De flyttade den avsvimmade direktören i motorbåten. Elsa satte maskin i gång och i detsamma var båten försvunnen i mörkret.

Nu först hann Corpwieth tänka på Melón. Han tog i kajutdörren. Den var öppen. Med en ficklampa lyste han ned i kajutan. Där fanns ingen. Han steg ned och ropade. Ingen svarade. Han sökte bakom ett förhänge och fann där en koj. I kojen låg Melón orörlig.

Han rörde vid vännens arm och då genomfors Melóns kropp av en ryckning.
Corpwieth skrek till av glädje. Melón satte sig plötsligt upp.

Corpwieths spänning löste sig i ett gapskratt. Melón var yrvaken. Men så snart han känt igen Corpwieth blev han mycket glad.

— Alltså är det du. Tack, Corpwieth, tack! Berätta mig nu allt. Men först och främst: var äro vi?

— Skönt, skönt. Låt oss gå upp på bron! Nu har jag suttit här i kajutan i snart två dygn och lärt mig hata den.

De gingo upp. Melón lät regnet kyla sitt heta ansikte. Corpwieth berättade. När han slutat tryckte Melón tyst hans hand.

— Ja, låt mig se! Jag stod alltså och väntade på spårvagnen. Så kom Limburg åkande med bilen och var rysligt artig — jag kände honom ytligt — och frågade om jag inte ville provköra hans nya bil. Jag var mycket förvånad över hans plötsliga vänlighet, men det är ju inte alla dagar man får sådana erbjudanden och dessutom är herr Limburg svår att motsäga. Nåväl, vi reste i väg och stannade vid motorbåten i Djurgården. Och här bytte Limburg om sätt. Han tog fram en revolver och befallde mig att stiga i båten. Jag begrep absolut intet och lydde. Vi kommo till yachten och på vägen förklarade Limburg, att han var världens största diktare och att han ville läsa upp sina dikter för mig på ett ställe, där jag var tvungen att höra på. Sedan skulle jag skriva en artikel om honom och skildra hans storhet för allmänheten. Kort sagt, jag förstod att karlen var tokig.

Sedan fick jag sitta i kajutan och lyssna till hans deklamation. Penna och papper tog han fram och än tiggde och bad han, än hotade han mig med revolvern för att förmå mig att skriva artikeln. Jag skrev blott: "Min herre, ni har förlorat förståndet." Kort sagt, det var alldeles outhärdligt. Hela natten deklamerade han, bönföll och hotade. Och hela förmiddagen i dag. Äntligen på eftermiddagen gick han upp på däck efter att ha lovat mig att jag skulle dö. Då var jag så dödstrött och så utsvulten att jag lade mig i kojen och somnade. Det har varit ett ruskigt äventyr.

I kajutan funno vännerna mat i långa banor. De åto ett kraftigt mål och Melón lade sig åter i kojen. Så snart det begynte dagas kastade Corpwieth loss. Vinden hade mojnat och båten gled långsamt fram. Melón sov.

På Kronbergsfjärden kom Elsa dem till mötes i motorbåten. Corpwieth tog den på släp och Elsa hoppade ombord. Hon var underbart lugn.

— Min far dog några timmar efter vår hemkomst, sade hon stilla. Han dog lugnt och det var nog en stor lycka för honom.

Corpwieth tryckte hennes hand under tystnad. — Jag tror som Ni att det var bäst för honom. Men Ni, vad skall Ni göra, Ni är ju ensam i världen nu.

— Jag reder mig nog om jag blott vågar be Er om en sak. Jag har aldrig sett någon så modig man som Ni är. Vill Ni råda mig och hjälpa mig också hädanefter? Jag litar mer på Er än på någon annan. Säg, vill Ni hålla Er hand över mig?

— Min fröken, jag skall alltid göra mitt bästa för att hjälpa Er. Jag är mycket tacksam för Ert förtroende.

— Tack, herr Corpwieth. Jag är så glad över att ha lärt känna Er — också under omständigheter som dessa. Män sådana som Ni borde det finnas flere.

— Vet Ni, jag tror att min vän Melón visade mer ståndaktighet och mod allena här i kajutan än någonsin jag där ute på havet.

— Ni är för anspråkslös, herr Corpwieth. En sak vill jag ännu bedja Er om. Behåll Gitanjali! Kanske den kan giva Er glädje. Jag vill inte se den mer.

Elsa steg i motorbåten. Corpwieth såg efter henne när båten försvann in i Norra hamnen. Snart förtöjde han Gitanjali vid dess koj och väckte Melón. De båda vännerna ropade an en båt och blevo satta i land vid kajen. Corpwieth berättade om Limburgs död. Med ett varmt handslag skildes de och gingo var sin väg.

MONSIEUR BOBOCHE

Ridån hade gått upp över första akten av Sudermanns "Hemmet". Svenska teaterns trevna salong låg försänkt i mörker. Blott från de små röda lamporna i logernas fond lyste dämpade lågor, som rörde sig svagt bakom kuporna. Konversationen, hälsningarna, som flugit från plats till plats hade drunknat i förväntningarna, som sögos upp mot den upplysta scenen. Endast någon enstaka viskning smög sig fram mellan stolraderna och kvävdes i ett halvhögt skratt. Dörrarna hade slagit igen efter ett par försenade herrar som glömt sig kvar vid middagskaffet och cigarrerna. Kritikerna hade intagit sina platser, så långt som möjligt från varandra, på flyglarna av de främsta raderna. Kikarna blänkte mot rampljuset. Föreställningen kunde begynna.

Det var den ryktbara ungerska skådespelerskan Aranca Ghilkas andra föreställning. Helsingfors fördelaktiga belägenhet mellan Stockholm och Petersburg hade fört den firade divan hit upp mitt i vinterkölden. Hon hade kommit, föregången av sin berömmelse från Europas huvudstäder och omsvärmad av reklamer på kontinentens flesta språk. Hennes toaletter och juveler hade världsrykte, hennes galanta äventyr likaså. Hon var en av dem som segrade mer på grund av sin skönhet och sina extravaganser än i kraft av sin konst. Hennes rätta slagfält hade alltid varit rikt förgyllda mannahjärtan, och var det ännu, trots att åren redan fört henne ett gott stycke över t.o.m. en betydligt utsträckt ungdoms gräns. Hon hade nått den ålder då hon begynte intressera även kvinnorna.

Föregående kväll hade hon uppträtt i "L'Étrangère". Publiken var bländad, imponerad, men kritiken hade förhållit sig reserverad. Bakom de nödvändiga artigheterna och en del likgiltiga fraser hade de invigda kunnat läsa sig till kylan som spridde sig från hennes konst. Hon var stjärnan söm lyste utan att värma. Truppen hon förde med sig hade betecknats såsom stående under all kritik.

Salongen föreföll i mörkret välbesatt, men en massa fribiljetter hade utdelats. Corpwieth hade fått en från tidningen. Han besökte ej annars det slags föreställningar. Han sökte på teatern munterhet och förströelse, älskade därför mest operetten, men i sista ögonblicket hade han dock dragit smokingen på sig och beslutit sig för att gå. Hans berömda urklippsamling av brottmålshistorier från hela världen rymde många nummer där Aranca Ghilkas namn figurerade i förgrunden.

Akten släpade sig tröstlöst fram på ett obegripligt språk, vars egendomliga väsljud icke berörde Corpwieth angenämt, överstelöjtnant Schwartze försökte förgäves dölja sina blanka ögon och sina ungdomligt röda kinder under en rikedom på grått hår och skägg som gav honom tycke av en vaxfigur i ett skräddarfönster, och den lilla förtjusande Marie hade en skuggning på överläppen som mången yngling i studentåldern kunnat avundas henne. Det svartbetsade, med grönt överklädda möblemanget till höger hade alltid på honom gjort intrycket av diversehandel och i den stora farfarsstolen till vänster hade han en gång sett Rossi dö. Det hörde till hans tidigaste ungdomsminnen.

Första akten var äntligen förbi och den andra begynte omedelbart efter. Det krävdes ingen scenförändring. Tjänsteflickan kom in och anmälde Magda. Det gick en susning genom salongen och uppmärksamheten reste sig liksom för en stöt. Corpwieth måste böja sig åt sidan för att se. En flintskallig herre hade placerat sitt huvud mitt i synlinjen.

Där stod hon, divan, i strålande aftontoalett och emottog publikens hyllning med en knappt märkbar bugning. Hon stannade en sekund på tröskeln, liksom för att famna rummet i en lång, igenkännande blick, så störtade hon sig över systern och kysste henne våldsamt. Corpwieth förstod icke strax vad som gjorde denna kvinna så oemotståndlig. Men nu såg han det. Det var den fulländade smidigheten i hennes gestalt, rytmen i hennes rörelser, den mättade glöden i hennes väsen, det utmanande draget kring hennes mun, isen i hennes blick — Han måste erkänna att divan verkligen var vad ryktet gjort henne till — en inkarnation av kvinnlig skönhet och elegans.

Hennes uppträdande åstadkom genast ett livligare tempo på scenen. Men Corpwieth kunde märka att allt icke var som sig borde. Replikerna hakade upp sig i omotiverade pauser; de medspelande tycktes ömsom söka varandra och divan med förundrade blickar. Hon iakttog tydligen inte sceneriet. Hon drogs liksom av en oemotståndlig makt mot högra sidan av scenen, hon strävade ditåt t.o.m. när situationen stred däremot, och en gång stod hon så långt framme i scenöppningen, att man tydligt kunde se formen och enskildheterna av det blixtrande smycke hon bar kring sin hals. Det var ett präktigt briljanthalsband, sammanhållet framtill av en femuddad stjärna. I rampens mångfärgade ljus skimrade det med regnbågsglans. Hennes smala, nervösa fingrar lekte ständigt över det.

Corpwieth brydde sin hjärna med att söka orsaken till denna påfallande störing i samspelet. Han kunde ej slå sig till ro med förklaringen att det var blott ett nervöst infall, en tillfällig irritation eller en meningslös nyck. Det hela hade över sig något avsiktligt, något överlagt, som utmanade hans psykologiska skarpsinne. Förhållandet måste ha någon särskild grund, en anledning, som för skådespelerskan betydde mer än illusionen på scenen. Hon ville något. Men vad —?

Ridån gick ned och lamporna tändes. Corpwieth såg sig omkring, med ögonen ännu svidande av den plötsliga övergången från mörker till ljus.

II.

Parterren var skäligen väl fylld, likaså logerna närmast ingången. Där satt huvudstadens mondäna premiärpublik, den som kom för sin egen skull lika mycket som för föreställningens och som hade både råd och vilja att beundra och låta sig beundras till högsta biljettpris. Närmare scenen voro däremot blott de främre platserna upptagna och uppåt raderna glesnade publiken alltmer för att sist bli helt borta i ett gapande tomt galleri, med några nyfikna huvuden här och där sträckta över balustraden. Det var tydligt att skådespelerskan ej slagit igenom. Språket och de uppskruvade prisen hade avskräckt den stora allmänheten.

Corpwieth överfor hastigt logeraden till höger. Det var damer i ljusa, eleganta toaletter, moderna i fjol på kontinenten, men ännu fullt i nivå med de högsta fordringar på Helsingfors nordliga breddgrad. Herrarna sutto dästa och tunga bakom buckliga skjortbröst. En teaterafton var för de flesta av dem blott en behaglig siesta mellan middagen och supén. Konversationen gick trögt. Man kände varandra till punkt och pricka. Man träffades överallt, var dag, som en enda intim familj. Man hade en gång för alla placerat sig — så i samhället som på teatern — och man gjorde sig icke vidare någon möda. Man var helt enkelt, existerade som ett faktum — och fann sig tillfreds därmed, hade ingen annan åstundan.

De flesta voro Corpwieth bekanta till namnet, men personligen kände
han endast få. Hans blick gled flyktigt förbi de likgiltiga ansiktena.
Den stannade vid den andra logen från scenen. Satt icke friherrinnan
Stjernsvärd där och talade ivrigt inåt logen?

Corpwieth såg två häradshövdingar på främsta länstolsraden vända sig om och se upp emot henne för att därpå intresserat meddela sig med varandra. Han förstod vad saken gällde. Han hade själv i eftermiddagstidningen läst friherrinnans annons om sitt förlorade halssmycke som hon burit i går på teatern. Hela staden kände det. Det var lika allmänt bekant som beundrat: ett dyrbart, briljanterat halsband bärande symbolen av hennes namn — en stjärna och ett svärd i konstfullt juvelerararbete.

Nu vände friherrinnan sig om och såg ut över salongen. Corpwieth betraktade hennes hals. Liksom för att betona sin förlust bar hon i kväll, mot vanligheten, höghalsad klädning. Hon hade en ovanligt hög färg på kinderna och flyttade sig otåligt på stolen. Gjorde hon ej ett tecken? Corpwieth hälsade och kände inviten i hennes ögon. Han hade en gång varit i tillfälle att göra henne en tjänst när hon ville undanrödja spåren av en politisk obetänksamhet, begången av hennes man. Jo, hon kallade igen bakom solfjädern.

— Jag läser alltid annonsspalterna i tidningen. De har ett större intresse än alla de andra tillsammans. Var tredje annons är ett problem, var tionde är en tragedi. Ni har förlorat stjärnhalsbandet?

— Jag kan inte ha tappat halsbandet. Jag har låtit leta efter det överallt. Här på teatern — i bilen — hemma hos mig. Ingen har funnit det.

— Då återstår er blott att vänta. Den lyckliga innehafvaren skall nog anmäla sig i sinom tid. Kanske mot en större eller mindre dusör — som plåster på ärligheten.

— Det var också min avsikt, älskvärde rådgifvare. Åtminstone tills i kväll. Men nu har något egendomligt hänt, något som irriterar mig och gör mig nervös.

— Nej, inte just det. Men en egendomlig slump. Såg ni halsbandet divan bar på scenen?

— Det var svårt att låta bli. Hon gjorde nästan mer affär av det än av rollen.

— Kan ni tänka er? Det var precis maken till det jag förlorat. Eller åtminstone förvillande likt — jag betraktade det genom kikaren.

— Jag inbillar mig ingenting. Men ser det inte ut som en vink från himlen? Herr Corpwieth, ni måste hjälpa mig.

— Ni uttrycker mina tankar bättre än jag själv skulle förmå det. Men jag kan inte få halsbandet ur huvudet.

— Ni vill väl inte på allvar tro att det halsband ni förlorade i går, redan i kväll skulle sitta på madame Ghilkas hals? Och exponeras af henne uppenbart till hela teaterns beskådande?

— Jag medger att tanken är absurd. Men sammanträffandet är i alla fall underligt. Jag måste ha visshet. Ingen har så skarpa ögon som ni.

— Om ni har rätt, överskattar ni mina på bekostnad av edra egna. Men sätter ni verkligen så stort värde på halsbandet?

— Det är ett minne från vår bröllopsresa. Min man köpte det i Paris. Vi voro oförnuftiga då — som man blir det — av lycka.

— Lyckans oförnuft är höjden av förnuft. Jag skall försöka. Eftersom förnuftet fordrar det.

— Det består av en smal kedja av briljanter, infattade i guld och fästa vid varandra medelst rörliga länkar. Framtill bär det en femuddad stjärna och över den, med spetsen snett nedåt, ett svärd. Under stjärnan löper en bred gyllene ring som håller ihop det hela. Låset sitter baktill, mitt för stjärnan. Det var likheten med namnet som fick min man att köpa det. Stjernsvärd — en symbol! Och det har blifvit även mig en symbol. Jag har varit lycklig så länge jag burit det.

Hon såg förbi Corpwieth och de mörka ögonfransarna skuggade lätt för blicken. Corpwieth bugade sig galant.

— Ni förtjänar att alltid förbli lycklig. — Men vad skall jag säga divan?

— Ni är omöjlig i kväll. Säg vad ni vill. Alltid finner ni på något. Ni har öppen fullmakt.

— Jag vore ännu mer villig att köpa det om det vore mitt, svarade friherrinnan leende. — Är ni nöjd nu?

Corpwieth lämnade logen. Han var icke belåten. Det hela tycktes honom barockt, en förflugen idé som måste falla på sin egen orimlighet. Och dock — divans uppträdande kunde ha ett sammanhang med smycket. Det skulle förklarat hennes egendomliga manövrer på scenen. Han kunde bara inte se någon förnuftig mening däri.

III.

Corpwieth gick genom direktionslogen in på scenen och begärde att få tala med madame Ghilka. Man visade honom på en liten svartmuskig individ, som stod och skrek i kulissen, en främmande, obestämbar företeelse, hälvten impressario, hälvten resemarskalk, klädd i frack och solkig vit halsduk samt med en hop slagen chapeau claque under armen. Corpwieth gick fram till mannen. Denne såg upp, men mötte blott en sekund Corpwieths ögon. Hans blick gled förbi och utmed Corpwieths gestalt, som han mönstrade med ett uttryck, på samma gång nyfiket och utmanande.

— Omöjligt. Madame gör toalett och tar ej emot under föreställningen. —
Han vände sig redan om för att gå in på scenen.

Corpwieth sade ingenting. Han tog sitt kort och räckte det åt mannen.
Där stod hans namn och några ord med blyerts: dela part de la baronne
Stjernsvärd.

Fransmannen ögnade flyktigt på kortet. Skymten av ett leende gled över hans ansikte. Corpwieth tyckte sig märka ett lätt hån i stämman.

Han knackade fyra korta knackningar på en liten dörr till höger — det lät nästan som en signal — och tog genast i låset. Corpwieth fäste sig vid att han hade korta, knubbiga händer, fulla av leverfläckar, och en massa ringar på fingrarna, alltför många och granna för att överenstämma med god smak.

— Osnygg som en italienare och fåfäng som en fransman, mumlade han och steg in i klädlogen.

Madame Ghilka satt framför spegeln och strök med en fin pensel några svarta linjer under ögonen. Hon hade redan anlagt tredje aktens morgondräkt.

Hon läste kortet och räckte Corpwieth sin hand, med armen utsträckt och handens yttersida vänd uppåt mot hans mun. Corpwieth tog den, men kysste den icke. Divan såg förundrad på honom, men gjorde en inbjudande gest.

— I de trängsta skalen gömmas ofta de vackraste pärlorna, svarade han och såg sig om efter en sittplats. Men logen hade blott en enda stol utom den divan begagnade och den var upptagen av en hattask, av det slag som herrar använda för sina silkeshattar.

— Ah, monsieur Boboches hattask, hans oskiljaktiga följeslagare, skrattade divan och bad Corpwieth lyfta hattasken ned på golvet. Han vägde den ofrivilligt i handen. Den var tyngre än han trodde och gjord av styvt, mörkbrunt läder.

Corpwieth satte sig. Han kände sig i en främmande, osäker situation. Den kväljande luften i klädlogen, tung av puder och smink och söta parfymer, steg honom mot huvudet. Mitt emot sig hade han den förtjusande skådespelerskan som log emot honom med vita tänder. Han tvekade om hur han skulle börja.

Var det en utmaning? En misstanke låg redan på lur. Men han slog den genast ifrån sig. Det hade varit nästan för djärft. Men han måtte gjort en förvånad min. Divan hade strax en förklaring till hands.

— Åh, hela teatern talar därom. Regissören upplyste mig om saken så fort jag kom ut i kulissen. En egendomlig slump, inte sant?

— En händelse som har det bedrägliga skenet av en tanke, svarade
Corpwieth undvikande.

Var det obetänksamhet eller fräckhet? Corpwieth stirrade överraskad på henne. Hon uthärdade trotsigt hans blick i det hon drog sarkastiskt på munnen.

— Åh, jag känner kvinnorna. Vill ni se smycket? — Hon tog det från toaletten och lade det nonchalant i hans hand.

Corpwieth undersökte halsbandet noga. Det var verkligen utomordentligt vackert och i minsta detalj sådant friherrinnan Stjernsvärd beskrivit det. Blott att det i stället för svärdet som skulle legat över stjärnan hade två präktiga diamanter, som sutto ungefär där svärdet kunde tänkas haft sitt fäste, snett under varandra. Corpwieth betraktade även insidan. Guldringen som bar stjärnan var där och på den stod inristad en dedikation: "l'étoile à l'étoile" jämte några initialer.

— Uteslutande oangenämt. Jag fick det en gång i Paris — längesedan — han var en slyngel. — Hon föreföll att repetera scenen med regeringsrådet i nästa akt.

— Då kunde ni kanske tänka er att skiljas från det? vågade Corpwieth en fråga.

— Uppriktigt sagt — det skulle passa mig utmärkt. Jag nästan räknade därpå. Min turné har gått dåligt. Redan i Stockholm skrämdes folk bort av det främmande språket, och här tycks det vara ändå värre. Människorna är så omöjliga här uppe — åh, så kalla! — min konst går över huvudet på dem. Monsieur Boboche säger att vi kört fast. Kort om gott — jag behöver pengar för att komma vidare. En gång i Petersburg skörda vi guld igen. Finge jag sälja halsbandet vore vi räddade. Regissörens upplysning gav mig en idé. Jag ville väcka friherrinnans uppmärksamhet. Er härvaro visar att jag lyckats.

Corpwieth nickade instämmande. Det kunde förklara allt. Men han ville avbryta den pinsamma bekännelsen:

— Åh, juvelerarne i Paris göra dylika dussinvis. Det är mindre värdefullt än det ser ut.

Corpwieth var ingen kännare av juveler, men han hade förnimmelsen av att hon ljög. Reflektionen var icke överraskande, men den föreföll illa anbragt. Hon kunde ju omöjligt ha något intresse av att förringa halsbandets värde inför honom. Anmärkningen skulle icke varit avsedd enkom för honom?

Det klack till inom honom. Var han duperad? Hade hans skarpsinne svikit honom? Nej, gudskelov, inte ännu. Han vädrade förnöjt. Han var nästan rädd att förråda sin belåtenhet.

— Jag skall framföra ert anbud till friherrinnan, sade han och steg hastigt upp.

— Monsieur Boboche är van att arrangera det slags angelägenter. Han står till friherrinnans disposition. — Divans ögon följde honom till dörren.

På gången mötte han monsieur Boboche. Fransmannen skyndade förbi, upptagen som alltid, men hann dock sända Corpwieth en prövande blick från sidan. Corpwieth tycktes ej observera den. Men innan han gick ned den lilla trappan från scenen, stannade han och såg sig om. Han såg fransmannen försvinna in genom klädlogens dörr. Han hörde två ivriga röster och ett skratt…

Friherrinnan Stjernsvärd väntade honom i sin loge. Corpwieth fick lämna en utförlig redogörelse över sitt besök hos divan. Han uteslöt ingenting, endast sina egna reflektioner behöll han för sig själv. Friherrinnan var överförtjust.

— Det är inte mitt halsband. Men jag skall köpa det och låta göra ett nytt svärd i stället för de två diamanterna.

— Att finna svärdet skall bli min närmaste uppgift, anmärkte Corpwieth lugnt.

Men friherrinnan hörde honom icke. Hon var redan sysselsatt med att skriva ett kort till madame Ghilka med anmodan att sända henne smycket till påseende nästa förmiddag. Corpwieth bad vaktmästaren föra fram kortet.

— När förunnar hennes nåd monsieur Boboche lyckan av en audiens? frågade han.

— Tillåter ni kanske min ringhet att vara närvarande? Jag kunde möjligen göra er någon tjänst. Monsieur Boboche kan bli en hård fisk att fjälla.

— Ni är alltid välkommen hos mig — även utan tjänster, avslöt friherrinnan samtalet och vände sig mot scenen. Lamporna släcktes och ridån höjde sig långsamt.

IV.

Corpwieth hade återtagit sin plats på parterren, men han kunde omöjligt intressera sig för föreställningen. Hans tankar kretsade oavbrutet kring smycket. Allt fastare arbetade sig öfvertygelsen fram att här förelåg något mer än en slump. Han hade redan konstruerat upp en teori. Men den svävade ännu i luften. Den saknade den absoluta hållbarhet, som icke blott gav sig själv i fullt logisk konsekvens, utan även kunde understödjas med uppenbara bevis. Det var ej nog att han såg sammanhanget själv, han måste också göra det troligt för andra. Hemligheten höll han i sin hand — han kände det med styrkan av en instinkt som hittills aldrig svikit. Men det gällde att finna nyckeln, den lilla, skenbart obetydliga nyckeln, som man så lätt förbisåg, men som löste allt —

Plötsligt fick han en ingivelse. Under sista mellanakten lämnade han teatern. Han förhörde sig hos portvakten om madame Ghilkas adress och strävade med raska steg utmed Henriksgatan till Societetshuset. Han gick försjunken i sina tankar och stirrade in i bilernas projektorer som likt glödande ögon ilade förbi i det snökedjorna rasslade mot isgatan. De påminte honom om äventyret med Thomas Melóns försvinnande och han kände sig styrkt. Den gången måste han famla sig fram. Nu hade han åtminstone en utgångspunkt.

Han kände portiern från tidigare diskreta affärer och gick direkt fram till hans disk.

— Min herre, inga näsvisheter! Herrns naturligtvis. Ni kan sända en tystlåten man med upp. Som vittne — om det skulle behövas. Jag tror dock inte att jag kommer att resa av med någonting den här gången. Jag söker något som sannolikt inte finns däruppe.

Corpwieth for upp i hissen och trädde in i rummet. Det var ett vanligt hotellrum, ett av de anspråkslösaste hotellet hade, men rent och ändamålsenligt inrett. Emot rummets välskötta ordning kontrasterade spåren av monsieur Boboches egen existens. Kläder lågo kringströdda på stolarna och på sängkarmen, ett par utgångna tofflor hade sparkats fram på golvet. I en vrå stod en illafaren koffert, fullklistrad med hotellmärken. Corpwieth kände på den; den var låst. Han undersökte systematiskt rummet — minst monsieur Boboches egna tillhörigheter. Han drog undan gardinerna, vände upp och ned på stolarna, såg in under soffan och madrassen. Ingenstans upptäckte han något märkvärdigt. På toaletten stod en spritlampa, den hade en egendomlig, för Corpwieth främmande form. Han tände den — lågan sköt ut som en vass tunga och visslade under ett starkt tryck. Corpwieth släckte genast lampan och fortsatte undersökningen. Han granskade uppmärksamt fönsterbrädet, bordsskivan, lavoaren. På den sista fann han några bruna fläckar som ätit sig in i ytan. Corpwieth strök över dem med fingret. Han såg upp, över lavoaren satt en elektrisk lampa. Han visslade för sig själv och vände sig till ledsagaren.

Nere i hallen lämnade han nyckeln tillbaka åt portiern. Han avklippte en halvt uttalad fråga:

— Ja, madame kommer vanligen hem efter föreställningen och går in i matsalen. Köket och vinerna är de bästa i Helsingfors.

Corpwieth beställde en svag whisky och sjönk ned i en av de djupa läderfåtöljerna vid fönstret.

Han hade satt sig så att han vände ansiktet från ingångsdörren. Stolens höga rygg skymde honom för de inträdande. Men från sin plats hade han en förträfflig utsikt över trappan och hissen och alla som passerade till eller från matsalen. Han slöt ögonen och tycktes alldeles frånvarande. Han ville ej riskera att få sällskap. Men han iakttog med spända nerver allt som tilldrog sig omkring honom.

Det rörde sig icke mycket folk i hallen. Tiden var ännu icke inne och blott några provinsiella par — tydligen resande — gingo förbi upp till matsalen, intresserade, men litet tryckta av lyxen omkring dem. Några provryttare stannade och betraktade honom. "Pleite!" hörde han en förstulen viskning och därpå ett menande skratt.

Nu begynte de tunga ytterdörrarna gå. Corpwieth kände igen ansikten från teatern. Föreställningen var alltså slut. Han såg på klockan och gjorde ett överslag. Madame Ghilka behövde minst en halvtimme för sin toalett. Han väntade lugnt.

Äntligen anmälde dörrvakten divans ankomst. Portiern tog mössan i handen. Corpwieth sjönk ännu djupare ned i stolen, men nu lyste ögonen vaksamt under de halvöppna locken. Förbi honom svävade i en sky av parfymer madame Ghilka. Hon bar en elegant aftonkappa och huvan hade hon neddragen över ansiktet. Efter henne fjäskade en liten herre med en tjock ylleduk kring halsen och en gammaldags, spetsig pälsmössa på huvudet. Det var monsieur Boboche. I handen bar han hattasken från divans loge. De försvunno i hissen utan att ha observerat Corpwieth.

Corpwieth gned belåtet händerna. Hans whisky stod orörd på bordet. Han betalade den och steg upp.

— Sanndrömmar, min herre, sanndrömmar, sade Corpwieth. — Räkningen stämmer fullkomligt.

Följande dag var en söndag. En kvart före tolv ringde Corpwieth på hos friherrinnan Stjernsvärd. Hon bebodde en egen villa i Eirastadsdelen — med utsikt över havet.

— Ni överskattar mina talanger. I affärer är jag oerfaren som ett barn.
Men jag litar på er. Ni skall säkert vara mig en god skyddsängel.

Det var ingen tid att förlora. Monsieur Boboche kunde vara där vilket ögonblick som helst.

Corpwieth utvalde åt sig ett fönster i matsalen, från vilket man kunde överblicka gatan utanför ingången. Han såg noga till att han ej syntes bakom gardinen. Friherrinnan höll sig intresserad tätt bakom honom.

I detsamma körde monsieur Boboche fram till porten. Han såg i sin improviserade vinterkostym ännu lurvigare ut vid dager än på hotellet föregående kväll. Han steg ur släden och betalade åkaren.

— Nej, gå ni bara in och låt mannen få företräde. Jag tror jag med större effekt kan göra min entrée på ett senare stadium.

Friherrinnan skyndade ut. Corpwieth gick till telefonen och begärde
Societetshusets nummer.

— Hallå! Det är från friherrinnan Stjernsvärd. Monsieur Boboche är här — ni vet det? — så mycket bättre. Monsieur har glömt en hattask på hotellet — den bruna läderhattasken, ja. Var? — jo vänta. — Corpwieth lade luren ifrån sig och funderade ett ögonblick. — Den skall stå i madame Ghilkas rum. Sänd genast ett bud hit ut med den — det brådskar.

I salongen sutto friherrinnan och monsieur Boboche vid ett bord framme i en blomsterprydd rotunda som vätte ut mot sjön. Smycket låg på bordet mellan dem.

Monsieur Boboche sprang upp med en misstänksam blick. Men Corpwieth hälsade artigt, först på friherrinnan, sedan på monsieur Boboche, och sade urskuldande:

— Jag är ett dåligt ombud. Men jag blev uppehållen vid telefonen — en fatal inrättning, monsieur? Affären är kanske redan uppgjord?

— Monsieur är oresonlig. Han begär för mycket. Femtontusen mark! Mitt gamla kostade bara hälvten.

— Monsieur har valt sin utgångspunkt med strategisk försiktighet, svarade Corpwieth.

Monsieur Boboche föreföll nu alldeles lugnad. Han utbredde sig vitt och brett över halsbandets värde och hur juvelerna stigit i pris de sista åren. Dessutom var smycket ensamstående i sitt slag. Det var en ren occasion.

— Madame Ghilka sade mig att juvelerarne i Paris göra dylika dussinvis, invände Corpwieth försiktigt.

— Åh, min herre — det var då; numera är de alldeles ur modet. Man bär juvelerna för deras egen skull. Man begär ingen idé, inga symboler. Smaken är så olika. Men madame önskar ju en kuriositet —

Samtalet gick fram och tillbaka. Corpwieth fann på de mest omöjliga invändningar. Friherrinnan såg förvånad på honom. Ville han vinna tid? Eller försökte han trötta ut fransmannen? Men monsieur Boboche var outtröttlig. Hans svada flöt blott ymnigare ju längre tiden led. Han var riktigt i sitt esse. Fingrarna med alla sina ringar spelade i luften.

Plötsligt hördes en ringning och en mansröst ute i tamburen.
Friherrinnan ryckte till och utbröt ivrigt:

— Jag bjuder er tolvtusen — högre går jag inte. Och då kan ni taga de två diamanterna med er hem. Jag låter i alla fall bryta lös dem från smycket.

Monsieur Boboche hann ej hämta sig från sin överraskning, innan dörren öppnades och hotellets bud kom in med hattasken. Fransmannen störtade upp. Hans ögon gnistrade när han överföll den intet ont anande bäraren.

— Lugn, förmanade Corpwieth utan att ändra en min. — Hotellet har insett vad ni själv ej förstått, att man när man första gången uppvaktar en dam gör det i visitdräkt.

Han öppnade hattasken, överst låg en hoptryckt chapeau claque. Den slog ut med en smäll när han räckte den åt fransmannen.

Monsieur Boboche skummade av raseri. Men Corpwieth fortsatte att granska hattasken utan att fästa sig vid hans protester.

Hattaskens botten låg blott några tum under locket. Corpwieths fingrar trevade utmed askens sidor. Han tryckte på mässingsknapparna som höllo remmen. Med ens sprang bottnet upp —

Inne i asken lågo, försiktigt placerade i enkom inrättade fack, alla en juvelerares tillbehör: tänger, sågar, filar och små hammare — en hel liten verkstad i miniatyr. Därtill några omsorgsfullt slutna flaskor. I ett av facken blixtrade en samling stenar av olika slag och överst bland dem ett svärd i briljanter.

— Reste ici! sade Corpwieth med ett uttryck som han hört av kamraterna vid kortbordet.

— Diable! väste monsieur Boboche och ville kasta sig över honom. Men Corpwieth var beredd. Han hade redan en revolver i handen och siktade stadigt på fransmannens huvud.

— Jag tror vi förhåller oss stilla och fortsätter uppgörelsen, medan hotellkarlen hämtar passpolisen som patrullerar i kvarteret.

Han tvang monsieur Boboche ned på en stol och satte sig själv mitt emot honom med revolvern till hands. Friherrinnan stirrade på honom med blickar där förvåning blandades med rädsla.

Corpwieth redogjorde i korthet för hur han kommit hemligheten på spåret. Det var en djärv kupp, arrangerad av en fintlig regissör och genomförd av en rutinerad skådespelerska. Han anade från början ingenting. Men redan under besöket i divans loge vaknade hans misstankar. Det hela passade alltför bra ihop. Divans förklaringar grepo in i varandra som kuggarna i ett hjulverk, men det fanns för litet rum för tillfälligheten. Och alltsammans var ju dock blott en slump. Inskriptionen på smycket föreföll honom också misstänklig. Den var på samma gång både för dum och för utstuderad. Han hade dessutom tyckt sig märka att den verkade ny. Bokstäverna stodo påfallande skarpt, ehuru skårorna icke blänkte. De hade troligen behandlats med någon syra. En aning sade honom att smycket var det han sökte. Men hur hade divan kommit i besittning av det? Och förändringarna — vem hade utfört dem? Och så snart? Vid utgåendet mötte han monsieur Boboche och mindes hans ringar. Det slog ned i honom som en blixt. Där hade han mannen. Han var otvivelaktigt madame Ghilkas medhjälpare, hennes hemliga chargé d'affaires, den skickliga iscensättaren av alla de tvivelaktiga juvelhistorier som frodades i hennes spår. Det gällde blott att få ett grepp på honom. Han undersökte fransmannens rum. Det lämnade inga andra hållpunkter än fläckarna på lavoaren och spritlampan. De förra härrörde tydligen från syror eller andra frätande vätskor, den senare var ett ypperligt instrument för lödning och smältning. Men var fanns den övriga delen av verkstaden? Han insåg att monsieur Boboche var alltför slug för att lämna den efter sig för den händelse hans rum skulle underkastas en oväntad besiktning. Därför inväntade han fransmannens återkomst. När han såg hattasken förstod han allt. I den låg hemligheten. Monsieur Boboche behövde ej släpa den med sig för att upppträda i chapeau claque mellan kulisserna. Å andra sidan var den en ypperlig förevändning. Det var ej troligt att någon som ej närmare reflekterade över saken skulle genomskåda hattaskens verkliga uppgift.

Minuterna släpade sig långsamt framåt. Slutligen infann sig passkonstapeln. Corpwieth förklarade i några få ord sammanhanget, varvid hotellbudet uppträdde som vittne. Konstapeln tog villigt hand om fransmannen.

— Ni glömmer det viktigaste, min herre, sade han och krökte föraktfullt på munnen. — Ni har ännu ej bevisat att jag verkligen tagit smycket.

— Minns ni vem som hjälpte på er kappan i korridoren den kvällen ni förlorade halsbandet?

— Nej, ingenting — jo, vänta, jag fäste mig vid att han ovanligt omsorgsfullt lade sidenduken över mina axlar och min hals. Jag vände mig om för att tacka. Då stod han och väntade med kappan utbredd.

Monsieur Boboche skrattade högt. Friherrinnan såg förnärmad på honom.
Plötsligt fick hon en idé:

— Nu har jag det! Jag sade er nyss, att jag sett mannen där en gäng förr. Nu minns jag det. Just då, när jag vände mig om mot vaktmästaren, såg jag hans ansikte vid min skuldra. Jag känner igen hans obehagliga, fräcka uppsyn. Han gled förbi med detsamma och försvann.

— Där löste ni själv gåtan, min fru, sade Corpwieth. — Det var monsieur Boboche som hjälpte er med duken. Han hade passat på er i trängseln. I samma ögonblick han lade duken kring er hals begagnade han tillfället och knäppte upp låset på halsbandet. Att därpå bemäktiga sig det erbjöd icke den ringaste svårighet. Artister i hans fack är slängda i fingrarna. En natt och en dag var sedan mer än nog att bibringa smycket dess nuvarande utseende.

— Har ni nog nu? Teatervaktmästaren skall med säkerhet bekräfta madames utsago.

Monsieur Boboche kröp ihop som en slagen hund. Han försvann hastigt med konstapeln ut genom dörren. En släde väntade utanför. Hattasken balanserade på kuskbocken.

— Ni känner mina principer — inga honorar, svarade han. — Men ni har sluppit billigt från saken. Ni har råd att visa ädelmod. Madame Ghilka är i förlägenhet för sin reskassa —

— Att skandal bör undvikas till varje pris. Skriv en biljett till divan och meddela henne att ni köper de två diamanterna på smycket. Ni kan lägga in beloppet i kuvertet. Priset är godkänt på förhand.

Friherrinnan lydde hans uppmaning. Hon lade en tusenmarkssedel i kuvertet. Hotellbudet fick gå hem med brevet.

— Så är det ännu en småsak. — Friherrinnan pekade på revolvern som låg kvar på bordet där Corpwieth lagt den, liksom beskyddande halsbandet. — Vill ni icke befria mig från den där otäcka tingesten? Jag trodde jag skulle svimma när ni drog fram den. Jag kan absolut inte uthärda knallen av ett skott.

Corpwieth svarade ingenting. Han tog revolvern, siktade ut i luften och drog på trycket. Friherrinnan lade händerna för öronen.

En knäpp — och en stråle av tunna droppar gjöt sig ur mynningen. De spredo en behaglig vällukt genom rummet.

— Det är bara en ofarlig refraicheur i form av ett hämskt mordvapen, sade Corpwieth med sitt stilla, inåtvända leende. — En man av mina sysselsättningar mottar besök av mångahanda slag. Den låg på tamburbordet när jag gick och jag stack den i fickan. Krutrök hade verkligen varit illa på sin plats i er salong.

VI.

Inställt gästspel . Den ungerska skådespelerskan Aranca Ghilka, som de senaste kvällarna med sin trupp uppträtt på Svenska teatern, har på grund av publikens ringa intresse för föreställningarna avbrutit sitt gästspel härstädes. Gårdagens representation inställdes. Madame Ghilka avreste redan på kvällen med nattåget till Petersburg.

Corpwieth hörde sig för på hotellet. Genast efter avhämtandet av hattasken hade divan visat tecken på en oförklarlig oro och givit order om att koffertarna skulle göras i ordning. När sedan biljetten från friherrinnan Stjernsvärd anlände hade hon omedelbart låtit telefonera avbud till teatern och beställa plats på tåget. Resten av dagen låg hon till sängs; hon hade sagt till att hon ej tog emot någon. Om kvällen reste hon, synbart mån om att komma i väg så fort som möjligt.

Monsieur Boboche hamnade i tukthuset. Undersökningen gav vid handen att han var en beryktad internationell juvelsvindlare med många tvivelaktiga sträck på sitt samvete. Corpwieths namn blev ej nämnt i domstolsreferaten. Han föredrog att verka i det fördolda och var dessutom rädd att få för stor praktik.

ÄVENTYRET I TRETTONDE APOTEKET

— Nej, sade den olivhyade unge mannen och sträckte sig mot whiskyglaset med den åtbörd, med vilken man söker fatta en annans stödjande hand, nej, jag måste tillstå, att jag inte känner mig hemmastadd i dessa environer.

Scenen var Catani, lördagen den 5 december 1914 kl. 9.56 på aftonen, och den som anställde den melankoliska reflexionen var herr Corpwieth.

— Det här är jag inte van vid, fortsatte han efter att ha sväljt en klunk av den porlande brygden.

Hans anmärkning var träffande som alltid. Uteliv ingår icke i herr Corpwieths med omutlig konsekvens genomförda levnadsordning, och vid denna tid på aftonen sitter han i regeln i sitt trevna arbetsrum, sysselsatt med att översätta något alster ur den finskspråkiga detektivlitteraturen — sådan är nämligen herr Corpwieths favoritförströelse på sysslolösa stunder, frånsett dem naturligtvis som han tillbringar i det ämbetsverk, där han räknar tjänsteår.

— Den förbaskade H.N.! Det stadium i hans tankars gång, som markerades av detta hos den orubbligt lugne herr Corpwieth onekligen rätt överraskande känsloutbrott, hänförde sig till det faktum, att han på denne sin väns uppfordran företagit sig att studera Ture Jansons Catanipoesi. På grund av dess suggestiva inflytande höll han nu på att avlägga sitt första besök i den berömda lokalen.

Vid detta laget hade emellertid herr Corpwieth, måhända ej alldeles utan medverkan av den stärkande whiskyn, redan till god del ackommoderat sig efter den för honom främmande miljön, och han började anställa sina iakttagelser.

Mycket riktigt, där — under spegeln — satt herr Ture Janson i egen person. Det var inte möjligt att misstaga sig: pince-nez'n, som ständigt befann sig på fallets brant och endast genom ett permanent underverk avhölls från att rutscha ner långs det sluttande planet; det omsorgsfullt ovårdade håret — ingenting saknades i signalementet. Till yttermera visso rökte han en yruracbat; herr Corpwieth, som själv kultiverade cigarretten Klubb 7, kunde på lukten skilja 183 olika cigarrsorter, och han förnam tydligt till sin plats vid dörrbordet det Hirschsprung'ska rökverkets utprägladt indifferenta doft. Den vaktmästare, som just nu framställde alternativet "pilaff" eller "lamm på tartariskt vis", var av allt döma herr Wagner. Diagnosen var således klar.

— Låt oss söka avgöra, sade herr Corpwieth, vilka de båda andra vid spegelbordet kunna vara; på detta sätt öva vi våra gåvor. Han till höger, som under halvslutna ögonlock på ett ganska försåtligt sätt iakttar de båda andra, också han med en yruracbat i gipan, ja, det kan blott vara journalisten Bergman — mycket riktigt, nu plottrar han på menyn, gamla vanan att skriva på matsedlar. Och den tredje? Ser man på, också han sitter och petar med en blyertspenna — det var då ett fruktansvärt litterärt sällskap. Herr Corpwieth tänkte med deltagande på vännen och kritikern H.N., som om lyckan var god kanske nu fick någon extra volym att recensera till julen, eventuellt en novellsamling med de tre herrarne som gemensamma upphovsmän. Att de besjälades av en stark gemensamhetskänsla var tydligt, ty just nu meddelade de herr Wagner sin avsikt att på tremanhand dela en pilaff.

— Men nej, han skriver tydligen inte. Han ser upp och han ser ner, han drar ett streck nu och ett streck då — han tecknar. Nu har jag det, det är utan tvivel gentleman-karrikatyrtecknaren Birger Dahl! Att döma av hans välbalancerade, förnöjda ansiktsuttryck har han brytt ut sin vanliga knock me down mot en pick me up. Såvida inte den sybaritiske unge mannen rentav har en kiss me quick i tankarna!

Herr Corpwieth rodnade över sin frivola reflexion, och han skyndade att dränka sin förvirring i en ny klunk ur det outtömliga glaset, det var visst redan den tredje sedan mindre än en timme.

Ceremonien utföll till hans fulla belåtenhet, och han återgick till sina iakttagelser. Offret för herr Dahls ritstift? Det var tydligen någon vid bordet, som upptar väggstumpen till höger om den grönglaserade kakelugnen.

Med den borne detektivens intuitiva blick för den anmärkningsvärda detaljen observerade den för Cataniförhållandena främmande herr Corpwieth genast den åtting, som ensam intog bordets mittpunkt, och som i en annan lokal än detta konstnärs- och journalistlocus icke hade förefallit så demonstrativt, så omöjligt mikroskopisk. Därnäst fångade herr Corpwieths tränade blick synen av tre enorma glas, tre väldiga kupor i vilka glänste några droppar av en oljig vätska — "cognac Martel från 1812", avgjorde herr Corpwieth beslutsamt, återkallande i sitt minne en reminiscens från det kulinariska samtal han fört med amanuensen Bergdahl, vid den frukostmiddag varmed denne givit äventyret med päronstjälken dess naturliga epilog. De mänskliga accessoirerna till den lilla flaskan och de stora glasen utgjordes av trenne affabelt konverserande herrar.

Herr Corpwieth gled med en ormlik rörelse fram över soffan — det slitna och följaktligen hala ovantåget gynnade i hög grad denna manöver — och det lyckades honom att på något övernaturligt sätt låta blicken svepa förbi pelaren, som skymde utsikten, och mellan huvudena på de tjugofem medlemmar av Flora och Fauna-sällskapet hvilka under doktor Fjäderlöfs entusiasmerande ledning dryftade naturens under vid ett långt bord mitt i salen.

Vid kakelugnsbordet företedde i själva verket herr Nässellöf sin distingerade profil och sin aristokratiska hållning, medan den långe ynglingen herr Söderholm kröp i hop på sin stol på det för honom karakteristiska sättet. En tung lock vällde fram över pannan, hans djupa blick förrådde att det hörde till hans vanor att tänka; medan det känsliga draget kring munnen talade om, att han om lyckan var god kanske också var en poet.

— En intressant företeelse, mediterade herr Corpwieth, just så bör han se ut, den lovande politikern, som med sin efter den moderna psykologiska vetenskapens alla regler uppbyggda avhandling om den finska gubbålderns optimism för ett par år sedan frambesvor en diskussion, som rasade i sju månader.

Herr Corpwieth läskade sig efter denna långa tankesats och beslöt med det strängt metodiska sinne som utmärker honom, att identifiera också den tredje av de tre och så tända sin detektivlampa och uppsöka sin paulun.

Jaha, där fick han sikte på honom. Jaså, det var bara han! Den tredje erbjöd faktiskt ingenting av intresse. Det var helt enkelt herr Thomas Melón. Det enda, som möjligen kunde anses förråda något karakteristiskt — "eller rättare brist på karaktär", filosoferade herr Corpwieth — var det förhållandet, att herr Thomas Melón bar en halvrökt cigarr mellan sina slätrakade läppar, medan han höll en andra färdigsnoppad cigarr i beredskap i handen under det att en tredje, tillsvidare osnoppad, låg framför honom på bordet och väntade på sin tur och sex andra stucko fram ur cutaway'ens bröstficka som patronerna på en tscherkessisk soldatbringa.

— Ja, vi känna varandra och det inte endast som kolleger, tänkte herr Corpwieth, och ett litet, spetsfundigt leende krusade hans läppar vid tanken på herr Thomas Melóns för en tid sedan inträffade mystiska försvinnande, med tyåtföljande lyckliga återfinnande tack vare hans, herr Corpwieths, skarpsinniga och beslutsamma ingripande i den dunkla affären.

Men varför hade Melónen, denna enkla man, ifört sig högtidsskrud, och vad innebar det högtidliga drag som till och med en mindre övad iakttagare än herr Corpwieth kunnat lägga märke till på de andras uttrycksfulla anleten?

I detta ögonblick framsträcktes en hand mot askkoppen. Det var en vit, mager senig hand och den slöt i sitt fasta grepp en pipa, försåvitt avståndet tillät en diagnos — en engelsk B.B.B.—pipe.

— Det sitter således ännu en fjärde person vid bordet, var herr Corpwieths logiska reflexion, ehuru jag inte kan se honom. Vem kan det vara.

Dock just nu såg den försvunne och återfunne upp, hans blick mötte herr Corpwieths, och han skyndade sig att egna sin välgörare en vördsam nick, i vilken skönjdes erkänsla och oskrymtad respekt — men så föreföll det verkligen herr Corpwieth, ännu något, han kunde inte säga vad.

Detta perturberade honom och gjorde honom mottaglig för inflytandet från begreppet främling , representerat av den okända handen med pipan, och resultatet blev att herr Corpwieth, som eljes aldrig förlorar en hårsmån av sin behärskning, i hastigheten reste sig och utförde en formlig bugning för sin vän och protegé Thomas Melón.

Då herr Corpwieth om några sekunder åter sjönk ner i sin soffa, hade situationen förändrats.

II.

Det var en imponerande företeelse. Den okändes väldiga kropp var höljd i en raggig päls av övernaturlig tjocklek och vidd; hans kolossala fötter voro instuckna i lädergaloscher av, föreföll det, hittills aldrig skådade dimensioner, och någonstädes högt uppe i luften — herr Corpwieth hisnade då han lät blicken gå mot höjden — kröntes verket av ett huvud bevuxet med någon hårliknande buskväxt.

Den okände motsvarade fullkomligt den bild av jätten Bumburrifex, som med skräck och fasa hade uppfyllt herr Corpwieths gröna barndom för några år sedan, och han skulle just mekaniskt se sig om efter makan Bumburra, då den okände tog till ordet.

— Jag såg att ni hälsade på herrarna därborta, sade han, och då måste ni väl vara herr Corpwieth. Herr Nässellöf och herr Melón fylla hos mig sitt behov av den utmärkta crême pour le rhume de cerveau , ett klassiskt medel, säga de. Jag misstänkte er genast, tillfogade han, men kände mig inte säker på min sak och tänkte redan gå.

— Men vad är det? frågade han halvt för sig själf. Det luktar rentav som kristet blod.

Herr Corpwieth ryste. Men i nästa ögonblick påminde han sig att han just lagt märke till en tallrik svensk svartsoppa på den distingerade militärens bord i grannskapet. Han återfann i ett nu hela sin vanliga säkerhet.

— Ni har rätt, svarade den okände. Ursäkta för all del! Mitt namn är
Malm, Nikodemus Malm.

— Tack. Herr Malm tog emellertid inte plats. Han ryckte upp pälsen, for med knytnäven ner i västfickan, framsläpade stönande ett silvermynt och fattade herr Corpwieths whiskyglas. Herr Corpwieth trodde ett ögonblick, att hans nya bekantskap ämnade förfriska sig och beredde sig att med kraft tillbakavisa en eventuelt erbjuden gottgörelse. Men herr Malm inskränkte sig till att knacka på vaktmästaren.

— En whisky? Ja. Enochtjugofem. Tjugofem procents förhöjning: enochsjuttio. Ingen soda? Nej. Vanligt vatten? Ja. Ingentingannat? Nej. Enochsjuttio.

— Jaså. Stopp! Herr Malm högg tag i det igen, fiskade upp ett annat och utbytte den först framtagna silfverslanten mot ett omisskänligt tvåmarksstycke. Herr Olander bar upp kollekten och drog sig tillbaka.

Scenen hade utspelat sig med blixtlik snabbhet. Att herr Corpwieth inte kom sig för att reagera mot herr Malms onekligen något självrådiga ingripande berodde emellertid inte på, att hans vid så många prövande tillfällen ådagalagda rådighet denna gång undantagsvis skulle ha lämnat honom i sticket. För en ytlig betraktare hade det visserligen kunnat tyckas så. För oss däremot är det utan vidare a priori klart, att detta icke kunde vara fallet. Något, en eller annan särskild omständighet, måste ha avlänkat herr Corpwieths uppmärksamhet från det mindre viktiga till förmån för det mera viktiga, d.v.s. till förmån för något som kanske ingenting betydde men måhända kunde komma att erhålla sin betydelse.

Ett moment förelåg i själva verket som attraherade herr Corpwieths intresse. Det första myntet, det som herr Malm skyndat sig att byta ut mot ett annat — herr Corpwieth hade blott flyktigt sett det skymta förbi, men vad var det som förefallit honom så egendomligt bekant? Det var större än den finska tvåmarksslanten, det hade en fullare klang. Var låg del bekanta? Herr Corpwieth kom av någon outgrundlig anledning att tänka på Högholmen.

— Högholmen, "Djurens konung", letade han sig fram. Och så inställde sig plötsligt ett nytt begrepp: Schiller!

Ha! nu såg han med ens det rullande myntet, ett virrvarr av zoologiska företeelser avtecknade sig för hans inre öga: det var heraldiska kreatur av den sort han för ett par veckor sedan iakttagit på vapensköldarna, medan Orleanska Jungfruns tretton akter utspelade sig! Intet tvivel, myntet var ett engelskt crownstycke.

Herr Corpwieth hade måhända kunnat vedervåga en direkt fråga i ämnet. Men varför ha andra att ge ett svar, som man kan ge sig själv? Herr Corpwieths hela verksamhet bygger på den övertygelsen, att det icke ges någon under mänsklig medverkan åvägabragt omständighet, som inte mänsklig intelligens — mänsklig intelligens över medelnivån i varje fall — mäktar sönderdela i orsak och verkan, och att det icke gives något förhållande mellan en människa och ett ting, som inte en människa — en människa av gentleman-detektivens art — förmår upplösa och förklara.

Det var inte många sekunder han behövde för att nå klarhet i saken. Men detta var tillräckligt för herr Malm, vars massiva stofthydda tydligen inneslöt en brinnande och rörlig ande. I en handvändning hade han fått liv i rockvaktmästaren. Herr Corpwieth fann sig insvept i sin ulster. En käpp — gudarna vete för resten vems, här var påtagligen inte tid att uppehålla sig med bagateller — trycktes i hans hand. Den mörkbruna sammetshatt, som så förträffligt harmonierar med herr Corpwieths sydländska teint och står så pikant mot hans nordiskt ljusa lugg, stjälptes på skulten. En halv blick mot vännerna vid kakelugnsbordet, vilka med deltagande intresse iakttogo de successiva faserna i det öde som utvecklade sig kring herr Corpwieths person. Och så greps gentleman-detektiven under armen av den energiske herr Malm och släpades ut genom dörren och nedför trappan.

— Härligt! svarade herr Corpwieth, som ännu aldrig varit inne i ett apotek och aldrig hade sett en levande apotekare.

— Stig på! upprepade herr Malm med en stämma, som föreföll den vid kollegernas yrkesmässigt diskreta diktion vane herr Corpwieth sällsport övertygande.

— Stig på! skränade jätten för tredje gången. Det finns nog plats för två. I värsta fall får ni ta mig i knäet.

Herr Corpwieth gav sig. Herr Corpwieth tumlade in i bilen. Apotekaren vältrade sig in i sin tur. Dörren slöt sig kring dem, och fordonet satte sig pustande i gång.

III.

En blick var nog att säga den med Helsingfors topografi väl förtrogne herr Corpwieth var han befann sig, då han steg ut ur bilen. En smutsgul husfasad. Burspråk och erkrar i form av de mest maligna tumörer. En fris med stiliserade exemplar av sillen, detta mystiska havsdjur. Var inte detta Skatudden, så var det en feberdröm.

— 21, läste herr Corpwieth på nummerskylten över den trappa, framför vilken bilen stannat.

Huset var ett hörnhus, och första våningen upptogs av ett apotek, Skatuddsapoteket eller, som officiella benämningen lyder, "trettonde apoteket i Helsingfors".

— Mitt apotek, fastslog herr Malm och gick med egarens säkerhet till attack mot ingångsdörren. Han dängde nävarna mot den, han ringde, han bultade ånyo, och under allt detta mullrade han, hoppade han jämfota och väsnades han förfärligt. Herr Malm avslöjade sig allt mera deciderat, tycktes det herr Corpwieth, som en i hög grad passionerad natur.

Nu blev det ljust i apoteket. En skugga gled mot dörren, det klickade i låset, dörren gick upp. Herr Malm störtade in, herr Corpwieth följde i något långsammare tempo. Besinningen är en för herr Corpwieth i hög grad utmärkande egenskap. "Kallt blod och varma kläder!" är en levnadsregel som han i hela dess vidd tillämpar med aldrig svikande konsekvens.

Den som öppnat var en ung dam: en särdeles intagande företeelse, konstaterade herr Corpwieth omedelbart med sin vanliga sinnesnärvaro.

— … herr Corpwieth, jag känner redan herr Corpwieth, avbröt den söta varelsen. Edith Limburg är min bästa vän. Hon har talat om allt för mig! Jag är Eva Lindblad.

Hon har visat mig porträttet som ni gav henne. Gud vad ni är… vad ni är skicklig.

Herr Corpwieth bugade världsvant. I sanning, fröken Eva Lindblad var förtjusande!

— Men här blir nog inte tid till sådant, sade sig herr Corpwieth, som aldrig förlorade kallets förpliktelser ur sikte. Till yttermera visso drog också apotekaren försorg om att det inte blev något sådant.

— Har ni senegaldekokten i ordning? frågade han sin farmaceut, medan han krängde av sig pälsen. Hur är det med de båda brompreparaten? fortsatte han med kraft. Har ni fått aspirinemulsionen färdig? Har ni gått i land med bismutsalvan?

Fröken Lindblad försvann på lätta fötter, överväldigad av dessa spörsmål vilka tydligen mycket väl kunde komma att beteckna inledningen till ett längre förhör.

— Vad är det ni vill veta? lydde den frågvise apotekarens nästa spörsmål.

— Skönt, sade herr Malm. Hör då på. Här har något inträffat. En bagatell tycker ni kanske, men det tycker inte jag. Jag är inte skapad för bagateller, småsaker existera inte för mig.

— Det ämnar jag göra, sade herr Malm. Någon har rest av med en del kokain ur venena-skåpet. I natt måste det ha skett. Fröken Almlöf, som hade dejour (jag föredrar kvinnliga biträden), låg och sov på bädden i dejourrummet. Naturligtvis. Hon varken hörde eller såg något. I går afton kontrollerade jag bl.a. just kokainförrådet. Fröken Ekblad, min provisor, kom inte i håg det — naturligtvis — och kontrollerade det i dag för andra gången. Då hon lämnade mig sin rapport, upptäckte jag strax, att trettiofem gram av vätskan försvunnit. Vad jag vill veta är vem som varit framme.

— Kokainet förvaras i en graderad sextiofem liters damejeanne, som står på skåpets botten. Den befinner sig fortfarande på sin plats. Den okände har tappat sina trettiofem gram — d.v.s. mina! — på en femhundra grams flaska.

— Verkligen? Då har han således också gjort ett tillgrepp i ert acqua distillata-förråd?

— Det ha vi inte gjort förut. Tidigare kostade nämligen acqua'n ingenting. Men sedan vi på grund av de bistra tiderna av Medicinalstyrelsen berättigats att höja priset på acqua distillata med tio procent, föres det räkning också över den. Jag har förrådet i ett graderat käril.

— Vi kunna ju se efter, sade herr Corpwieth. Inte för att det strängt taget är nödvändigt. Men…

Herr Malm lotsade sin gäst till apotekets inre gemak — mycket riktigt, där skymtade fröken Eva Lindblads burriga huvud lutadt över en mystiskt susande degel — och förde honom till en väldig glasbehållare, till ungefär trefjärdedelar fylld av en färglös vätska. Det var tydligen just det i apoteks- och läkarvetenskapen så betydelsefulla ämnet acqua distillata. Vid sidan av behållaren var anslagen en griffeltavla, betäckt med krumelurer. Herr Malm studerade dem ett par minuter och granskade mätaren på kärlet.

— Mycket riktigt, sade han. Också här har verkligen en åderlåtning egt rum. Det fattas jämt 465 gram.

— Besynnerligt! mumlade han därpå, och ett intensivt tankearbete gav honom för några ögonblick en mogen mans drag. Besynnerligt vad detta förekommer mig bekant! Besynnerligt…

Återfärden medförde den förnyade anblicken av fröken Eva Lindblad, denna gång stötte hon nitiskt i en mortel.

— Ur kassan har ingenting försvunnit? frågade herr Corpwieth för formens skull herr Malm, sedan de återvänt till det yttre rummet.

— Huru så? Ni vill väl inte säga t.ex. att den okände betalat sitt tillgrepp? Att han i så fall vore en monoman, som inte längre får sina recept påtecknade av läkarna och därför…

— Nej. Han har inte erlagt något för kokainet. Men något har han i alla fall lämnat efter sig. Här skall ni få se vad jag fann i kassan i morse.

Herr Malm öppnade kassan, framtog ett recept och överräckte det åt herr
Corpwieth.

Det var en högst vanlig receptblankett. Det som ifyllts på den, tedde sig i stället så mycket mindre vanligt. Det var nämligen inte gjort för hand, eller rättare sagt: inte med bläck, utan med tryckta bokstäver, tydligen klippta ur en tidning.

— Kvällens Pust, fastställde herr Corpwieth efter en granskning av typerna och papperet. Har ni det exemplar av tidningen, som den okände använt?

— Här är det, sade herr Malm sedan han bökat något i apotekets välförsedda papperskorg.

— Bra. Jag skall strax ta och kasta en blick på tidningen. Till en början skola vi emellertid hålla oss till receptet.

Dettas text hade, med de av den okände tillagda partierna, följande lydelse. På frånsidan lästes:

På framsidan åter lästes: "Omröres väl. Ord.: Ego. Pris: erl. av d. förlor".

— "Kokain trettiofem gram", interfolierade apotekaren herr Corpwieths lektyr, "av den utmärkte Corpwieths hjärna efter behag".

— "Omröres väl!" fortsatte herr Corpwieth. "Ordinerat av mig. Priset erlägges av den förlorande".

— Vad det betyder? Det är ju ganska klart. Det är en utmaning. En utmaning riktad mot mig!

— … men vem kan väl ha tillåtit sig något dylikt, menar ni. Var god och ge mig tidningen.

Det var en vacker syn att iakttaga den spänstighet som lifvade herr Corpwieth, han fick med ens något av en ädel jakthunds samlade energi i hela sitt väsen. Hans ögon glimmade, läpparna pressades hårt mot varandra, det var styrka i det grepp varmed han fattade tidningen. Till och med den robuste apotekare Malm erfor något som liknade respekt inför dessa uttryck för vilja och intellektuell kraft.

Vem var den okände, som vågat detta oerhörda? se där den tanke, som besjälade herr Corpwieth. Av Nässellövet, Söderholmen och Melónen kunde man i sanning vänta sig vilket vänskapsfullt bovstreck som helst. Teoretiskt taget nämligen, gällde det däremot utförandet, så var det nog deras obenägenhet för "bråk" som tog överhand. Och dessutom, förelåg inte här något som helt enkelt gick over evne för dem? Här dolde sig, i denna affär, ett visst något… Här anades något som… Kort sagt, bakom händelserna i trettonde apoteket stod en personlighet, det var tydligt, och inte tre herrar!

Läsaren har redan kunnat se med vilken snabbhet den Corpwiethiska tanken arbetar. Inom betydligt kortare tid än vi behövt för att nedskriva hans reflexioner, hade han kommit på dem, tänkt dem och avfärdat dem. Herr Malm observerade intet avbrott i hans tidningsstudium.

Detta räckte på sin höjd ett par minuter. En lätt skugga tycktes redan på väg att lägga sig över herr Corpwieths i allmänhet så outgrundliga, man är nästan frestad att säga: så känslolösa drag. Dock, nu kom det åter eld i blicken! På sista sidan stod något att iakttaga. Det var en blyertsanteckning, gjord i marginalen vid Finlands Banks vexelkurser.

— Det var väl en crownslant och ett halvpundsstycke, som fanns i kassan i dag? frågade herr Corpwieth. Eller fanns det kanske småmynt?

— Ja, någon engelsman har väl passat på och växlat, sade herr Malm.
Engelskt silver och guld accepteras naturligtvis.

— Ni har rätt, instämde herr Corpwieth. Han har passat på och växlat sig till finskt mynt, han hade tydligen försummat att ta reda på vår banktid och ville inte lämna sig utan mynt till följande dag. Herr Corpwieth grep sin ulster, det var tydligt att han beredde sig till avfärd.

— Vad för något? protesterade herr Malm och det låg ogillande i tonen.
Skall ni ge er av redan? Innan saken är klar!

— Det är "den okände". Nej, någon annan kan det inte vara, sade herr Corpwieth halvt för sig själv. Skicka räkningen till honom! fortfor han och fattade sin hatt.

— Herr Corpwieth! Nu får det vara nog. Vart är det ni egentligen vill komma? Vem i fridens namn är då den okända?

— Se efter i Storstadstidningens morgondagsnummer. Under rubriken "notabelt besök" finner ni namnet.

Herr Malm föreföll alls icke tillfredställd med dessa upplysningar, och han antog åter, föreföll det herr Corpwieth, en oroväckande likhet med jätten Bumburrifex.

IV.

Klockan slog tolv, då herr Corpwieth åter höll sitt intåg på Catani. Även en mindre övad iakttagare än herr Corpwieth skulle utan svårighet ha observerat, att den gångna timmen fogat vissa nyanser till situationen. Under vanliga förhållanden hade herr Corpwieth helt säkert icke uraktlåtit att göra de psykologiska studier omständigheterna givit anledning till. Nu däremot existerade för honom blott en enda tanke, det var tydligt, och med den förmåga av koncentration, som utmärker honom, hängav han sig helt åt den.

Utan att se till höger eller vänster strävade herr Corpwieth till sina vänners bord i kakelungsvrån.

Hans uppträdande tycktes väcka sensation i denna krets, som han dock vant vid litet av varje.

Han tog emellertid ingen notis om de tre herrarna, han styrde kurs på den fjärde, den av vars person han en timme tidigare sett skymten av en hand.

Den tilltalade vände sig om med orubblig flegma, och lika flegmatiskt svarade han:

— He is beaten! stimmade herrar Nässellöf, Söderholm och Melón i entusiastisk korus. Sherlock Holmes is beaten!

Mr Sherlock Holmes, ty det var verkligen denne store man, reste sig långsamt. Han höll ut sin seniga hand mot herr Corpwieth, som fattade den och tryckte den. Där stodo de båda ovanliga personligheterna ansikte mot ansikte, blickande varandra fast i ögat.

Situationen var egendomlig, ja sällsam; till och med journalisten Bergman tycktes observera, att något ovanligt var på färde: han kallade på herr Wagner, tydligen i och för en rådplägning. Av allt att döma skulle Storstadstidningen komma att få den notis — måhända rent av i form av ett sprittande kåseri — som herr Corpwieth ställt i utsikt för herr Malm.

— Om, sade han vördsamt (vi återgiva från och med nu samtalet i svensk översättning), herrarna skulle sätta sig!

Mr Holmes bjöd herr Corpwieth sin stol och tillegnade sig från närmaste bord en annan, vars innehavare (det var doktor Fjäderlöf) rest sig för att med sin vis-à-vis utföra den i landet populära förbrödringsceremonin. Där sutto således nu de två gentlemännen och de tre herrarna.

Herr Nässellöf, som fann att herr Corpwieths vänner nyss givit sin tillfredsställelse över dennes framgång ett med hänsyn till deras engelska gästs närvaro alltför oförbehållsamt uttryck, sökte ge samtalet en ny vändning genom att leda det in på en jämförelse mellan den finska och den engelska farmakopén. Dock, det kunde inte undvikas, att tankarna gingo till trettonde apoteket och de med detsamma förknippade händelserna.

Det blev Mr Holmes som upptog den fråga, som innerst inne sysselsatte alla, alla utom herr Corpwieth.

— Min käre kollega, sade han, hur kom ni underfund med att det var jag?
Låt oss höra historien ur er synpunkt.

— Det är, som min vän Watson någon gång framhållit, främst av misstagen jag lär mig. Jag är övertygad om, att jag har mycket att lära av er verksamhet.

Herr Corpwieth bugade, det lyckades honom inte helt att dölja den naturliga tillfredsställelse han erfor över dessa smickrande ord. Sherlock Holmes var ju dock den äldre i facket!

— Ja, slutade han om en stund sin korta, sakrika resumé av de läsaren redan bekanta fakta, ni ser att det var en mycket enkel historia. Att den engelska crownslanten i kassalådan härrörde från receptets författare gjordes antagligt genom multiplikationen på det sönderklippta tidningsnumret. Trettiofem gram kokain fyrahundra sextiofem gram acqua distillata, det gör en sjuprocentig kokainlösning ! Men vilken engelsman, vem i världen, använder en sjuprocentig kokainlösning till fröjd i dagligt bruk om inte… Herr Corpwieth avbröt sig.

— Gå ni på bara, sade Mr Holmes och vederkvickte sig energiskt med halva innehållet i sitt whiskyglas (det tionde i ordningen). Gå på bara! Tack vare vännen Watson tyckes min tillvaro inte ega några hemligheter för samtiden.

— För en beundrande samtid, skyndade sig de tre herrarna att korrigera den illustre mannen.

— Vidare, fortfor herr Corpwieth, och det var inte svårt att se att han kämpade en fruktansvärd kamp med sin blygsamhet, vidare kunde jag inte underlåta att säga mig, att "stölden" var förknippad med en utmaning och att den, av vilken jag fick mottaga en utmaning, endast kunde vara… den största… d.v.s….

— Jaha, mumlade herr Wagner, som under den sista kvartstimmen strövat omkring i trakten av kakelugnsbordet, och nu med en föga yrkesmässig snabbhet ilade tillbaka till journalisten Bergmans bord.

— Ni har rätt, inföll herr Corpwieth. Jag vet vad ni ämnar säga. Det var nog inte på den strängaste, logiska deduktionens väg jag nådde resultatet. Jag anade att det var ni som varit framme. Jag kände på mig, att det var ni som var den mystiska fjärde mannen vid detta bord.

Herr Corpwieth medgav detta, till uppenbart bekymmer för herr
Söderholm, vars drag fördystrades.

— Jag kunde tro det, fortsatte Mr Holmes. Ni opererar delvis med intuitionen. Ni verkar, ni har i varje fall i denna affär till en del verkat med medel, vilka jag icke utan reservation kan tillerkänna vetenskapligt värde!

— Jag kan inte förneka detta, sade herr Corpwieth öppet. Men vad skall man göra? Det kan inte hjälpas att inspirationen ibland kommer på en, och då kan man inte göra annat än ge sig åt den.

— Ert medgivande hedrar er, sade Mr Holmes. Jag skall å min sida göra en bekännelse. Också jag har begått ett fel i denna affär, ett svårt och oförlåtligt fel.

— Jag begick det felet, fortfor Mr Holmes, att underskatta er, bäste
Corpwieth!

Herr Nässellöf, herr Söderholm och herr Melón fattade som på kommando sina glas och höjde dem aktningsfullt mot den store mannen, som på detta sätt utan omsvep erkände ett misstag.

— Och nu, sade Mr Holmes och slog whisky i sitt glas (det tolvte) samt göt några droppar vatten därtill, nu skola vi sända den utlovade rapporten till vår gemensamme vän Redgrave, som med otålighet avvaktar utgången.

Ett postkort anskaffades, och en redogörelse för snilletävlingens förlopp och resultat uppsattes i koncentrerad men för specialisten Mr Richard Redgrave M.A. tillräckligt tydlig form.

— Nej, sade Mr Holmes därpå, besvarande ett förslag som, det måste vi till de tre herrarnas berömmelse framhålla, ingen av dem hade haft den ogrannlagenheten att högt uttala, nej jag tror vi inte sända någon rapport till doktor Watson…

Det lyckades herr Corpwieth att undertrycka ett leende. Han hade intet att dölja för sin eventuella hävdatecknare. Med den överlägsnes ro kunde han motse den skildring, som måhända en gång i framtiden komme att egnas den sublima kraftmätningen mellan tidens tvenne största genier i sitt slag, Sherlock Holmes och Frans Corpwieth.

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK HERR CORPWIETH GENTLEMAN-DETEKTIV ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org . If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate .

While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org .

This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.